Kampen mot ondskan

Högmässa i Stensjökyrkan
3:e i Fastan 2001
Stefan Risenfors
Evangelietext Luk 4:31-37

<<Föregående  >>Nästa

Predikan
För 15 år sedan predikade jag i en kyrka på Hisingen just den här söndagen. Det var ett dygn efter det att Olof Palme hade blivit mördad i Stockholm och söndagens tema "Jesus och ondskan" kändes fasansfullt aktuellt. Den där helgen för 15 år sen har ju i efterhand angetts som något slags vändpunkt i Sveriges moderna historia. Plötsligt var vi en del av det kusliga som brukade hända därute och som vi kunde läsa om i tidningarna och se bilder från i TV. Visst hade fasansfulla saker hänt i Sverige också före den 28 februari 1986 - det var inte ens första gången en statschef mördades inom landets gränser - men ändå var det som att något förändrades den där helgen för 15 år sen. Ondskan kom till byn på något sätt - det var inte ens säkert att det var någon galen utlänning som var mördaren, det talades t o m om konspirationer inom landets egen polismakt. Vi vaknade upp ur vår egen Bullerbyidyll och befann oss vara en del av en mycket kyligare värld, en värld där också svenska statsministrar måste ha livvakt och skottsäkra limousiner. Ni har väl läst att president Busch har en hel armé på 1000 personer med sig när han kommer till Göteborg i juni! Och sen 15 år tillbaka upplever också vi oss vara en del av den världen - en värld av hotbilder, etniska rensningar, nynazism, människohandel, beväpnade skolbarn och statsministermord!

Det är lätt att söka yttre orsaker till att Bullerbyn är så förvandlad:

• Man kan skylla på att den råa ekonomismen har tagit över som svensk statsideologi - allra tydligast skildrat i Roy Anderssons "Sånger från andra våningen".

• Man kan peka på flyktinginvandringen till Sverige och konstatera att vi nu har ett antal människor inom våra gränser som är moraliskt deformerade av krig och förföljelser.
• Man kan aktualisera den dåliga integrationen av de invandrade svenskarna - hur deras barn tvingas växa upp till utanförskap, hat och bitterhet - skrämmande tydligt skildrat i pjäsen Dom på Göteborgs stadsteater i vintras.
• Man skulle kunna peka på globaliseringen där enskilda människor mer och mer upplever sig som små maktlösa brickor i ett jättelikt internationellt marknadscasino.

Man skulle kunna ange det ökade inflödet av narkotika eller svallvågor från utvecklingen i Östeuropa där en statskriminalitet som åtminstone höll sig inom de geografiska gränserna nu ersatts av en medborgarkriminalitet som svämmar över hela Europa…

Sådär skulle man kunna hålla på och sådär ska man också hålla på att söka yttre politiska och sociala faktorer till det förändrade samhällsklimatet i Sverige. Men det räcker inte! Graden av fientlig infiltration är nämligen ännu värre, fienden har nått ännu längre in bakom våra linjer. Han har inte bara passerat våra geografiska gränser utan han har nått ända in i våra hjärtan!

Ondskan har inte bara kommit till Bullerbyn i form av någon otäck luffare med svarta, buskiga ögonbryn. Nej, ondskan har hela tiden bott i Norrgården, Mellangården och Sörgården. Ondskan heter nämligen Lisa, Lasse, Bosse, Olle, Britta, Anna och lilla Kerstin. Ondskan är en del av oss, vi har den alla inom oss - den är en del av vår personlighet. En del vi helst inte vill se och erkänna, en del vi skulle vilja vara utan och en del vi också ofta tycker oss vara utan. Medan vi har så lätt för att se flisan i alla andras ögon så kan vi leva ett helt liv utan att ens märka den bjälke vi har i vårt eget öga. Ondskan har nämligen den märkliga egenheten att den är lättare att upptäcka på avstånd än på nära håll - ju närmare desto osynligare!

