Den gode herden

Högmässa i Stensjökyrkan
3:e söndagen i påsktiden 2021

Stefan Risenfors
Texter
GT Hes 34:11-16
Epistel 1 Petr 2:22-25
Evangelium Joh 10:1-10
<<Föregående  >>Nästa

Beredelsetal

Titta på den här bilden! Det känns som att herden är så långt ifrån sina får. Marken är så stenig och då vill man ha sin herde nära. Så nära att han kan ingripa om man snubblar och faller. Men om du och jag är fåren och herden är Gud så beror det där avståndet inte på Gud utan på oss. När vi upplever Guds frånvaro så är det inte Gud som avlägsnat sig från oss utan det är vi som har avlägsnat oss från Gud. Och i motsats till herden på bilden så är avståndet till Gud bara skenbart för det är ju som Lukas skriver i Apg 17: Gud är ju inte långt borta från någon enda av oss. Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till...

Så oavsett hur vi känner det så är Gud en herde som aldrig är långt borta utan helt inpå oss och kanske är det så att Gud aldrig är så nära som när vi upplever Gud avlägsen, tyst eller rent av frånvarande. Låt oss lita på den närheten, låt oss förtrösta på den omsorgen när vi nu ber och bekänner...

Predikan

”Men en främling följer de inte, utan springer ifrån honom, därför att de inte känner igen främmande röster.” Är det verkligen så? Ja, när det gäller får så är det kanske så men är det så när det gäller oss människor? Är vi så obenägna att lyssna till obekanta röster? Jag ska återkomma till den frågan.

Jesus tog sina liknelser från sin miljö som var en herdekultur. Hur skulle det här låta om vi översatte till vår miljö? När det talas om att fåren följer den gode herden så kanske vi associerar till följare på sociala medier. Är det där dagens herdar finns – alla dessa youtubers, instagramprofiler och poddare. Alla dessa influencers med ibland miljontals följare i sociala medier. På temakvällen här i Stensjökyrkan i januari berättade journalisten och medieexperten Emanuel Karlsten om några moderna herdar i den digitala världen med ibland miljontals följare i sin hjord. Det dök upp för mig helt nya namn i hans presentation:

1. Helen Torsgården – 429 00 prenumeranter på Youtube
2. Therese Lindgren – 1 060 000 prenumeranter på sin blogg
3. JLC - Jonas, Lucas och Carl – tre unga killar med 668 000 prenumeranter på sin Youtube-kanal

Nu talar vi alltså om prenumeranter, verkliga följare som varje vecka eller rent av varje dag ser filmer på sina herdar där de berättar ibland mycket personligt om sina liv. Det handlar alltså inte om hundratusentals besök på nån hemsida utan vi talar om hundratusentals människor som kanske dagligen tar del av en annan människas liv och åsikter i upp till en halvtimma eller så. För mig som vare sig har Facebook eller följer någon på andra sociala medier, för mig var alla dessa namn helt obekanta men uppenbarligen handlar det om influerare som når ut både på djupet och bredden på ett sätt som en predikande präst aldrig kunnat drömma om.

Visst måste de vara vår tids herdar i Jesu bemärkelse – alla dessa sk profiler på sociala medier. Så jag tittade för första gången igår på Helen, Therese och två av killarna i JLC. Och då blev det också uppenbart vilka målgrupper de hade. Jag mötte en ung kvinna med återkommande magbesvär som hon berättade om på ett ganska intimt sätt. Jag mötte en ung småbarnsmamma som hade handlat på nätet och visade upp allt hon handlat och berättade vad hon tyckte om varorna hon packade upp. Och jag mötte två killar i 30-årsåldern som satt i en bil och skämtade på ett väldigt grabbigt sätt, lite som övermogna tonåringar med mycket sexskämt.

Det anmärkningsvärda var hur öppna de var, de släppte verkligen in mig i något som kunde uppfattas som deras vardag och det kändes som att jag var en av deras nära vänner – så avspänt och naturligt och jag inser att inte bara folk liknande bekymmer och glädjeämnen som de kunde känna sig delak­tiga i deras gemenskap. I Helenes och Therese´s filmer var det det inga reklampauser men där var hela filmen på nåt sätt en reklamfilm för vissa produkter – mest kläder och kosmetika. I killarnas film kom reklam för spelbolag som insprängda små annonser.

Här har vi alltså fem unga influerare med totalt över 2 miljoner följare. Och de kallar sig alltså influencers eller influerare på svenska som ju betyder påverkare. De döljer inte att de vill påverka sina följare, så nog är de herdar som vill leda sin flock i en viss riktning – en flock på 2 miljoner människor!

