Kristi återkomst
Högmässa i Stensjökyrkan
Domssöndagen 2006
Stefan Risenfors
<<Föregående  >>Nästa
Texter
GT Jes 65:17-19
Epistel 2 Petr 3:8-13
Evangelium Matt 25:31-46

Beredelsetal
Gör vår väntan till en gärning som bereder dagens ankomst, då vi ser dig som du är Så sjöng vi i psalmen. Förra söndagen hade rubriken Vaksamhet och väntan. Väntan kan uppfattas som något passivt, som att passivt dra sig tillbaks och bida sin tid. Väntan kan uppfattas som en oväsentlig transportsträcka i tiden. Men i Bibeln så har väntan mycket mer en ton av FÖRväntan i sig. Väntetiden kanske kan synas passiv men det är en tid då vi tydligt ger Gud initiativet, och därför är den bibliska väntan så laddad med förväntan, för när Gud har initiativet så finns det anledning att tro att stora saker händer även om inget skulle vara synligt för våra ögon!

Nattvarden är visserligen en aktiv handling från vår sida, vi går fram, vi räcker fram våra händer, vi öppnar vår mun, vi sväljer. Det kan synas aktivt men den verkliga aktiviteten kommer inte från oss utan från Gud. Vår aktivitet i nattvardsmåltiden kan liknas vid att kliva ut ur skuggan och ställa sig i solen. Vi kliver fram men det är solen som gör skillnaden – det är solen som värmer. Och i nattvarden är Gud som solen, en Gud som inte kan låta bli att älska och värma bara vi träder fram ur skuggorna. Så låt oss då i syndabekännelsen kliva fram ur vår skugga, låt oss ställa oss i den där öppna gläntan där Guds kärlek blir uppenbar, ja ofrånkomlig, låt oss be och bekänna med syndabekännelsens ord…

Predikan
Domssöndagen är obekväm i kyrkoåret och inte minst dagens evangelium är obekvämt. Det talar om en dom, ja, det är Jesus själv som beskriver en yttersta dom som verkligen påminner om en jordisk domstol. Också i den yttersta domen ska det tydligen talas om skyldiga och oskyldiga, också i den yttersta domen ska det tydligen fällas och frikännas! Vi hade ju så gärna velat att alla frikändes, vi står inte ut med tanken på att någon enda människa ska dömas till eviga straff. Det verkar så primitivt, det verkar så hämndlystet och vi har svårt att känna igen den kärleksfulle Jesus när han säger: ”Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga eld som väntar djävulen och hans änglar”.

Förr i världen var det vanligt att kyrkor utsmyckades också med skildringar av helvetet, det räcker att gå upp på läktaren i Kållereds kyrka och titta upp i taket där. Men jag har inte sett en enda helveteskildring i en modern kyrka. Om våra moderna kyrkor mot förmodan skulle stå kvar lika länge som de medeltida så kan man fundera över vad framtidens människor kommer att utläsa av våra kyrkors utsmyckning. På samma sätt som vi drar slutsatser om medeltidens förkunnelse när vi studerar takmålningarna i gamla kyrkor så kommer framtidens människor att dra slutsatser av vår tids kristna förkunnelse utifrån våra kyrkors utsmyckning. Nu är ju den mycket mer sparsmakad än de medeltida kyrkornas som ju har en mycket mer berättande utsmyckning. Om Stensjökyrkan står kvar så här om två hundra år så torde vara mycket svårare att utifrån den här interiören komma fram till vad prästerna predikade på 2000-talet.

Men det är klart, också frånvaron av utsmyckning har ju något att berätta. Den kan ju t ex berätta att läskunnigheten var utbredd på 200-talet. Så utbredd att man inte längre tyckte sig behöva måla de bibliska berättelserna i kyrktaken.

Men om vi återvänder till Kållereds kyrka och till helvetesskildringen ovanför läktaren där, så kan man ju fråga sig varför man då, i slutet av 1600-talet, ville lyfta fram just den sortens bilder ur Bibeln, visserligen längst bak i kyrkan men ändå! Var det kanske ett beställningsverk från prästen, han kanske behövde en hotbild som han kunde hänvisa till när han ville framhäva angelägenhets¬graden i sitt budskap. Vänd på era huvuden, kunde han säga till en halv¬sovande församling, vänd er om och titta där i taket längst bak i kyrkan så ser ni hur det går för dem som inte lyssnar och inte lyder!

Tänk om det är så också idag. Tänk om också vi är beroende av skrämman¬de hotbilder för att väckas ur vår slummer och ta itu med det som måste förändras i våra liv och i vårt samhälle!? Se bara på miljöfrågorna! Vi har i många år vetat att vår västerländska livsstil inte är hållbar vare sig ur miljösynpunkt eller ur rättvisesynpunkt. Ändå har vi fortsatt att leva på samma sätt. Det är först när rättvisefrågorna blir hotfulla för oss genom terrorhotet, och det är först när miljöfrågorna blir hotfulla för oss genom klimathotet, det är först då regeringar, media och kanske folkflertalet vaknar upp och går till konkret handling. Det handlar om den gamla sanningen att man inte ändrar på något invant förrän man är absolut tvungen till det.

Men finns det då ingen annan möjlig drivkraft än rädsla. Måste vi damma av våra gamla kyrkliga helvetesskildringar för att få folk att gå till kyrkan och för att få oss själva att ge Gud en större plats i våra liv? Vilket fasansfullt nederlag om vi vore tvungna att skrämma folk tillbaks till kyrkan, om de kom hit bara för att de var rädda för att annars hamna i ”den eviga eld som väntar djävulen och hans änglar”.

