Den yttersta tiden
Högmässogudstjänst i Stensjökyrkan
24:e eft. Tref. 2002
Stefan Risenfors
<<Föregående  >>Nästa
Texter
GT Joel 2:11-14
Epistel 1 Thess 5:1-8
Evangelium Matt 24:1-14

Predikan
Tid, den här söndagen verkar handla om tid. Den yttersta tiden. Vi tänker oss kanske en dunkel framtid, nånstans därframme kommer livet på den här planeten att ta slut. Men det viktigaste vi kan säga om den yttersta tiden är väl att vi alla lever i den. För den enda tid som är relevant för oss är ju den subjektiva tiden, tiden ur just mitt eget perspektiv - allt annat tal om tid tenderar att bli nåt allmänglitligt och avlägset, kanske intressant men aldrig verkligt angeläget. Den enda tid som är verkligt angelägen för just mig är min egen tid, den tid jag upplever, den tid då just mitt liv utspelas. Och ur det perspektivet lever vi alla i den yttersta tiden - några av oss har kanske 80 eller 90 år kvar på den här jorden, men de flesta av oss har möjligen ett halvsekel kvar att leva. 50 eller 90 futtiga år, det är vad vi tror oss kunna räkna med.

Men det obehagliga är att ingen av oss kan räkna med ett enda år till av mänskligt liv. Visst, med viss sannolikhet lever både du och jag i morgon men sannolikheten upphäver inte det faktum att varje ny dag egentligen är ett ofattbart under som ingen av oss har rätt att räkna med.

Men också om vi tänker oss att detta dagliga under inträffar 20 eller 30 tusen gånger till innan vi dör, så är det ändå en så kort tidsrymd att den måste betraktas som ingående i den yttersta tiden. Vi är alltså där, både du och jag - vi befinner oss i den yttersta tiden, vi balanserar på kanten - hur länge till?

Ja, det där blir väl ingen direkt lyckligare av att höra. Vem vill egentligen tänka på sin egen förestående bortgång. Nej, det är tankar som vi vill hålla på avstånd. Vi är kanske rent av rädda för att de skulle förlama oss om vi sjönk ner i dem. Vi lever här, vi lever nu och blott en dag ett ögonblick i sänder.

Det kan alltså synas inte bara onödigt utan också rent skadligt att fundera över framtiden i de här termerna. Ungefär som de där depressiva desillusionisterna som dagen efter midsommar brukar påminna oss om att nu går vi mot mörkare tider och nu är snart hösten här.

Så varför har vi då en sån här söndag med temat Den yttersta tiden? Det där som kallas den kristna eskatologin, alltså talet om den yttersta tiden, om dom och undergång, varför ägnar sig kristna över huvud taget åt såna saker? Det är ju nu vi lever, varför inte bara glädjas över det istället för att förlora sig i grubblerier över hur lite tid vi har kvar och vad som händer sen?

Jovisst är det viktigt att leva i nuet, precis som den där gamla fromma väggbonadstexten: Gårdagen är förbi, morgondagen har du inte sett och idag hjälper Herren! Och vi ska verkligen inte förlora oss i grubblerier över en okänd framtid, men för en kristen är ju framtiden ljus. Och det är det som är ekatologins ärende - att påminna om att Gud har allt i sin hand oavsett hur mörkt och hopplöst det ser ut. Påminna oss om att framtiden inte är ett utslocknande med mörker och kyla nere i en grav, utan en framtid med Gud i en tillvaro där allt mörker är besegrat och där vi äntligen får bli de vi var avsedda att vara redan här på jorden!

Men om vi då mot den här bakgrunden dimper rakt ner i dagens evangelium där Jesus själv talar eskatologi, talar om den yttersta tiden, så kan vi till en början konstatera att det inte är särskilt ofta han befinner sig där. Det mesta som tillskrivs Jesus i de fyra evangelierna handlar om livet här och nu, det är det som är huvudfokus i hans förkunnelse. Eskatologin tar alltså aldrig över intresset från det som är här och nu, snarare är det så att eskatologin skärper intresset för det närvarande. Ungeför som att senvintern blir ännu mer intressant när vi börjar leta efter vårtecken, tecken på något ännu bättre som väntar där framme.