I dagens evangelium driver Jesus ut en oren demon ur en man i Kafarnaums synagoga. Demontänkandet är ju ljusår ifrån vårt sätt att uppfatta verkligheten och det är lätt att bara avvisa en sådan här berättelse som uttryck för gammal vidskepelse. Men om vi gör det går vi miste om något väsentligt, det är nämligen vad som händer varje gång vi avfärdar en bibelberättelse bara för att den rymmer en gången tids världsuppfattning. Det är ju så med Bibelns berättelser att de rymmer många olika lager, och därför blir de aldrig inaktuella oavsett hur främmande de ter sig till sin yttre utformning.

När det gäller Bibelns berättelser om demonutdrivning så är det ju faktiskt så att också en 2000-talskristen skulle kunna beskriva såväl fysisk som psykisk sjukdom som demonbesättelse. Som kristna tror vi ju inte att det är Gud som sänder sjukdom utan att allt ont kommer från Satan. Att tala om demoner och besatthet kan alltså vara att betrakta sjukdomen ur ett annat perspektiv än det medicinska. Ur ett teologiskt perspektiv kan det också idag vara fullt möjligt att beskriva sjukdom som att patienten är besatt av en demon. Demonen är då helt enkelt en bild för Djävulens ständiga angrepp på Guds goda skapelse.

Men vad kan vi då lära av dagens berättelse om den besatte mannen i Kafarnaums synagoga? Ja, i det här fallet verkar det ju handla inte bara om psykisk sjukdom utan den onda makten talar direkt till Jesus genom mannen. Vad vi då kan märka är att Jesus skiljer på mannen och demonen. Det är inte mannen han angriper utan demonen i mannen. Trots att det är mannens egen mun som uttalar de fientliga orden mot Jesus, så skiljer väldigt tydligt på demonen och offret, den stackars mannen som demonen utnyttjar. Här kan demontänkandet faktiskt hjälpa oss i vad vi skulle kunna kalla konflikthantering. I konflikter är det oerhört viktigt att skilja sak från person, att hålla isär människan och de handlingar som denna människa utfört. Det handlar alltså om ett slags objektifiering av ondskan som vi alla nog ibland kan ägna oss åt lite oreflekterat t ex om vi säger: "Jag vet inte riktigt vad det var som flög i mig när jag sa så." Och ibland kan verkligen människor vara i stånd till gärningar som de själva efteråt har svårt att förklara och ännu mindre försvara.

När det gäller människors ondska så vill jag beskriva det som att den onda handlingen uppstår när den onda makt vi kallar Satan får kontakt med den del i varje människa som bär hans signatur. Demonen frigör det latenta mörker som alla vi barn i Bullerbyn går och bär på. Med varje ond handling vi hör om eller läser om så är det därför så att vi måste kunna säga att det kunde varit jag som var gärningsmannen - också jag bär denna onda potential inom mig och om bara förhållandena hade varit tillräckligt olyckliga så hade det kunnat vara jag som var den gärningsmannen. När det gäller ondskan i världen handlar det därför inte om dom och vi, dom onda och dom goda. Nej, det handlar om vi alla, en enda mänsklighet med mer eller mindre trasiga människor på ena sidan, och så han, Satan, på andra sidan. Om detta hade varit hela bilden hade mänskligheten varit räddningslöst förlorad - utelämnade åt oss själva är vi chanslösa mot Satan, men nu är detta tack och lov hela bilden. Jag ska sluta med att använda två skämtbilder ur tidningen Mad för att åskådliggöra det här. Kampen mellan gott och ont kan beskrivas som en dragkamp, och då har vi här den onda sidan, (Diabild med ett antal smådjävlar som drar i ett rep) . På andra sidan kan vi ibland tycka oss vara ensamma, men om vi vände oss om skulle vi märka att det fanns fler, bakom oss, vid repets yttersta ända… (Diabild med änglar som drar, bakom dem Guds jättelika finger som låser repet mot marken) Får man då skratta åt djävulen på det här sättet? Ja, det får man, men bara så länge man håller Jesus i handen.