Andlig klarsyn
Stensjökyrkan
8:e sönd eft tref.2020
Stefan Risenfors
<<Föregående  >>Nästa
Texter
GT Jer 7:1-7
Epistel Rom 8:14-17
Evangelium Matt 7:13-14

 Beredelsetal

         Men om ni verkligen ändrar era liv och era gärningar, om ni handlar rätt mot varandra, om ni inte förtrycker invandraren, den faderlöse och änkan, inte låter oskyldigt blod flyta på denna plats och inte skadar er själva genom att följa andra gudar, då skall jag bo bland er på denna plats…

Det där är några rader ur dagens GT-liga text från profeten Jeremia. Inför vår bön om förlåtelse ska vi stanna till inför följande ord: … och inte skadar er själva genom att följa andra gudar… De synder som Jeremia först räknade upp – förtrycka invandraren och andra utsatta och använda våld mot oskyldiga – det är synder som drabbar andra människor men när han kommer till att följa andra gudar så konstaterar Jeremia att det är vi själva som skadas. Det första av budorden som förbjuder avgudadyrkan skulle annars kunna tolkas som att en svartsjuk gud i eget intresse vill vara ensam på plan, som att han inte vill ha konkurrens. Som att det var Gud som drabbades när vi söker oss till andra gudar. Men det är alltså vi själva som drabbas. Budet mot avgudadyrkan är alltså främst till för vårt eget bästa, för den Gud Jesus visar oss är den Gud som ännu bättre än vi själva vet vad vi innerst inne behöver.

Så låt oss då i vår bön om förlåtelse be om förmåga till lyhördhet så att vi kan uppfatta den ende sanne Gudens röst bakom alla låtsasgudar. För bortom alla högljudda rop som vill få oss än hit och än dit så finns det en mer lågmäld röst och kanske är det med den rösten så som det är med gläntan Tomas Tranströmer talar om – gläntan som bara kan finnas av den som gått vilse. Kanske fordras något av den vilsegångnes desperata förvirring och hjälplöshet för att hörseln ska bli tillräckligt känslig för att kunna urskilja Guds röst mitt i allt bullret. Låt oss be och bekänna…

Predikan

Vägens folk lär de ha kallats, de första kristna, och det är lätt att förstå varför. De första församlingarna var ju missionerande församlingar och den kanske tydligaste företrädaren för denna missionerande kyrka var Paulus som reste omkring över hela östra Medelhavsområdet och grundade nya församlingar. Ständigt ut på vägarna – såväl landsvägar som sjövägar. Så rent bokstavligt var det lätt att förknippa dessa kristna med begreppet väg men när man lärde känna det Jesusbudskap de förmedlade så återkom också vägen som ett mycket centralt begrepp i Jesu undervisning. Som när han sa de berömda orden: ”Jag är vägen, sanningen och livet”, somi dagens evangelium där han talar om den trånga porten och den smala vägen.

Men varför trång och varför smal? Låter inte det väldigt otidsenligt idag när vi i Sverige gärna vill tala om öppenhet, bredd och tolerans? Den öppna inbjudande folkkyrkan är ju en del av Svenska kyrkans självbild, så krockar inte den då med dagens evangelium? Jo, den bilden av kyrkan krockar med evangeliet och det är precis som det ska vara för det gör nämligen varje bild av kyrkan och det är precis som det ska vara. Och det är kanske just detta Jesus berättar när han använder bilden av den smala vägen. På en smal väg törnar man ständigt emot vägkanterna, på en smal väg är det naturligt att man emellanåt kanar ner i diket. Men på en bred väg kan man släntra fram t o m i berusat tillstånd, förmodligen är den dessutom asfalterad, jämn och fin, så det finns inget att snubbla på utan man kan lugnt ragla vidare i sitt mer eller mindre sovande tillstånd. Ja, man behöver inte ens vara vaken på den breda vägen för förmodligen sitter man i en buss tillsammans med en massa andra hel- eller halvsovande resenärer. Någon sitter vid ratten och styr den där bussen och man litar så väl på den där chauffören att man inte känner nåt behov av att hålla sig vaken så man bryr sig inte om vare sig färdriktning eller fart utan kan ägna hela sin uppmärksamhet åt att umgås med färdkamraterna…

Ja, det där var kanske lite raljerande men det kan tjäna som en karikatyr av en viss sorts kristendom, den breda vägens kristendom. Men kanske är den bilden i alltför hög grad inte ens en karikatyr utan en skrämmande sann bild av den svenska folkkyrkan om vi ska tillåta oss att vara riktigt självkritiska. En kyrka som skapat en avsevärd rörelseenergi genom tradition och en närmast världsunik god ekonomi som möjliggjort en expansiv personal­politik där prästerna numera är en liten minoritet bland alla nya yrkestitlar. Och dessutom har denna kolossala folkkyrka ansett sig behöva bygga upp en rikstäckande kyrkopolitisk organisation som är en direkt kopia av de politiska församlingarna i kommun, region och riksdag.

