Bana väg för Herren

Högmässa i Stensjökyrkan
3:e söndagen i Advent 2017
Stefan Risenfors
Texter

GT Jesaja  29:17 - 21
Epistel - 1 Kor 4:1 - 5
EvangeliumMatt. 11: 2 - 11
<<Föregående  >>Nästa

Beredelsetal

Den här söndagen handlar mest om Johannes Döparen, han som så konkret beredde vägen för Jesus genom att göra folket uppmärksamma på deras synder. Johannes lagförkunnelse är giltig också idag men för att kunna ta till oss den behöver vi en utväg, en utväg som är något annat än att bara skärpa oss och av egen kraft bli fullkomliga människor. Jesus erbjuder oss den utvägen och det är han och inte Johannes Döparen som en gång kommer att döma oss.

Den som dömer mig är Herren säger Paulus i dagens episteltext. Och han fortsätter: Han skall låta ljus falla över det som ligger dolt i mörkret och avslöja allt som människorna har i sinnet. Men vill vi verkligen bli utfläkta på det där sättet – vill vi att allt om oss ska avslöjas, varje tanke vi tänkt... vill vi det? Det hade varit en mycket skrämmande tanke för alla utom för dem som är omedvetna om sin synd. Men för oss som anat något av de mörka djupen inom oss själva kan det verkligen upplevas som hotfullt att bli avslöjade. Det hade det också varit om det inte hade varit för det där ljuset: Han skall låta ljus falla över det som ligger dolt i mörkret och avslöja allt som människorna har i sinnet…

Det är inte vilket ljus som helst det handlar om. Det är inte det skonings­lösa hårda strålkastarljuset på den sensorbevakade garageuppfarten, utan det är Nådens ljus det handlar om. Ett mjukt förlåtande ljus, ett ljus som avslöjar men utan att döma. Ett ljus från honom som bara är kärlek. Så låt oss då komma inför honom och låta Hans kärleks ljus utplåna allt vårt mörker. Låt oss be och bekänna …

Predikan

Det första vi hör om Johannes Döparen i dagens evangelium är att han sitter i fängelse. Anledningen är att han vågat sig på att kritisera kung Herodes för att han gift sig med sin halvbrors hustru. Det är åtminstone så det presenteras i evangelierna men den judiske historikern Flavius verkar mena att fängslandet och senare avrättningen av Johannes mer berodde på att Johannes samlade stora skaror och därmed kunde utgöra ett hot om ett folkligt uppror mot kungamakten. I vilket fall inser vi att Johannes Döparen var en orädd profet som vågade säga högt det många andra tänkte om den tidens despotiska härskare.

I samband med MeToo-uppropen i höst mot kränkningar och sexuella trakasserier så har det talas mycket om att man spräckt en tystnadskultur som uppenbarligen funnits på många arbets­platser. Manliga chefer och uppburna skådespelare och musiker har pga. sin makt­position tagit sig friheter mot unga kvinnor med osäkra anställnings­förhållanden. Och ingen har vågat protestera. Många har vetat men ingen har vågat protestera offentligt - en rädslans tystnadskultur har gjort att hela tiden nya genera­tioner av kvinnor har blivit utsatta för den mest unkna formen för kvinno­förtryck. Och det märkliga är att t o m kvinnliga chefer som tidigare varit utsatta för samma trakasserier har tigit, sopat under mattan och därmed blivit en del av denna förlamande tystnadskultur som uppenbarligen spridit sig ända upp i Svenska Akademin och andra finkulturella kretsar.

Jo, jag vet att det vid det här laget har skrivits spaltkilometer om det här och jag vet att ni förmodligen är trötta på att ständigt höra om det här men just idag tangerar kyrkoåret just de här frågorna. Det handlar om ansvar. Inte bara förövarnas ansvar för sina ord och handlingar utan också alla de passivas ansvar. Alla de tysta som visste men inget gjorde. De vågade inte av rädsla för repressalier och kanske rädsla för att bli av med jobbet om de bråkade. Och ni minns kanske de berömda orden av Martin Luther King: Det största problemet är inte de onda människornas ondska utan de goda människornas tystnad. Att veta innebär alltså ett ansvar. Om man vet att någon utsätts för kränkningar har man ett ansvar. Det duger inte att säga att det rör ju inte mig eller på ena eller andra sättet försöka urskuldra över­grepp. Det duger inte, som några har sagt, att hänvisa till att man inte ville berätta för att därmed skydda förövarens egen oskyldiga familj. Det duger inte för någon annan, någon svag och utsatt, har fått betala priset för den tystnaden. Och så har kränkningskulturen permanentats med ständigt nya generationer offer bara för att ingen har vågat bryta tystnaden.

