Samhällsansvar

Högmäsa i Stensjökyrkan 29 okt.2023
Anna Sophia Bonde
Texter
GT 2 Mos 23:1-9
Epistel 2 Kor 8:9-15
Evangelium Matt 12:15-21
<<Föregående  >>Nästa

Beredelseord

I samtalet och debatten kring det pågående kriget mellan Hamas och Israel så intas olika positioner, även i kyrkan. Det är inte säkert att de som firar gudstjänst tillsammans har hjärtat på samma ställe, liksom vi inte röstar allihop på samma parti.

I Bibeln finns det förstås många ord om Guds omsorg om Israel och det judiska folket. Men det finns också, som i kvällens text, ständiga uppmaningar till dem som utgör Guds folk: se till de faderlösa, änkorna – ofta nämns också ”främlingen”.

Det finns en barnboksserie av en holländsk tecknare som handlar om Grodan och hans vänner. En av böckerna heter Grodan och främlingen. In i den täta gemenskapen mellan Grodan, Haren, Grisen och Ankan kommer en dag Råttan vandrande. Ingen vet riktigt var han kommer ifrån men genast börjar ryktesspridningen: det vet man väl hur råttor är…

Så småningom märker de vad Råttan går för och från att ha varit en man rynkade på näsan åt så blir han en självklar del i gemenskapen. Bibliskt sett kan man säga att vi, ickejudar, är främlingen. Vi har kommit in och fått del i arvet, fastän vi egentligen inte hade den rätta stamtavlan. Därför säger NT att också vi kan kalla Abraham vår ”far”, läs t ex vad Paulus skriver i Romarbrevet 9. (Rom 4:11: A räknas som far till alla oomskurna som tror). Vi hör till, inte pga någon egen fördel, utan pga det som Jesus gjort för oss.

Men ibland i ens inre kan det vara att man känner sig som Ismael, snarare än Isak. Ismael, vars mor blev fördriven och som växte upp i karga trakter. Där formas ett agg gentemot den sonen som är älskad och välsignad. Man kan bli en ”upprorsman”.

Men det är inte Guds vilja att vårt hjärta ska vara en öken och att det är där vi måste bo. Vi är genom dopet Hans älskade barn och Han vill varje dag dra oss in i den gemenskapen, gemenskapen med sig själv och med de andra ”barnen”.

Det är olika hur lätt vi har för att ta emot Guds kärlek och förlåtelse. Somliga får kämpa hela livet för att våga tro att det är sant, att kärleken och förlåtelsen omfattar även dem. Och närsomhelst, till vem som helst kan frestelsen komma som en tanke: jag hör inte till, jag måste dra mig undan.

Då måste man, som Jesus så ofta gjorde, ta skydd bakom Guds ord, bakom ord som ”Gud ger de ensamma ett hem, de fångna frihet och lycka”. Kanske vi inte vågar tro det. Men det kan bli så, om vi håller oss nära Honom, att vår tillit till Honom växer sig starkare än den där inre, destruktiva rösten. Låt oss därför be och bekänna:

Predikan

Det finns i Uppenbarelseboken 13 en riktigt läskig beskrivning av en gestalt som kallas Antikrist. När tidens slut närmar sig, och det som i Bibeln kallas Herrens dag, då kommer det att dyka upp på scenen en Antikrist – en som ser ut och verkar vara en Hjälte, som till och med kommer att kunna göra under och han kommer att samla många.  Ja, han kommer till och med att dö och uppstå igen. Man kommer att tänka: här är en global ledare som vi kan samlas kring. Det kommer att kännas sympatiskt. Han kommer att förena politisk och religiös makt – praktiskt: en enda religion! Kruxet är att han kommer att kräva att alla knäfaller och tillber inför hans bild, annars blir det goodbye. Han kommer att ge jordens invånare ett märke som man behöver för att kunna handla och sälja och har man inte det så kan man alltså inte köpa något. Det är mycket som talar för att om kyrkan kommer att finnas kvar i den tiden så kommer den att vara helt och hållet underjordisk – och superalternativ eftersom de som vägrar knäfalla inför kejsarens bild inte kommer att kunna vara med i det globala, kapitalistiska systemet.

Uppenbarelseboken är förstås en bok som inte är särskilt lätt att tolka, det är ingen mysig kvällsläsning direkt. Johannes, som skrev ner det han fick se, talade in i sin egen tid – där kejsaren av Rom just krävde av alla Roms medborgare (utom judarna, för de hade ett undantag) att en gång om året bege sig till ett kejsartempel och där knäfalla inför kejsarens bild och tända rökelse. Men det handlar inte bara om Johannes egen tid utan också om tidens slut.

Det finns många spekulationer, många filmer och låtar om Odjurets tal, 666. Mycket av det är osunt och inte uppbyggligt. Men hur vi förhåller oss till ledare är viktigt i alla tider. Vi vet från historien att folk kan ryckas med i en stämning, det byggs motorvägar, sifforna börjar peka uppåt – och så plötsligt så har man Förintelsen. Vi anser nog om oss själva att vi är smartare än så, att vi inte skulle ryckts med. Att vi skulle genomskåda sånt prat.

