Vägen till livet

Högmässa i Stensjökyrkn
4:e sönd i påsktiden 2018  
Stefan Risenfors
Texter
GT Jesaja 54:7-10
Epistel Hebr 13:12-16
Evangelium Joh 16:16-22
<<Föregående  >>Nästa

Beredelsetal

Därför led också Jesus utanför stadsporten för att med sitt blod rena folket. Låt oss då gå ut till honom utanför lägret och dela hans smälek.

Så inleds dagens episteltext från Hebréerbrevet. Jesus ställde sig utanför så många av de gemenskaper som erbjöds honom. Familjens gemenskap lämnade han när han bröt upp från Nasaret för att bli en kringvandrande predikant. De troende judarnas gemenskap lämnade han när han konfron­terade prästerskapet och deras fastställda tolkningar av skrifterna, t ex den gången i Nasarets synagoga när det slutade med att en uppretad folkmassa från synagogan ville störta honom utför ett stup. Ja, Jesus övergav till slut också den gemenskap han själv hade skapat när han medvetet konfron­terade makten i Jerusalem, den makt som hade makt att sända honom i döden och dit kunde inte hans lärjungar följa honom.

Att han bröt upp från så många gemenskaper betyder inte att Jesus var någon individualist, tvärtom samlade han ju lärjungar omkring sig och ofta omgavs han av stora folkskaror. Han verkar ha uppskattat gemenskap i största allmänhet men däremot lät han aldrig gruppen bestämma över sitt eget samvete. Han gjorde inte som många av oss som viker ner oss så snart vi märker att vi har majoriteten emot oss. Demokrati i all ära men en lögn förblir en lögn också om en majoritet accepterar den som en sanning – det var Jesu hållning och det bör också vara vår hållning. Det betyder inte att vi ska bli nåt slags hopplösa rättshaverister som aldrig kan kompromissa. Men det betyder att vi är beredda att kämpa för sanningen också när det är obekvämt, också när vi hamnar i motvind. Och jag tror att det är möjligt att förena den hållningen med ödmjukhet och sunt självtvivel.

Så låt oss då gå ut till Jesus utanför lägret. Låt oss betrakta alla våra tillhörigheter därutifrån – vilka gemenskaper, vilka sociala sammanhang och umgängeskretsar håller måttet och vilka leder oss vilse och måste överges. Det är bara därute, utanför lägret, hos den obotligt sannings­sökande Jesus som vi kan se klart och skönja riktningen i den väg som är just din väg till Livet, till Livet med stort L!

Låt oss be och bekänna …

Predikan

Jesus sade: ”En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen.”

Så började evangeliet och med de orden har Jesus inte bara berättat om sig själv utan också beskrivit den kanske enda lek som förenar föräldrar i alla tider och alla kulturer. Det handlar om en lek med små, små barn, nästan nyfödda och innan ni får gissa vilken lek det handlar om ska ni få ytter­ligare en beskrivning av samma lek och den kommer från inledningen av dagens GT-liga text: Ett kort ögonblick övergav jag dig, men i stor kärlek tar jag dig åter.

Nå vilken lek handlar det om?... Javisst, tittut-leken! Mamma eller pappa sätter händerna framför ansiktet och så tar de bort händerna och säger tittut eller i andra delar av världen t ex  peek-a-boo som leken heter på engelska.

Jesus sade: ”En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen.” Dagens evangelium är hämtat från Jesu stora avskedstal som omfattar flera kapitel i Johannesevangeliet. Jesus försöker förbereda sina lärjungar på vad som ska hända – han kommer att tas ifrån dem, han kommer att arresteras, torteras, avrättas och begravas. Men han är utom synhåll bara för ett kort ögonblick, fast lite längre än vi gömmer oss för våra nyfödda - sådär 40 timmar låg Jesus i graven innan han uppstod och åter kom inom synhåll.

Tittut-leken lär vara viktig för små barn för det är så de lär sig att pappa och mamma kan vara närvarande fast de inte syns och då räcker det att skrika lite för att de ska komma. Från att ha varit inne i mammas kropp är det ju ändå en rätt dramatisk separation vi utsätts för när vi föds – att plötsligt befinna sig utanför det där varma omslutande där man vaggats under 9 månader.