Här står Johannes Döparen som den stora förebilden. Han står där som alla visselblåsares skyddshelgon. Han som var totalt kompromisslös när det gällde sanningen och rättvisan. Och i vårt eget land har vi flera goda före­dömen också i modern tid. De två mest kända har vågat ge sig på makt­korru­ption inom höga FN-kretsar. Jag tänker på revisorn Inga-Britt Ahlenius som vågade kritisera självaste FN-chefen för uselt ledarskap och diplomaten Anders Kompass som vägrade tiga om franska FN-soldaters sexuella övergrepp mot barn i Centralafrikanska republiken. Trots stenhård kritik, trots påtryckningar från högre ort, trots degradering och avstängning har de vägrat tiga om de övergrepp och olagligheter som de känt till. Det hade varit så mycket bekvämare att tiga. Det hade varit så lätt att bara säga att det där är inte mitt bord, det där är någon annans ansvar, men de vågade höja sina röster.

Tänk om vi med så goda föredömen kunde göra visselblåsandet till en svensk nationalsport. Somliga har ju med förlöjligande talat om Sverige som nåt slags moraliserande världssamvete under Olof Palmes tid som statsminister. Men också en moderat statsminister som Fredrik Reinfeldt kunde utgöra ett slags europasamvete när Sverige tog emot fler syriska krigsflyktingar än nästan alla andra europeiska länder. Vi har alltså traditioner att försvara, traditioner som skakat i sina grunder när vi i höst hört om arbetsplatsernas tystnadskulturer och korruptionsskandal efter korruptionsskandal i Göteborgs kommunala bolag. Så låt oss då ta spjärn mot sanningssägaren Johannes där i sitt fängelse och låt oss gå i fotspåren efter föredömen som Inga-Britt Ahlenius och Anders Kompass så att vi inte deformeras till tigande fegisar som vet men inget vågar säga. För ansvaret ligger i våra händer och det här gäller på varje skola, i varje idrottsförening och på varje arbetsplats – den som vet men tiger är medskyldig.

Och vet man inte vart man ska gå så kan man alltid börja med att tala med en präst för det intressanta är att just prästens tystnadsplikt kan vara förutsättningen för att det första steget ska kunna tas.

Nu kan vän av ordning fråga sig vart den här predikan tagit vägen. Ska det inte handla om Jesus? Var inte Johannes främsta kännemärke att han liksom backade undan och hela tiden pekade på Jesus och här har predikan hittills inte ens nämnt Jesus!

Jag kan inte säga att det här draget var medvetet från min sida men jag tror faktiskt att just detta också har något att säga om vårt uppdrag att i likhet med Johannes bereda vägen för Jesus. Att uttala Jesu namn kan nämligen ibland vara det effektivaste sättet att spärra vägen för Jesus. Eller snarare spärra någon annans väg till Jesus. För just de fromma orden, orden om Gud, Jesus och Anden, kan för vissa människor fungera som en barrikad, en stoppsignal. De orden är nämligen för somliga nersmetade med så mycket falskhet och ytlighet att alla deras inre försvar mobiliseras. I det läget kan det vara ett mycket effektivare sätt att bereda vägen för Jesus genom att inte nämna hans namn utan bara tala om hans budskap. Eller kanske inte tala ö h t utan istället bara göra det som Jesu kärlek tvingar oss att göra – att våga utmana förtrycket, att stå för sanningen också när det gör ont och att själva försöka ta emot varje människa med så mycket respekt och värme som möjligt. Just den respekt vi visar våra fiender och menings­motståndare kan vara det som, mer än många vackra ord om Jesus, faktiskt bereder vägen för honom.

Det intressanta är ju att det är precis den vägen till Jesuskännedom som Jesus själv pekar på när Johannes genom sina lärjungar undrar vem han är. Han skickar ju inte med lärjungarna nån from predikan utan han säger bara: Gå och berätta för Johannes vad ni hör och ser: att blinda ser och lama går, spetälska blir rena och döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud. Om Jesus själv föredrog att vittna mer genom sina handlingar än genom sina ord så borde vi inse att vårt vittnesbörd om Jesus mer hänger på vad vi gör än på vad vi säger. AMEN