Vaksamhet och väntan
Högmässa med barnkörmusikal i Stensjökyrkan
S. före Doms. 2011 
Stefan Risenfors

<<Föregående  >>Nästa
Texter
Amos 8:10-12
Epistel Fil 3:20-4:1
Evangelium Luk 17:20-30

Beredelsetal

Vårt hemland är himlen… så inleds dagens episteltext. Vårt hemland är himlen. Om det är på det viset så är vi ju utomlands allesammans. Vi är landsflyktiga som alla de tusentals flyktingar som kommer till vårt land. Att vara landsflyktig är att vara främling, att vara invandrare skaver hela tiden – man är inte riktigt hemma i språket som talas och man känner inte riktigt igen sig i alla traditioner och beteenden. Många invandrare bär på drömmen att en gång återvända till sitt hemland, men det blir ofta inte av – man blir mer och mer hemmastadd i det nya landet. Men om vårt hemland är himlen så vet vi att vi en gång ska återvända. Därför gäller det att aldrig släppa kontakten med hemlandet och ett sätt at hålla kontakten med hemlandet himlen är att leva i kyrkoåret. Kyrkoåret är ju ett slags alternativ tideräkning, ett parallellt år till kalenderåret där vi varje söndag påminns om hemlandet som vi en gång ska återvända till. Ungefär som parabol­antennerna på balkongerna där det bor många invandrare. Antennen blir deras möjlighet att se på hemlandets TV – påminnas om vad de lämnat och vad de kanske en gång ska återvända till. Kyrkoåret som en parabolantenn alltså!

I dag är det den näst sista söndagen i kyrkoåret och den här sönda­gen och nästa är påminnelserna som starkast i texterna vi läser – påminnel­serna om att vi inte är hemma här på jorden utan har ett annat hemland. I vår synda­bekännelse ska vi nu påminnas om att allt det som skaver och plågar oss här, en gång kommer att vara borta. Vi får lämna ifrån oss det redan här och nu men en dag kommer vi inte längre att behöva göra det, och då, först då är vi hemma! Låt oss be och bekänna…

Predikan  medkommentar till dramat ”Pappa Panovs stora dag”

Rubriken för den här söndagen är alltså ”Vaksamhet och väntan” och därför passar det så bra att påminnas om den här gamla folksagan just idag. Pappa Panov är ju fylld av just vaksamhet och väntan den här julaftonen för Jesus har ju lovat komma. Han förstår inte att de objudna gäster han får faktiskt är Jesus i olika skepnader men han tar emot dom ändå med gästfrihet. Sagan blir en påminnelse om att vår vaksamhet och väntan i första hand ska gälla de alldeles vanliga människor som vi möter varje dag – det är i dom vi möter Jesus!

Så långt Pappa Panov men jag vill också säga några få ord om evangeliet vi hörde. Där finns nämligen något som ser ut som en motsägelse. Jesus ger nämligen två olika svar på frågan om hur man ska märka när Guds rike kommer. När fariséerna frågar så svarar Jesus:

"Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det
med sina ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det.
Nej, Guds rike är inom er."

Men till lärjungarna säger han:

Ty liksom blixten flammar till och lyser upp hela himlen från horisont till horisont, så skall Människosonen visa sig på sin dag.

Det här låter ju som att Jesus motsäger sig själv. Men ett sätt att förklara de här olika beskrivningarna är att tänka sig att Jesus i det första citatet talar om här och nu. Gudsriket har redan börjat genom Jesu ankomst till jorden och då börjar det i varje människas hjärta – för det är bara där vi kan ta emot Jesus: genom att säga JA till honom i vårt inre och sedan låta detta JA sprida sig i form av kärlek till varje människa vi möter – precis som Pappa Panov.

I det andra citatet däremot talar Jesus om sin slutliga återkomst, det vi kallar Domens Dag. Då handlar det om att den här jorden inte alltid kom­mer att finnas men att jordens undergång inte betyder mänsklighetens undergång eftersom Gud har ett annat rike i beredskap. När den dagen inträffar så behöver vi inte tvivla på att den har kommit och vi behöver inte heller lyssna till diverse undergångsprofeter som talar om tecken i tiden som förebådar Domens Dag. Vi behöver inte lyssna till dem för vi ska inte veta när tiden är inne, vårt uppdrag är nämligen att leva varje dag som vore det den sista. Precis som Pappa Panov ska vi leva i vaksamhet och väntan.

Men det finns alltså ett samband mellan de båda Jesus-citaten. Om Guds rike tillåts växa inom oss så förbereder vi oss och världen för den yttersta dagen. Eller som det uttrycktes i en av verserna på psalm 174 som vi sjöng för en stund sedan:                     

Gör vår väntan till en gärning
som bereder dagens ankomst,
då vi ser dig som du är.

Söndagen före Domssöndagen – det där med DOM kan låta skrämmande, som en domstol, som att ställas till svars. Men jag tror att vi främst ska se Domens dag som en Befrielsens dag. För det som ska synliggöras och dömas är inte människor utan ondska, den ondska och likgiltighet som förvisso utövas av människor men som kanske ändå går att separera från oss människor. I så fall blir Domens dag den stora Filtreringens dag då vi ska befrias från alla våra föroreningar, befrias från allt det omänskliga så att vi äntligen kan stiga fram som de människor vi redan från början var ämnade att vara. Att vi alla ska få bli det vi djupast sett är – det är min vision av Domens dag. AMEN