Livet som kristen påminner lite om det där. Vi tror ju att vi på något sätt kommer från Gud. Vårt naturliga tillstånd är det som beskrivs i Bibelns första kapitel med berättelsen om Edens lustgård där människan levde i obruten kontakt med Gud – omsluten, innesluten – ungefär som i en liv­moder. Ja, kanske ska vi uppfatta paradisberättelsen på det viset - som en beskrivning av en kosmisk livmoder där vi alla har vårt ursprung. Men så kastas vi ut i ett jordeliv där Gud emellanåt gömmer sig ungefär som mam­ma eller pappa kan göra. Men så tittar Gud fram igen, glimtvis i små korta benådade ögonblick. Ögonblick av total lycka, ögonblick av klarhet, ögon­blick då man plötsligt har en känsla av att man förstår vad allting går ut på.

I evangeliet talas det om hur en födande kvinna glömmer sina värkar i lyckan över att en ny människa blivit född. För dina föräldrar gissar jag att din födelse var ett sådant benådat ögonblick och om du själv är förälder så har du kanske själv upplevt det där att Gud tittar fram just på BB. Men det kan också handla om andra benådade ögon­blick - i musiken, i naturen, i en gudstjänst, i ett samtal, i en försoning som du slutat hoppas på o.s.v.  Ögonblick då Gud liksom tittar fram och ropar Tittut!

Men däremellan då? Mellan de där glesa ögonblicken av att Gud tittar fram – var finns Gud då? Och varför kan inte Gud vara lika synlig hela tiden?

Ja, Gud är faktiskt närvarande hela tiden – ungefär som solen. Och kanske kan just solen fungera som en möjlig bild i det här sammanhanget för vi vet ju att solen hela tiden skiner däruppe. Också mulna dagar vet vi att solen finns där ovanför molnen, så solen leker också tittut med oss. Och jag tror inte att vi skulle vilja ha det annorlunda. För de där molnen som skymmer solen har ju faktiskt också en funktion. Förutom att de ska lindra solljuset för allt levande som inte tål obegränsade mängder sol, så ska de också transportera vatten från haven upp på land där molnen vattnar jorden så att den blir bördig. 

Tänk dig en tillvaro utan moln där solen skulle lysa från en klarblå himmel varenda dag! Inga sjöar skulle finnas för de fylls ju av regnet som kommer från molnen. Då skulle vi snart alla leva i en öken med små gröna plättar dit vi lyckats forsla avsaltat havsvatten för bevattning. Ja, vi skulle inte leva så länge ö h t för under de förutsättningarna skulle allt levande utom fiskarna snart vara utrotat. Så tacka Gud för molnen – för denna makalösa anordning som ständigt flyttar vattnet dit det behövs.

Tänk om vi på motsvarande sätt kunde tacka Gud för de stunder då vi upplever Gud som frånvarande! För visst är det så att vi emellanåt upplever Gud som fruktansvärt frånvarande. Var var du då när jag behövde dig som allra mest, då när jag ropade i förtvivlan till dig och bara möttes av mitt eget eko?! Så kan vi ropa och så har människor ropat under tusentals år. Bibeln är full av de ropen, t o m från Jesus själv när han hänger på korset och ropar Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Eller ta Moder Teresa som mötte Gud i sin ungdom men under de sista 50 åren av sitt liv upplevde hon aldrig mer någon kontakt med Gud. Ändå arbetade hon vidare i den tjänst som Gud hade sänt henne till – hon och hennes med­systrar fortsatte att hjälpa de sjuka och döende i Calcutta och på andra platser. Hon fortsatte att be, hon fortsatte att ropa men enligt hennes själasörjares efterlämnade anteckningar så upplevde hon aldrig mer något svar från Gud. Tänk dig att fortsätta leva under ett tätt molntäcke under 50 år och ändå aldrig sluta tro på solen!

Kanske finns Jesu rop på korset där som ett tecken för oss. Jesus har på något sätt heliggjort också Guds frånvaro genom att han har varit också där. Någonstans bland alla skuggorna står Jesus sjunger vi i en gammal läsarsång och kanske var det precis det som Moder Teresa upplevde – att Jesus ändå fanns där under alla åren, men gömd bland skuggorna.