Men om problemen på jorden blev tillräckligt stora, klimatkrisen än mer akut, tänk bara alla klimatflyktingar som skulle behöva fly sitt land för att det översvämmades när havsnivåerna stiger. Det är mycket möjligt att vi inför en hotande katastrof skulle köpa oss säkerhet, till priset av frihet och självbestämmande. Och om det då kom en begåvad typ som blir bra på bild och som var beredd att axla den här bördan – ja, det är nog inte otänkbart att många skulle vara beredda att kohandla med sitt samvete, för att få ha lugn och ro och mat på bordet.

Temat idag är ”Samhällsansvar” och i evangeliet beskrivs en gestalt, som profeten Jesaja skrev om, en som skulle ”ge folken hopp”. Han är annorlunda än andra ledare och det mest märkvärdiga med Honom är att Han, som Jesaja inleder, är en tjänare. Han sitter inte där i sitt fina sekelskifteshus och lever det goda livet. Han känner människors nöd, Han avhjälper deras nöd, helar dem, driver ut demoner, upprättar dem som varit utanför och för in dem i gemenskapen.

Han ”förkunnar rätten för folken” – alltså lär oss hur vi ska leva med varandra och visar i handling vem Gud är och vad Gud vill. Han är ett levande bevis på Guds omsorg.

Men, som profeten lyfter fram, Han är lågmäld. Han domderar inte. Det är lätt att missta Honom för en loser. jag menar, vem är mer loser än en som dör på ett kors. Han har inte kvar något, inga kläder, ingen värdighet, ingen pondus, inga vänner. Till slut kan han inte ens andas. Med andra ord: funkar inte jättebra på bild. Hos Jesaja, på ett annat ställe, läser man om honom: Han hade inget ståtligt yttre, som drog våra blickar till sig, inget utseende som tilltalade oss. (53:2)

Variationer på det temat har vi sett många gånger på film, hur Hjälten är en som andra mänskor hela tiden underskattar. Jag har tidigare avslöjat att jag såg hela den norska serien Ragnarök, där hjälten är en tafatt yngling med dyslexi, som bor med en opålitlig bror och en fattig morsa. Nu går på Netflix en fransk serie, Lupin, om en invandrad senegales i Paris – en typisk underdog. Det är härligt när han slår sig ihop med en annan loser, en kvinnlig journalist i 60-årsåldern som blivit av med jobbet och som ingen längre räknar med. Eller varför inte Röda Nejlikan – den till synes fåfänge och ständigt struntpratande engelske adelsmannen som spelade dum för att rädda franska aristokrater från giljotinen – det finns nog hur många exempel som helst. Spiderman, eller Jack Sparrow i Pirates of the Caribbean-filmerna.

Så vi är ganska marinerade i den sortens berättelse, att både hjälten och skurken kan vara någon man minst anar. Ändå: ju mer vi ser desto mindre förvånade blir vi. Och efter 1000 år av kristendom i Sverige så är det rätt många som gäspar stort när de hör om Jesus. De är övertygade om att det där har vi lämnat bakom oss, det betyder inget längre. Det kan vara helt andra religioner och åskådningar som verkar attraherande.

Ändå finns kyrkan, vi är här idag i Stensjökyrkan (även om några kanske är hitkommenderade…). Om Bibeln har rätt så är den där gestalten som profeten Jesaja beskrev, då är Han här. Han är, står det i Nya testamentet”, huvudet för kyrkan, det betyder å ena sidan att han är dess ursprung, dess primus motor, och det betyder också att Han är huvud, alltså Han håller ihop allting. Han är både anledningen till att vi är här och målet för att vi är här. Målet med gudstjänsten är att vi ska lära känna Honom bättre och förstå, det som Matteus skriver om: att det är Jesus som kan ge världen hopp.

Men, hallå. Bland världens alla ledare och ideologier – vad är det som säger att just en skulle vara rätt? Det verkar ganska osannolikt. Ni som är konfirmander har just nu påbörjat ett år när vi verkligen kan skärskåda den frågan: vem är Han? Vad har Han med mitt liv att göra? Men ni ska inte bli förvånade om ni inom er börjar märka en växande tro, en liten planta i hjärtat. Ett hopp, ett löfte om att det finns ett gott slut på den här ruskiga berättelsen som är världshistorien.

Det som kan försvåra för en är att det funnits många ledare genom historien som bekänt sig till kristendomen och som ändå gjort många dumma saker. Men så är det också bland ”vanliga” människor: att man är kristen är inte någon garanti för att man är en god människa. Nästan tvärtom: att vara kristen är att veta att man inte är någon god människa, att man behöver Jesus i sitt liv. Och när man kommer dithän, då kan Jesus få börja prägla en, då kommer det att få betydelse, inte bara för en själv, personligen, utan i ens relationer, på jobbet, i äktenskapet, bland kompisarna, i politiken. Det sipprar fram. Att vi plötsligt får både kraft och lust att visa kärlek till andra människor, att öva sig i att förlåta, att gå från att tänka: what´s in it for me? Till att fråga sig: Jesus, visa mig hur jag kan följa mig idag och dit du går, hjälp mig att vilja gå dit och gå den vägen. Så kan människor förvandlas, så kan samhällen förvandlas, ett hjärta i taget.

Må så Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och samveten hos Kristus Jesus. Amen.