Elefantiasis kallas det ibland – det är en sjukdom där vissa kroppsdelar blir groteskt förstorade men begreppet kan också användas som beskrivning av en organisation som har en självbild som är oerhört överdriven. Och nog kan man konsta­tera att åtminstone delar av den svenska folkkyrkan lider av den sjukdo­men. Eller hur ska man annars förklara behovet av 100 kommu­nika­törer i Kyrkans Hus i Uppsala – siffran är misstänkt jämn så kanske är den överdriven men tendensen är tydlig.

Men självkritik skulle det ju handla om och nu har jag redan utsett några andra till syndabockar, så låt oss rikta kritiken lite närmare oss själva. För vad finns det i våra liv som skulle kunna vara tecken på att vi valt den breda porten och den ännu bredare vägen?

Ja, hur är det med bilden av bussen? Har vi i själva verket definierat oss själva som enbart passagerare på trons väg. Problemet är då att det INTE alltid är som i den gamla frikyrkosången att det är Gud som kör och Jesus som är konduktör. Nej, det finns så många självutnämnda chaufförer på de där bussarna. Och även om de skulle vara utsedda av kyrkan i god allmän­kyrklig ordning och bekläda kyrkans traditionella prästämbete så har vi ändå inte rätt att somna till i nån alltför bekväm bussfåtölj. Vi kan alltså inte överlämna ansvaret till någon annan utan varje människa har ansvar för sin egen vandring på trons väg.

Men hur märker man då om man hamnat i nån buss på den breda vägen? Jo, om resan är anmärkningsvärt bekväm så är det ett illavarslande tecken. För det är nämligen så att sann kristendom alltid retar någon och ofta väl­digt många, så om du inte märker av det minsta lilla gupp så är risken att du hamnat i en buss som kör på fel väg i fel riktning. Jag tänker på en berömd bok av den japanske teologen Kosuke Koyama. Den har den geniala titeln “No Handle on the Cross” och är en skoningslös kritik av en kristendom där Jesu kantiga, otympliga kors förvandlats till en strömlinjeformat attacheportföljskors som slinker in så smidigt överallt. Det kors vi som kristna är kallade att bära på vår vandring genom livet är just det kantiga, otympliga kors som Jesus bar – det stöter emot lite överallt, det är grovt och ohyvlat så det ger stickor i händerna och det är så pass tungt att man ibland inte orkar utan faller till marken.

Inte ett litet vackert silversmycke om halsen utan ett stort åbäkigt kors genom en trång port ut på en smal väg. Det låter inte som den öppna svenska folkkyrkan utan det låter mer som något slags asketisk och livsförnekande vulgärschartauanism. Det låter precis som den sortens tungsinta fromhetsarv som vi försökt skaka av oss här på Västkusten! Och hur väl rimmar den inställningen med det där judiska citat som jag återvänt till i flera predikningar på senare tid. Det där om att den enda fråga Gud kommer att ställa till oss på Domens Dag, det är frågan: Did you enjoy my creation? Uppskattade du min skapelse?

Nej, det rimmar inte särskilt väl och därmed anser jag mig ha bekräftat tesen jag tidigare nämnde – det där om att varje bild av kyrkan krockar med evangeliet. Och kanske är detta ett av kännemärkena på den smala vägen, självmotsägelserna. Att det inte riktigt går ihop. För det är ju just på den breda vägen allt kan upplevas så helgjutet och genomtänkt, så konsekvent och utan motsägelser. Men den smala vägen är full av paradoxer för en Gudsbild som inte innehåller paradoxer kan bara beskriva en människo­tillverkad avgud. Så låt dig inte störas av motsägelserna, precis så knagglig är den smala vägen där du ständigt märker att du befinner dig i fel sällskap, där lovsången alltid är mer eller mindre sprucken, där du emellan­åt upptäcker att du visst hamnat i diket … igen. Och då upptäcker du ännu en gång den där genomborrade handen som sträcks emot dig och drar dig upp på vägen. Den där handen som inte behövs på den breda vägen för där studsar man själv upp på den mjuka gummiasfalten ifall man skulle råka snubbla på sina egna ben.

Så för att sammanfatta:

Den breda vägen är full av bussar – de flesta är halvsovande passagerare som överlämnat ansvaret till någon annan. Man reser bekvämt men man vet inte riktigt var man hamnar.

Den smala vägen vandrar man – det går långsamt, man kan inte rusa fram för den är full av vägval där man måste stanna till och tänka efter, den är emellanåt feldoserad så man hamnar ofelbart i diket om man har för hög fart, den är full av ojämnheter och dessutom ska man släpa på ett tungt kors. Men ändå är den smala vägen emellanåt märkvärdigt lätt att gå och tack vare den låga farten upptäcker man så mycket vackert längs vägen.

Så, vill du ha ett bekvämt liv med samma bundsförvanter hela tiden, samma oföränderliga sanningar utan behov av omprövningar. Vill du leva utan motsägelsefullheter, vill du känna rimliga förväntningar där du känner att du aldrig behöver misslyckas och vill du helst lämna ansvaret till någon annan som får bestämma färdriktningen. Ja, välj då den breda vägen.

Vill du gå med Jesus – välj då den smala vägen! Den börjar här, den börjar nu! AMEN