Jag tror att vi här också kan finna andra föredömen än Moder Teresa – t ex hela det judiska folket. Vad det handlar om är ju att ständigt påminna sig om de där glimtarna av gudomligt solsken som man ändå upplevt. Att vårda de där gudomliga tittut-tillfällena, bevara dem i sitt minne, kanske återberätta dem för andra. Det är ju så det judiska folket har gjort i alla år och den händelse de särskilt har vårdat på det sättet är befrielsen ur slaveriet i Egypten. Gång på gång återkommer den där frasen i Gamla testamentet: Förtvivla inte - kom ihåg hur Gud en gång räddade oss i Egypten och ledde oss till det utlovade landet!

På det sättet vårdar judarna fortfarande sitt gudomliga tittut-tillfälle och du och jag är kallade att göra samma sak med våra tittut-tillfällen. För vi kan faktiskt välja att definiera oss utifrån de tillfällena! Har du en gång sett solen så kan du inte glömma den – du vet att den finns där uppe bakom molnen.

Men nu har jag ändå inte svarat på frågan jag ställde för en stund sedan. Jag pratade ju om de välsignade molnen och frågade: Tänk om vi på motsva­rande sätt kunde tacka Gud för de stunder då vi upplever Gud som frånvarande!? Alltså inte bara försöka minnas den påtagliga Gudsnärvaron utan t o m kunna tacka Gud för att Gud ibland döljer sig för oss. På samma sätt som molnen gör så mycket nytta i det fördolda trots att vi kanske förbannar dem på badstranden. Kan Guds frånvaro, eller rättare sagt vår upplevelse av Guds frånvaro på motsvarande sätt vara bra för oss?

Ja, jag tror faktiskt det. Obegränsad tillgång till något tror jag aldrig är bra för oss människor. För inte så länge sen kom det ju forskningsresultat som hävdade att våra hjärnor utvecklades mer om vi regelbundet upplevde hunger. Det var ett av argumenten som framfördes för den sk 5:2-dieten – att man skulle äta fem dagar i veckan och halvsvälta två dagar. Tydligen var det bra för hjärnans utveckling. Och jag anar att det på motsvarande sätt är bra för oss människor med perioder av upplevd andlig torka. Vi behöver sakna, vi behöver längta – andlig övermättnad får oss att förtvina – det är den andliga hungern som håller oss andligt levande.

Vi kan också se det i vår omvärld. Betraktar vi kulturlivet så vore det väldigt mycket fattigare utan alla dessa hel- och halvneurotiska konstnärer som ständigt jagade en undflyende Gud. Tänk bara på Ingmar Bergman och hans ständiga brottning med Guds tystnad – utan de där dämonerna (jo, han stavade dem så) hade vi bara haft ytterligare en dussinregissör i underhållningsbranschen.

Säga vad man vill om upplevelsen av Guds frånvaro men den har på många sätt berikat vår kultur och tvingat oss att gå på djupet mycket mer än om vi alla hade levt i ständig andlig övermättnad. De där molnen som gör att Gud kommer utom synhåll är kanske trots allt precis lika livsnödvändiga som de vanliga molnen.

Men sen finns det en fråga kvar: Om du upplever Gud som frånvarande så kan det ju också vara så att det inte är Gud utan du själv som gått och gömt dig. Ungefär som när Adam och Eva har ätit av den förbjudna frukten i Edens lustgård och när Gud kommer och letar efter dem så gömmer de sig och Gud ropar: Adam, var är du?

Kanske är detta en tidlös skildring av det psykologiska fenomen som mer än något annat plågar mänskligheten – fenomenet skam. Skam kan ju beskrivas som oförsonad skuld som fått ligga och ruttna i någon undan­skymd vrå. Skulden som säger Du har gjort fel har då övergått till skam som säger Du ÄR fel! Och när jag är fel så vågar jag inte ens komma och be om förlåtelse, då gömmer jag mig precis som Adam och Eva. Men den försoning som Jesus erbjuder oss är större än både skuld och skam – så våga dig då ut i ljuset – ljuset som strålar ut från Påskens Mirakel! För har du tänkt på en sak - också molniga dagar är faktiskt fyllda av ljus, ett mycket mjukare och mer förlåtande ljus! AMEN (Körsång, Credo, 742)