Guds mäktiga verk

Högmässa i Stensjökyrkan
Jungfru Marie bebådelsedag 2009
Stefan Risenfors
Texter
GT Jes 7:10-14
Epistel Rom 8:1-4
Evangelium Luk 1:26-38
<<Föregående  >>Nästa

Beredelsetal
Guds mäktiga verk – så lyder alltså rubriken för den här söndagen. Det syftar då främst på det underverk som skedde med Maria när hon fick ge liv åt Guds egen Son. Men Guds mäktiga verk är ju så mycket mer – du och jag är Guds mäktiga verk! Den skapelse vi har runt omkring oss är Guds mäktiga verk.

Men Guds mäktiga verk är också det som Gud kan göra i ditt och mitt hjärta. När vi ser på oss själva ser vi ju inte bara sånt som vi är stolta över utan vi ser också mycket som blev fel och som är fel i våra liv. Men vår trotsiga tro är att det Gud kan göra, det kan han också göra i ditt och mitt hjärta. Gud kan förvandla! Också de områden inom oss som är bottenfrusna kan Gud tina med sin kärlek. Så låt oss då ta emot den värmen när vi i syndabekännelsen öppnar oss för Guds kärlek och förlåtelse…

Predikan (Vänd mot Maria-bild)
Hur vågar du, Maria? Du är en liten flicka på kanske 14-15 år och du möter en ängel som vill be dig bli mor åt Guds egen Son! Du lever i ett land, en kultur och en tid då de vuxna männen var allt som räknades. I den religion du tillhörde är det ju fortfarande så att en gudstjänst inte kan firas om det inte är minst 10 judiska män närvarande. Det räcker alltså inte med 400 kvinnor och barn, och du var ju både kvinna och barn. Så, du räknades inte Maria! Då, när ängeln kom på besök så räknades du inte. Du var inte mor, du var inte man och du var inte vuxen – inget hade du att komma med! Ingen förnäm släkttavla – ja, din släkt nämns ju inte ens – det var ju Josef som var släkt med kung David! Du umgicks inte i några tjusiga kretsar och du bodde i en liten håla i den mest bonniga delen av landet, långt däruppe i det avlägsna Galiléen.

Hur vågar du, Maria? Hur vågar du säga ja till det största och märkvär­digaste uppdrag som någon människa någonsin har fått? Vem inbillade dig att du var något? Vem fick dig att tro att du skulle duga till att bli mor åt Guds egen Son? Du av alla människor – en liten obetydlig fjortis, du som inte ens räknades när du gick till synagogan!

Men jag är så glad över att du vågade, Maria! Jag är så lycklig över att just du vågade. För när du sa ja till uppdraget så var det som att du svarade för oss alla! För också vi har ju känt oss utanför, också vi har ju upplevt att vi inte räknas. Du svarade för oss alla – när du sa JA så berättade du för Gud och hela världen att vi står här och väntar på att bli tagna i anspråk. Du förkunnade för alla att vi någonstans inom oss vet att vi kan mer än vi hittills fått visa! Åter till ambo – vänd mot församlingen

Ja, hur vågade hon, Maria? Varför sprang hon inte bara och gömde sig när ängeln uppenbarade sig i dörröppningen?! Kanske var det detta att hon fortfarande delvis var ett barn. Ingen av oss föds ju med den där jantelagen som säger att vi inte duger någonting till! I ett barns värld är ju fortfarande allting möjligt – som att bli fotbollsproffs eller prinsessa. Kanske var det så att Maria fortfarande hade kvar barndomens öppna rymd och obegränsade horisonter!? Den dåtida judiska mansdominansen hade ännu inte riktigt lyckats sätta henne på plats. Hon var ju fortfarande ett barn och hotade därför ingen och därför hade hennes tids kvinnoförtryck ännu inte riktigt fått makt över henne. Visst hade det börjat – visst hade föräldrarna redan sett ut en man åt henne, en man som hon nu var förlovad med. Så ofrihetens väg var redan utstakad men fortfarande var hon fri i sitt inre, tillräckligt fri för att kunna säga JA när ängeln ger henne uppdraget. Hon visste ännu inte riktigt den plats som människor hade gett henne, och därför var hon fortfarande fri att ta den plats som Gud ville ge henne!

Och där, precis där bränner det till riktigt rejält denna Bebådelsedag! För där ställer dagens evangelium en fråga till dig och mig: Din plats i livet, var är den? Har du låtit människor och godtyckliga tillfälligheter sätta dig på plats, sätta dig på en plats som egentligen inte är din? Är du på rätt plats eller är det så att någonstans inom dig hör du svagt en röst, som kan vara Guds röst, som vill ha dig någon annanstans, i ett annat uppdrag?! Alltså frågan: vem eller vad gav dig din plats i livet och är du säker på att det är din plats?

Det där kan vara en farlig fråga, för den kan leda till flykt. Den kan leda till att du inte ser möjligheterna i ditt nuvarande sammanhang och istället för att gräva där du står flyr bort till något som kanske bara är hägringar. Därför är det en fråga som bör få tid och som man bör ställa tillsammans med en andlig vägledare för att få tillräcklig distans och klarhet. Men samtidigt är den frågan nödvändig att ställa eftersom så mycket i våra liv inte är resultatet av medvetna val utan av andras förväntningar och rena tillfälligheter. Maria visste ännu inte riktigt den plats som människor hade gett henne, och därför var hon fortfarande fri att ta den plats som Gud ville ge henne – är du och jag lika fria?

Men vi lämnar nu den frågan för att istället avslutningsvis närma oss frågan om Marias plats i vår kyrka. Den har ju länge stått tom. I nästan 500 år har ju svenskarnas inre liv plågats av något slags katolikskräck där man var så livrädd för att tillbe Maria att hon nästan helt hamnat utom synhåll i det kyrkliga livet. Och den kritiska fråga vi då måste ställa till vår egen lutherska tradition det är ifall Marias frånvaro gjort att vi också förlorat ett viktigt kvinnligt drag i vår Gudsbild. Jag associerar, som så ofta, till Göran Tunströms novell Ariel där han beskriver hur en livsglad mamma överger sin man och sin lille son och lämnar dem åt varandra i en svart tystnad. Så här beskriver Göran Tunström pojkens uppväxt:

Filip blev van vid att ingen hälsade på. Det fanns ingenting utanför dem. Fadern rörde aldrig vid honom, de hade inget att säga var­andra, det som kunde ha sagts tog mamman med sig.

Tog Maria något med sig när hon i samband med reformationen blev utslängd ur den svenska folkfromheten? Kvar var Fadern och Sonen i en tyst och värdig manlig gemenskap …

Jag anar att det trots en renässans för Maria i Svenska kyrkan ändå fortfa­rande finns en saknad där i den svenska folksjälen. En saknad som gör att somliga konverterar till katolska kyrkan. Det kan tyckas märkligt att längtan efter Maria och längtan efter ett kvinnligt drag i Gudsbilden gör att folk söker sig till en kyrka där enbart män får bli präster, men ändå sker detta inte så sällan. Att låta kvinnor bli präster hjälpte tydligen inte – saknaden efter Maria ligger förmodligen på ett djupare plan!

I vår kyrka måste vi då ställa oss frågan om Maria tog något viktigt med sig när hon försvann från Svenska kyrkan. Vi kan ju inte komma ifrån att våra bilder av Gud är starkt färgade av vår upplevelse av våra egna föräldrar. I 500 år har vi i Svenska kyrkan bara haft en pappa att gå till … kanske blir det lite ensidigt, kanske blir det lite som Göran Tunström skrev: Fadern rörde aldrig vid honom, de hade inget att säga var­andra, det som kunde ha sagts tog mamman med sig.

I Uppsala domkyrka finns en skulptur som heter ”Återkomsten”. Konstnär­en har gestaltat Maria i form av en skulptur, stående på tröskeln till sitt eget kor, hennes blick söker sig mot Vasakoret, det som en gång var Vårfrukoret där Marias altare fanns innan reformationen. Den dåvarande biskopen KG Hammar hälsade Jesu moder Maria tillbaka till Uppsala domkyrka efter 500 år. ”Hon är efterlängtad”, sade KG Hammar, ”och hon har mycket att säga oss i dag. Hon har stigit ur sin altartavla och står nu på golvet mitt ibland oss. Hon har kommit närmare oss och vi henne.”

Så välkommen tillbaka, Maria! Välkommen tillbaka – du som inte visste din plats, du som inte lät dig begränsas till den plats som människor ville ge dig och som därför var fri nog att ta den plats som Gud ville ge dig! Välkommen tillbaka, du som lär oss att det Gud kan göra, det kan han göra med var och en av oss, och för Gud är ingenting omöjligt!