"Goda förvaltare

Högmässa med dop av baby Carmen
9:onde sönd. eft. Tref.  6 aug 2023
Anna Sofia Bonde
Texter
GT Amos 8:4-7
Epistel 2 Thim 4:1-7
Evangelium Luk 16:1-13
<<Föregående   >>Nästa

Predikan

Liknelsen som vi hör idag ger mig alltid huvudvärk. Jag gillar den inte. (Och att döma av diverse utläggningar jag tittat på nyligen så är jag inte ensam.) Just därför är det bra och nyttigt att fundera över varför den är med och vad Jesus vill säga.

Först dess placering: den ohederlige förvaltaren befinner sig mitt emellan den förlorade sonen och berättelsen om den rike mannen och Lasaros. Förvaltaren har det gemensamt med lillebrodern att han förslösat den egendom han hade att förvalta och framåt är det ”en rik man” som är gemensam nämnare.

Förvaltaren och lillebrodern har en del gemensamt. De har inte tagit hand om det de borde tagit hand om, de hamnar i knipa och kommer till en allvarlig insikt att de måste göra något för att de annars går under.

Kanske är det just den insikten, och att förvaltaren vidtar åtgärder just för att han ska slippa gå under, som gör att han i liknelsen framställs som (åtminstone i något avseende) ett föredöme. Att det är det ”ljusets barn” inte alltid begriper, att de – vi – måste förbereda sig. Och det var ju just det som den rike mannen inte begrep. Lasaros, den fattige och ömkansvärde, satt dag ut och dag in utanför hans port, och den rike mannen förstod inte att Lasaros var hans nästa, som han var kallad att visa Guds kärlek. Han tänkte att han ägde, medan han i själva verket var satt att förvalta.

Så är det också med våra tillgångar. Tänk om vi kunde komma dithän att vi vågade ge dem till Gud, säga: Gud, visa mig hur du vill att jag ska hantera min ekonomi och hjälp mig, när du kallar, att då dela med mig.

Sen är det så att i både liknelsen om den förlorade sonen och i dagens berättelse är en viktig ingrediens en skuld som avskrivs. Fadern avskriver Sonens skuld, när sonen vänder tillbaka. Och notera att det är bara då Han kan göra det, när de åter har kontakt med varandra. Förvaltaren avskriver skulder, visserligen för att själv framstå som generös, men om vi bara ser till handlingen så är det ju just det som är, kan man säga, Jesu affärsidé: att avskriva skulder.

Vi har mycket som vi egentligen borde betala, men om vi tar Nya testamentets undervisning på allvar så verkar Jesus på fullt allvar mena att när Han dör på korset och vi håller oss till Honom, så avskrivs våra skulder.

Det sker, objektivt, den första Långfredagen, men det är något som vi måste ta emot. Tänk att Jesus ger oss en present – vi måste lägga undan det vi burit på så att vi har fria händer att ta emot den och öppna den, leva med den. Kristet liv är att öppna presenten varje dag. Det är det det innebär att ”leva i sitt dop”, som nu är Carmens nya uppgift, med hjälp av sina föräldrar – och oss som församling.

Och här passar det bra att notera pengarnas begränsning, så som alla tre berättelserna (förlorade sonen, förvaltaren och den rike mannen) klart visar. Pengar kan aldrig räcka hela vägen fram. Även om vi har och tycker det känns tryggt så ska vi inte tro att gott om pengar frälser oss. Pengar hjälper oss att leva i den här världen, men Elon Musk har ingen som helst fördel vad gäller evigheten jämfört med den fattigaste båtflykting.

Detta, att avskriva skulder, det ingår också i kyrkans uppdrag. Jesus säger ju till Petrus, som representerar kyrkan: jag skall ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen.

Det ingår i kyrkans uppdrag att förlåta, att förmedla Guds förlåtelse. Sen är det ju inte alltid folk är särskilt intresserade av detta, kanske inte vi själva heller. Det hade Paulus erfarenhet av och den smärtan delar han med sin unge lärjunge Timotheos: det kommer en tid då människor inte längre vill lyssna till den sunda läran utan skaffar sig den ena läraren efter den andra, därför att det kliar i dem att få höra sådant som de önskar. Paulus rekommenderar inte den vägen för Timotheos utan: förkunna ordet, träd upp i tid och otid, vederlägg, tillrättavisa, vädja…

Därför är det både farligt och dumt när kyrkan själv får för sig att det inte finns någon synd. Det kanske låter bra, ungefär som ni vet prästfrun i Kay Pollacks film Såsom i himmelen, när hon vänder sig mot sin hemske man: det finns ingen synd! Ropar hon ut.

Ändå går vi runt, tyngda av så många bördor, och en del av dem handlar om dåliga vanor vi lagt oss till med, sådant som vi skulle behöva bli befriade ifrån. Det kan vara ett ohälsosamt intresse för pengar, det kan vara att vi inte tar hand om oss själva och är varsamma med vår kropp och själ, det kan vara att vi jobbar för mycket, det kan vara tusen saker. Om det inte finns någon synd, om det inte finns något att bekänna, då finns det heller ingen befrielse, ingen förlåtelse att få. Då är vi fast med våra bördor.

Det är egentligen en underbar gåva kyrkan har fått, att förlåta. Tänk om vi skulle begrunda det lite mer, också i våra egna liv. Hur har vi det med människor som gjort illa oss, sår som kanske aldrig läkts: hur tänker vi om de människorna? Vågar vi, orkar vi bära dessa sår till Jesus och be att Han tar hand om dem? Det blir en särskild anda i en församling där människor aktivt övar sig i detta – sen är det förstås svårt, ja, kanske omöjligt – om inte Jesus är med.

Hur lång predikan än skulle vara över den här texten finns det alltid fler frågor kvar. Men om det är så att den här berättelsen handlar om Guds rike så måste vi stå ut med den där dissonansen vi kanske känner inuti, moraliskt, när vi läser den. Då är det inte rättvisa vi ska sträva efter, eller att alltid se till att ingen får en fördel gentemot oss. Då är det nåd vi behöver, allihop, hur rediga medborgare vi än är.

AMEN