Men visst finns det andra drivkrafter än rädsla och rädslan har den begränsningen som drivkraft att den bara förmår ändra människors beteenden, inte människors hjärtan! Se bara på vad som hände när öststatskommunismen föll ihop – hotbilden från förtryckarapparaten visade sig ha varit det enda som hållit samma stora befolkningsgrupper. När hotet försvann brakade också sammanhållningen ihop och vi fick inbördeskrig som i Jugoslavien och brutalkapitalism, maffiavälde och människohandel i många andra delar av det forna östblocket. Rädslan hade inte förmått förändra människors hjärtan, det gick inte att skrämma medborgarna till att bli goda solidariska sovjetmedborgare annat än på ytan.

På samma sätt är det med kyrkan – vi kan inte ens av några taktiska skäl återvända till en gammal tids doms- och helvetesförkunnelse. Även om somliga kanske hade skrämts tillbaka till kyrkbänken så hade deras hjärtan varit någon annanstans.

Men när detta har sagts så återstår ändå frågan – vad gör vi med dagens evangelium? Även om vi är överens om att vi inte ska använda doms- och helvetesskildringarna i vår evangelisation så återstår ändå detta faktum att både Bibeln och våra lutherska bekännelseskrifter envist hävdar att det finns en dom där det finns en risk att gå förlorad. Och då är jag tillbaks där jag började – i konstaterandet av att Domssöndagen är obekväm i kyrkoåret, den ligger där och skaver som en sten i skon. Men när man försöker skaka ut stenen ur skon så upptäcker man att det inte var en lös sten utan en vass kant i själva skon. För att bli av med skavet måste man helt enkelt byta skor, för att bli av med Domssöndagen måste man helt enkelt byta religion. Eller som många föredrar – istället gå barfota utan några begränsande fodral i form av skavande skor.

Ja, jag vet inte om den liknelsen var särskilt lyckad – det jag försöker förmedla är ju något jag ofta försöker förmedla – något om motståndets pedagogik. Detta att det obekväma, det som skaver och gör motstånd ofta har något angeläget att säga mig just genom att jag uppfattar det som obekvämt. Men vi lämnar de skavande skorna där på hyllan, ni kan möjligen ta med dom till kyrkkaffet med frågan: Kan religiösa skor vara för bekväma?

Åter till dagens evangelium, det obekväma evangeliet, men låt oss då konstatera att det är obekvämt inte bara genom att det talar om eviga straff. Jag vill peka på tre andra saker i den här domsberättelsen som sticker ut, som kan verka provocerande för somliga och befriande för andra:

1. Kyrklighet räknas inte
Det är slående att Domaren i Jesu berättelse inte frågar efter något kyrkligt. Religiösa människor har ju i alla tider räknat sig själva och andra som religiösa utifrån i vilken mån de deltar i religiösa riter, som att be, att gå i kyrkan, att döpa sina barn osv. Men Domaren frågar inte alls efter det, det enda han frågar efter är kärlek – vanlig praktisk jordnära kärlek: Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig

Det vi kan konstatera är alltså att utifrån den här Domsskildringen så verkar inte bön, gudstjänst, lovsång och andra religiösa företeelser ha något egenvärde i Guds ögon. Det enda Gud verkar räkna är kärlek – kärlek i form av praktisk omtanke. Det innebär att om inte kyrkobesöket inspirerar dig till praktiska kärlekshandlingar så är det utan värde.

2. Du måste bli förvånad
Det andra som slår mig i texten är att både de goda och de onda är så förvånade. 'Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?

De rättfärdiga är förvånade eftersom de inte visste att det var Gud de betjänade när de helt enkelt gjorde vad deras samveten bjöd dem gentemot lidande medmänniskor. De gjorde inte sina kärleksgärningar som nåt religiöst och märkvärdigt utan det var bara deras spontana gensvar på livets spontana yttringar – den här människan råkade komma i deras väg och eftersom hon hade ett behov så föll det sig naturligt att möta det behovet. Inget konstigt, inget beräknande bara en självklar konsekvens för den människa som har mycket kärlek i sitt hjärta.

Och de på andra sidan är lika förvånade. Vi vet ju inte så mycket om dom mer än vad de INTE gjorde. Men av deras förvåning över domsutslaget kan vi dra slutsatsen att de betraktade sig själva som anständiga och respektabla. Kanske har de t o m varit religiösa, kanske har de ägnat kyrkan all sin fritid, men de såg inte att Gud sökte dem i vanliga människor som behövde deras hjälp, de var kanske alltför upptagna av sina kyrkliga åligganden och därmed är vi inne på det tredje som slår mig i evangeliet:

3. Titta åt andra hållet!
Förvåningen leder oss över till anledningen till deras förvåning, nämligen att Jesus kom till dem förklädd till vanliga människor med vanliga behov. Det här är ju en av Bibelns grundtankar – att den Eviga möter oss inte där vi hade väntat oss det utan i det vardagliga. - När hela det judiska folket förväntan är riktad mot Jerusalem – ja, då föds Guds Son i ett bortglömt stall i den lilla hålan Betlehem! - När profeten Samuel ska smörja en av Isais söner till kung, då är det inte någon av de stora ståtliga soldattyperna bland sönerna utan den yngste sonen, den lille drömmaren David som inte ens var hemma när Samuel kom.

Gång på gång ser vi mönstret – våra blickar är riktade åt ett håll men Gud kommer från ett helt annat håll. Den sista uppmaningen från dagens evangelium blir därför: demaskera vardagen, genomskåda alldagligheten och titta åt andra hållet, där möter Gud dig! Vänta dig framför allt att möta Gud i det oväntade, i störningen, i det icke planerade, i avbrottet, i krisen, i det där som inte blev som du hade tänkt dig. Där väntar livet, där väntar Han som sa ”Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig”