3:e eft tref. 2016  NÄSTA>

Högmässa i Stensjökyrkan kl 10.00

 GT-text Jes 51:1-3

Hör på mig, ni som strävar efter rättfärdighet, 
ni som söker Herren. 
Tänk på klippan ni är huggna ur, 
på schaktet ni har hämtats från. 
Tänk på Abraham, er far, 
och Sara, som födde er. 
En enda var han när jag kallade honom, 
men genom min välsignelse blev han många. 
Herren tröstar Sion, 
ger tröst åt hennes ruiner. 
Han gör hennes öken lik Eden, 
hennes ödemark lik Herrens trädgård. 
Fröjd och glädje skall råda där, 
lovsångens toner ljuda. 
 

Episteltext Ef 2:1-10

Ni var döda genom era överträdelser och synder den gång ni levde i dem på denna tidens och världens vis och lät er ledas av fursten över luftens rike, över den andemakt som nu är verksam i olydnadens människor. Sådana var vi alla en gång, då vi följde våra mänskliga begär och handlade som kroppen och våra egna tankar ville, och av födseln var vi vredens barn, vi som de andra. Men Gud, som är rik på barmhärtighet, har älskat oss med så stor kärlek att fast vi var döda genom våra överträdelser har han gjort oss levande tillsammans med Kristus - av nåd är ni frälsta - och uppväckt oss med honom och gett oss en plats i himlen genom Kristus Jesus. Därmed ville han för kommande tider visa den överväldigande rika nåden i sin godhet mot oss genom Kristus Jesus. Ty av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det. Det beror inte på gärningar, ingen skall kunna berömma sig. Vi är hans verk, skapade genom Kristus Jesus till att göra de goda gärningar som Gud från början har bestämt oss till. 
 

Evangelium Luk 15:8-10

Jesus sade: "Om en kvinna har tio silvermynt och tappar bort ett av dem, tänder hon då inte en lampa och sopar hela huset och letar överallt tills hon hittar det? Och när hon har hittat det samlar hon väninnor och grannkvinnor och säger: Gläd er med mig, jag har hittat myntet som jag hade förlorat. På samma sätt, säger jag er, gläder sig Guds änglar över en enda syndare som omvänder sig."

Predikan

Dagens evangelium handlar som en kvinna som letar efter ett borttappat silvermynt och då kommer jag att tänka på historien om mannen som gick och letade efter något under en gatlampa en mörk vinterkväll. En kamrat kom förbi och frågade vad han gjorde och han förklarade att han letade efter sin borttappade nyckelknippa. Kamraten var hjälpsam och började också leta där i skenet av gatlampan men till slut frågade han: Är du säker på att det var här du tappade den? Nej, det var där borta men där är det så mörkt.

Om vi betraktar kyrkan idag och de flesta andra söndagar så ser det ut som att många av oss svenskar också har tappat bort något, nämligen sin tro. För hundra år sedan var det nämligen betydligt tätare mellan besökarna i kyrkbänkarna. Men kanske gör många svenskar som mannen i historien – letar inte där de tappade tron utan letar där det verkar lättare att leta?

I höstas hade vi besök här i kyrkan av professor David Thurfjell som skrivit en bok där han menar att svenskar inte alls är så sekulariserade som vi tror. Visserligen säger sig bara var femte svensk tro på Gud. Det är den tredje lägsta andelen i hela Europa. Samtidigt svarar varannan tillfrågad att de tror på någon slags ”ande” eller ”livskraft”. Det är näst flest av samtliga europeiska länder. Och dessutom firar nästa alla svenskar kristna högtider, 70% låter döpa sina barn, en klar majoritet vill ha en kristen begravning o.s.v.

Men de flesta kyrkor står ändå mer eller mindre tomma numera, så uppenbarligen är det inte särskilt många som letar efter sin borttappade tro i våra gudstjänster. Vi präster frågar oss oupphörligen varför och det gjorde ju redan pastor Jansson 1962 i Hasse och Tages gamla sketch: Varför kömmer ni inte när jag ringer för? Men kanske är det så att svenskarnas tro aldrig tappades i gudstjänsterna för den hade kanske aldrig uppstått just där. I så fall var de välbesökta gudstjänsterna för 100 år sedan bara den tidens gatlampor – det var där man förväntades leta efter tron oavsett var den tappades bort. Det hörde liksom till att man gick i kyrkan för 100 år sedan och kyrkan fyllde också funktionen att vara en social mötesplats och de mötesplatserna finns ju numera på nätet.

Så här skriver vi på församlingens hemsida om gudstjänsten:

”Gudstjänst är ett möte med den Helige, där vi reflekterar över och reagerar på den helighet eller brist på helighet som vi främst mött någon annanstans, nämligen i det vanliga livet.”

Och kanske är det precis så och då är det alltså där tron har tappats bort – inte i gudstjänsten utan i det vanliga livet. Det är där människor inte längre upplever något som de skulle beskriva som heligt, det är där avkristningen ägt rum – det sjunkande antalet deltagare i gudstjänsterna är bara ett symptom på att människor inte längre upplever sig möta Gud i sina egna liv. Men man letar fortfarande efter denna borttappade tro, den finns fortfarande ett ekande tomrum inom varje människa som söker ett innehåll som svarar mot just detta tomrum. Men numera söker man på andra platser än i kyrkan, de nuvarande gatlamporna står på andra ställen. Man söker i nyandligheten, man söker i upplevelseindustrin efter allt häftigare kickar och man söker i underhållningsvärlden för det är där vår tids gatlampor står, det är där de flesta hänger, det är där det är accepterat att vara.

Men nu har vi talat om vårt sökande efter tro och livsmening, egentligen handlade väl den här söndagen mer om det omvända sökande - om Guds sökande efter oss.Förlorad och återfunnen var ju temat och om då vi är det som är förlorat, så får vi ett lite annat perspektiv. I dagens evangelium liknas ju Gud vi en kvinna som tappat bort ett silvermynt och som sopar igenom hela huset i sitt letande efter det där myntet. Kan ni se framför er Gud på det sättet!? Gud som alltmer frustrerat söker efter kontakt med oss människor. Ungefär så här: Jag står ju här mitt framför ögonen på dig! Varför ser du mig inte? Varför öppnar du inte dina ögon, du människa? För mig blir Gud en kvinna som hittat sitt silvermynt men myntet ligger där platt mot golvet och hon får inte grepp om det, fingrarna slinter för myntet vill inte låta sig hittas. Ungefär som Adam och Eva där i Edens Lustgård efter syndafallet – de sprang och gömde sig, så här berättas det i 1 Mos 3:

De hörde Herren Gud vandra i trädgården i den svala kvällsvinden. Då gömde sig mannen och kvinnan bland träden för Herren Gud. Men Herren Gud ropade på mannen: ”Var är du?” Han svarade: ”Jag hörde dig komma i trädgården och blev rädd, eftersom jag är naken, och så gömde jag mig.”

Genom syndafallet hade Adam och Eva blivit medvetna om att de var nakna och de skämdes för sina nakna kroppar. Skammen hade gjort sin entré i skapelsen. Skammen som är syndens giftiga kusin. Om synden säger att jag har gjort fel så säger nämligen skammen att jag är fel. Och då går man och gömmer sig precis som Adam och Eva. Då döljer jag mitt sanna jag för jag är ju fel, jag är inte tillräckligt bra.

På det sättet är skammen så mycket farligare än synden, samtidigt är synden ett förstadium till skammen. Utan synd ingen skam. Det är när synden lämnas obearbetad och oförlåten som den sakta transformeras till skam. Ungefär som om du tog dina blöta, svettiga gympakläder och slängde dem längst in i garderoben. Efter några veckor skulle förmodligen möglet börja komma … så ombildas oförlåten, ovädrad synd till stinkande skam. 

I grunden kanske allt handlar om Gudsbild. Vem är det som letar efter dig? Om du har gömt dig för mamma eller pappa i en lek så vill du bli hittad, du är åtminstone inte rädd för att bli hittad. Om du har gått vilse i skogen så vill du bli hittad av skallgångskedjan som letar efter dig. Men om du är en tjuv som gömt dig med ditt stöldgods i famnen så vill du inte bli hittad av polisen som söker dig! Eller om du är den mobbade som gömmer dig för de grymma barnen på skolgården – då vill du inte heller bli hittad.

 Så vem är då din Gud? Är det polisen som är ute efter att straffa dig? Är det mobbaren som vill komma åt dig eller är det din kärleksfulle pappa som bara vill lyfta dig upp i sin famn och bära dig hem till kvällsmaten? Och det är ju detta som är och alltid har varit kyrkans allra viktigaste uppdrag – att utplåna alla falska dömande gudsbilder och presentera en Gud som bara vill dig väl! Adam och Eva hade fått sin gudsbild förvanskad – de gömde sig för en Gud som de trodde ville straffa dem för deras synd, men du har ingen anledning att gömma dig för också om din synd har ruttnat till skam så finns det bot men den finns ingenstans utom hos Gud, den kärleksfulle Gud som Paulus presenterar så här i dagens episteltext:

Men Gud, som är rik på barmhärtighet, har älskat oss med så stor kärlek att fast vi var döda genom våra överträdelser har han gjort oss levande tillsammans med Kristus - av nåd är ni frälsta … Därmed ville han för kommande tider visa den överväldigande rika nåden i sin godhet mot oss genom Kristus Jesus.

 Du är inte fel! Ibland gör du fel, men du är inte fel. Du kan aldrig vara fel för du är och förblir ett älskat barn som Gud aldrig upphört att leta efter. Så låt dig då finnas, om och om igen. Unna Gud och Guds änglar den glädjen – glädjen över en enda syndare som omvänder sig och låter sig finnas. AMEN

Senaste kommentaren

01.08 | 21:22

Kära läsare av sidans predikningar. Jag vill bara göra er uppmärksam på att numera är det Anna Sophia Bonde som står för predikoskrivandet.

04.01 | 07:58

OK, då är jag med Dig.

03.01 | 21:35

... vi avvisar varje rörelse utanför den aktuella och allt trängre åsiktskorridoren. Eller med bilden från predikan: jag vill hellre vara en fri ren än en inlåst ko!

03.01 | 21:33

Hej Georg
Kul att du läst predikan! Nu handlade ju den aktuella passagen om den största fara som kyrkan är utsatt för och jag menar att det är att vi blir så rädda för att tappa kontrollen så att ....

Dela den här sidan