Men nu håller jag med om att dagens evangelium inte så särskilt mycket påminner om beskrivningar av vårtecken: Ni kommer att få höra stridslarm och krigsrykten.... Folk skall resa sig mot folk och rike mot rike, och det blir hungersnöd och jordbävning på den ena platsen efter den andra… Då skall man utlämna er till att plågas och dödas, och alla folk skall hata er för mitt namns skull. Då skall många komma på fall och ange varandra och hata varandra. Många falska profeter skall framträda och bedra många. Genom att laglösheten tilltar kommer kärleken att kallna hos de flesta.

Rätt långt från krokus och tussilago om man säger så! De tecken Jesus pekar på är alltså inte sig bärare av det goda som ska komma, och därför håller inte liknelsen med vårtecken riktigt. Låt oss då istället använda den liknelse som Jesus själv använder i texten - bilden av födslovärkarna mot slutet av en graviditet. Även om min erfarenhet av rent könsmässiga skäl är något begränsad i det här avseendet så har jag förstått att det gör ont att föda barn. Det kan rent av göra så förtvivlat ont att ingen kvinna som en gång upplevt det skulle vilja uppleva det igen om det inte hade varit för den där makalösa belöningen för smärtorna - barnet!

Låt oss tänka oss den första kvinnan som väntar sitt första barn och som inte har en aning om vad de där smärtorna i magen betyder. Adam och Eva är utdrivna ur Edens lustgård, och man kan tänka sig att Eva bara uppfattar de där magsmärtorna som ännu ett straff för att hon åt av den förbjudna frukten. Hon kan inte uppfatta nånting positivt i de där smärtorna för hon kan inte tyda dem som tecken på något gott, på att hon väntar sin son Kain. De smärtorna måste vara mycket svårare att uthärda jämfört med de smärtor hon upplever vid sin andra graviditet, när Abel ska födas. Den gången kan hon ju tyda smärtorna och se dem i deras goda sammanhang!

På liknande sätt vill Jesus alltså hjälpa oss att uthärda svåra tider genom att peka på att också de är en del av Guds plan, att de rent av kan sägas förebåda det stora underbara som väntar när kommer för att skapa nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor. Stridslarm, krigsrykten, hungersnöd, jordbävning, förföljelser, falska profeter och laglöshet - allt detta är alltså inte tecken på att Gud slutgiltigt skulle ha förlorat kontrollen över sin skapelse. Snarare är allt detta onda de födslovärkar som av någon för oss outgrundlig anledning måste föregå Guds slutgiltiga seger. Om det onda inte bara är meningslöst utan också en del i den för oss fördolda Planen för skapelsen, så blir det lättare att uthärda allt det svåra.

Men att det onda på något sätt finns med i Guds Plan ska inte uppfattas som att det är Gud som står bakom det onda, snarare så att Gud på ett för oss svårbegripligt sätt accepterar det onda och rent av kan vända det till något gott i slutändan. Men också det här resonemanget rymmer en risk och det är att vi är alltför snara att se något slags mening i det onda - ofta måste vi acceptera att den meningen förblir oupptäckt av dem som själva drabbats. Och bland det värsta vi kan göra är att försöka påtvinga andra uppfattningen att det onda de utsatts för skulle rymma en högre mening. Om de drabbade någon gång ska lyckas upptäcka nån sådan mening så lär det dröja och framförallt måste det vara deras egen upptäckt och inget påtvingat facit!

Det sägs att bland fångarna i andra världskrigets koncentrationsläger fanns det en grupp som hade en högre överlevnadsgrad än övriga och det var de som hade en stark tro. Och visst kan man tänka sig att kristna som i sitt medvetenade har texter som dagens evangelium får en större förmåga att uthärda de svåraste förhållanden. I deras ögon behöver ju inte ens det mest meningslösa sakna mening bara för att de inte ser den meningen. Och det som bär dem ännu mer än luftens syre genom de svåraste prövningar är denna totala tillit som säger att trots allt har Gud inte släppt taget, också detta har han förberett oss på, också i detta är han med sina barn på färrden.

Så även om dagens evangelium skulle kännas främmande och irrelevant för dig idag - ta det med dig i ditt medvetande - det kan komma en dag du du behöver den texten för att orka uthärda bara en dag till.