Bredelsetal

Dagens GT-liga text handlar om hur profeten Jona blir arg för att Gud skonar den syndfulla staden Nineve. Jona hade velat se staden gå under som straff för deras synder. Budskapet till oss är att vi alltid har en tendens att underskatta Guds förlåtelse eftersom vi jämför med vår egen förmåga att förlåta. Men Guds förmåga till förlåtelse är gränslös – låt oss inte glömma det när vi nu tillsammans ber vår syndabekännelse…

Predikan (endast Frälsningsarmén kl 11)

Nåd och tjänst är rubriken för den här söndagen Septuagesima. Om jag då börjar i mitt eget samfund, Svenska kyrkan, så kritiseras vi med jämna mellanrum för att betona nåden så mycket att vi glömmer tjänsten. Guds kärlek och nåd betonas så mycket att vi ibland glömmer att vår uppgift är att återspegla den kärleken i världen i form av tjänst inför våra medmän­niskor. En teolog som för många år sedan satte ord på den här kyrkokriti­ken är den tyske teologen Dietrich Bonhoeffer som 1937 i boken Efterfö­ljelse talar om vad han kallar ”billig nåd”. Det kan låta motsägelsefullt för nåd är ju inte bara billig, den är helt gratis. Men det han avser med ”billig nåd”, det är nåd som självklarhet, som självklar rättighet. Nåd i parti och minut, nåd som massproducerad billighetsvara. Bonhoeffer menar att när vi ser nåden som självklarhet så förlorar den sitt värde för oss och den slutar att vara nåd, för i hans ögon finns ingen billig nåd utan den enda nåd som är värd namnet är den oerhört dyra nåd som Kristus vann åt oss genom att betala ett högt pris – sitt eget liv på korset. Det som händer när nåden blir billig är att den inte längre förmår omvandla oss – den blir ett utanpåverk, som kosmetika som döljer men inte förvandlar.

Men även om inte så många har gjort teologi av den här kritiken så är det en vanlig kritik av fromma människor som inte lever ut sin tro på ett tydligt sätt Jag minns särskilt en indisk poliskommissarie som jag och min fru mötte på ett tåg i Indien för många år sedan. När vi förundrades över hur hinduismen verkade genomsyra hela det indiska samhället med gudabilder och offerriter nästan överallt, så hade han bara förakt till övers för alla de hinduer som levde som skurkar i hans ögon och sedan bara gick till templet och offrade och så var de förlåtna i sina egna ögon och kunde börja om med sitt omoraliska liv. Den kritiken handlade också om billig nåd om än i hinduistisk version.

Nåd och tjänst var alltså rubriken för idag och om Svenska kyrkan ibland haft en tendens att försumma tjänsten så kan man konstatera att det inte alls på samma sätt verkar vara fallet för er i Frälsningsarmén. Frälsningsarmén har ju ett påtagligt gott rykte bland sekulariserade svenskar och det tror jag beror på främst fyra saker. För det första att ni hela tiden prioriterat tjänsten, tjänsten för medmänniskan. Soppkök och insamlingskampanjer ute på gator och torg är det man tänker på när man tänker på Frälsnings­armén. Den andra orsaken till ert goda rykte tror jag är era uniformer – de gör att ni blir synliga på ett helt annat sätt än troende från andra samfund, så när ni gör något t ex för nödställda så blir det tydligt att det är just Fräls­nings­armén som gör det. Den tredje orsaken till ert goda rykte tror jag är musi­ken – att folk förknippar er med glad och enkel musik. Inga högstämda orgelkonserter utan glad, enkel och folklig musik. Och just glädjen skulle man kunna ange som den fjärde orsaken till att Frälsnings­armén är popu­lär. Visst finns det ett allvar också hos er – botbänken här framme är ju betydligt tydligare i era lokaler än i andra kyrkor – men utåt sett är det glädjen som kännetecknar ert arbete. Och en som fångat det är poeten Ylva Eggehorn i sin hyllningsdikt till frälsningssoldaten Majken Johansson:

Ack, ack, säger statskyrkan,

kristendomsundervisningen!

Oj, oj, säger statskyrkan,

de tomma kyrkorna!

Ve, ve, säger statskyrkan,

sekulariseringen!

Ack, ack, säger statskyrkan,

dop, vigsel och begravning!

Hå, hå, suckar statskyrkan,

tiderna äro onda.

Tut, tut, ropar Frälsis,

Gud nåd, var glad!

Men uniformer, populär musik och glädje kommer ändå i andra hand – Frälsnings­armén popularitet beror främst på att ni är så duktiga på att synliggöra det andra ledet i dagens rubrik – tjänsten. Ni pratar inte bara utan ni gör något, ni är kända för att omsätta evangeliet i handling. Därför har ni i så hög utsträckning vunnit folkets hjärtan.

Den fråga man då skulle kunna ställa sig är om ni riskerar att glömma det första ledet i rubriken – nåden. Kan det bli så att ni så starkt betonar allt ni ska göra så att ni riskerar att glömma det ni redan är, nämligen förlåtna syndare, omslutna av Guds kärlek? Visst kan det finnas en risk på det individuella planet att både soldater och civilmedlemmar inom Frälsningsarmén blir för upptagna av sitt eget sociala arbete att ni glömmer utgångspunkten – att Gud först har älskat oss. Men ärligt talat tror jag inte den risken är så stor just för att glädjen och lovsången är en så viktig del av er verksamhet. I lovsången vittnar vi ju inte bara för andra utan också för oss själva – i lovsången påminner vi oss om hur mycket vi har fått och hur mycket vi har anledning att vara tacksamma för!

Det finns anledning att tro att när det gäller balansen mellan Nåd och Tjänst så är det mycket större chans att klara av att betona båda om man börjar i tjänsten. Det kan låta konstigt för om man ska kunna ge något vidare så måste man ju först ta emot det själv och det skulle ju tala för att Nåden är den självklara utgångspunkten – vi tar först emot kärlek, det är Nåden. Sedan ger vi kärleken vidare och det är Tjänsten. Visst är det också på det viset men för att förklara vad jag menar ska jag påminna om två sjöar och en å i Israel:

Det finns inga älvar i Israel, men det finns en liten å som kallas Jordan - un­der torra somrar lär den inte vara mycket mer än en bäck. Källorna finns i bergstrakterna norr om sjön Gennesaret uppe i Gallileén och utflödet sker i Döda Havet ca 10 mil söder om Gennesarets sjö. Gennesarets sjö är en fisk­rik, levande sjö med tillflöden norr om sjön och utflöde i Jordan i söder. Döda Havet däremot ligger ca 400 meter under havsytan och har bara till­flöden men inget utflöde. Vattnet försvinner genom att avdunsta i den starka värmen och kvar blir ett dött saltvatten med salthalter på ca 35%.

I stort sett allt vatten i Döda Havet kommer via Jordan från Gennesarets sjö. Det är alltså samma vatten. Ändå är den ena sjön levande medan den andra är död. Enda skillnaden är alltså att den ena sjön saknar utlopp, vattnet blir kvar som i en stillastående reservoar. Jämförelsen mellan Gennesarets sjö och Döda Havet säger kanske inte bara något om vatten. Det här säger kan­ske något om att ett land mår bra av både invandring och utvandring, båda flödena är viktiga för en kulturs överlevnad. Och de båda sjöarna säger också något om livet som kristen. Den människa som bara tar emot utan att ge vidare kommer att bli som en reservoar för dött vatten, men den som har både ett inflöde och ett utflöde, den som ger vidare, den människan kommer att leva i ett flöde av levande vatten.

Gennesarets sjö är alltså en bättre bild för livet som kristen är Döda havet just för att man måste ge vidare för att kunna ta emot nytt. En kristen som alltför mycket betonar nåden på bekostnad av tjänsten blir som en behållare som bara fylls på, och stillastående nåd som inte ges vidare fungerar som saltet i Döda Havet – inget kan leva i den miljön.

Att börja i tjänandet är som att vara Gennesarets sjö och tömma sig i Jordanfloden – frikostigt låter man sitt vatten rinna vidare. Man bevara inte ängsligt sina egna intressen utan är generös i sitt utgivande. Det som då händer är att man tömmer sig och då blir vi lite rädda för att vi har ju hört så mycket om utbrändhet och överansträngning. Men att tömma sig är inte farligt om man vet var man kan få påfyllning. I själva verket är det ju detta att man ger vidare som gör att man kan ta emot. Det är bara tomma behållare som kan fyllas. Den som inte ger vidare får aldrig något nytt. Precis som när Jesus mötte de övermätta fariséerna – de var redan mätta eller närmast övergödda av alla sina fromma gärningar och de hade inte gett det vidare genom att leva i tjänst. Alltså kunde de inte ta emot det levande brödet och det levande vattnet som Jesus hade att erbjuda.

Hur blir då receptet för livet som kristen utifrån polerna Nåd och Tjänst? Jo, börja i nåden, ta reda på var källan är belägen. Men drick inte för länge innan du börjar ge vatten vidare för det är din egen tjänst som skapar törsten som gör att du hela tiden får ta emot mer, mer av Guds kärlek!