Om vi då ser tillbaks på evangeliet så säger Jesus där om fåren: Men en främling följer de inte, utan springer ifrån honom, därför att de inte känner igen främmande röster. Kanske några dussin av de två miljonerna följare verkligen känner Therese, Helene, Jonas, Lucas eller Carl men de andra känner ju inte dessa herdar i det verkliga livet, men ändå följer de dem! De springer inte alls ifrån dessa främlingar utan de följer de troget varje vecka, låter sig dras in i deras värld. Och hemligheten är förstås att de tycker sig känna dessa fem personer. De har ju fått följa dem i deras vardag och också i deras bekym­mer, bekymmer som vi alla kan känna igen oss i – hur många har inte problem med magen och hur många kan inte känna igen sig i en småbarns­förälders vedermödor. De har blivit sina följares låtsaskompisar och de har uppstått något av en falsk intimitet mellan influerarna och deras följare. Men den där intimiteten är extremt enkelriktad – följarna tycker sig veta allt om influerarna men influerarna känner inte på något sätt sina följare.

Om vi då tänker oss att Jesus idag inte sagt Jag är den gode herden utan istället: Jag är den gode influeraren. Nej, det funkar inte! Men varför inte? Jesus ville ju också påverka, han hade ju också något han ville sälja in till sina följare! Men det funkar inte för det går inte att förminska evangeliet till en produkt som ska säljas! Och dessutom är ju asymmetrin den motsatta när det gäller Jesus och hans följare. I hans fall är det ju herden som känner sina får utan och innan – det är vår vardag som är det intressanta för honom och inte tvärtom. I motsats till hur följarna lär känna influerarnas vardag genom filmer varje vecka så vet vi ingenting om hur det ser ut hemma hos Jesus. Men däremot har han full inblick i våra liv!

Så jag återvänder nog till bilden av en gammaldags herde hur otidsenlig den än är. Den gode herden har ju en personlig ömsesidig kontakt med varje får och på något sätt har Jesus en personlig ingång för varje får. Hos influerarna får ju alla samma film men hos Jesus har jag en alldeles egen ingång. Han säger ju i evangeliet: Jag är grinden. Den som går in genom mig skall bli räddad. Han säger visserligen grinden i bestämd form men jag tror faktiskt att det finns en personlig grind för var och en av oss – så unik är varje människas relation till Gud! Och när jag tänker på det viset, så är det inte någon eftergift till vår extremindividualistiska kultur utan det är ett bejakande av det personliga i gudsrelationen. Minns bara hur lärjungen Tomas uttrycker det i en av texterna från förra söndagen när han får möta den uppståndne: Min Herre och min Gud!

Men även om det inte verkar funka med Jesus i rollen som moderna influerare så kan vi kanske ändå lära oss något av den enorma succé som Therese, Helene, Jonas, Lucas och Carl gjort med sina Youtube-kanaler. Det finns ju en anledning till att de har så många följare trots att de inte erbjuder något mer än en låtsasgemenskap, stenar istället för bröd. Och jag tror att det handlar om vårt oändliga behov av att vara sedda och finnas i en gemenskap. Själens obotliga ensamhet talade Hjalmar Söderberg om och därför behöver vi varandra. Vi behöver spegla oss i varandra, vi behöver ständig bekräftelse i att fler kan känna som jag känner, fler kan bära de bördor jag bär – jag är inte ensam. Och när vi stillat nästan alla andra behov i det materialistiska välfärdssamhället, så är det som att allt detta materiella överflöd samtidigt har gjort oss mer ensamma. Det djupaste behovet har blivit ännu mer akut när de andra behoven fyllts.

Influerarna möter detta behov av mänsklig gemenskap. Visserligen erbjuder de bara ett substitut för verklig gemenskap så det är inte deras produkt vi ska ta efter. Men däremot kan de hjälpa oss att se att längtan efter gemenskap är så desperat så att vi nöjer sig med vilket substitut som helst så länge vi får någon att spegla oss i. När inte brödet erbjuds så nöjer vi oss med stenar för att tala med bibliskt språk.

Jag vill därför landa denna predikan i en utmaning till oss. Vår tids herdar i form av influerare är knappast de tjuvar och rövare som Jesus talade om i evangeliet. De vill inte folk illa och jag kan t o m med tänka mig att Jonas, Lucas och Carl mår lite illa när de tänker på alla spelberoende som påverkas av den reklam de förmedlar. Men de har hittat ett sätt att livnära sig på som är mycket lukrativt. Varken de eller Helen och Therese är nåt slags ondsinta propagandaministrar á la nazisternas Joseph Goebbels. De är öppna med vad de sysslar med och har förmodligen inga dolda agendor. De har bara kapitaliserat ett behov som vi alla är kallade att möta – behovet av mänsklig närhet. Under pandemin har vi i kyrkan tvingats ut på samma arena som de med alla våra webbsändningar men till hösten tänker vi göra ett försök med hemgrupper. Vi har prövat några gånger för många år sedan men vi tror att det är dags igen – små grupper som träffas i hemma för att dela vardag, dela tro, dela tvivel och allt som hör till det mänskliga livet. Men du behöver inte vänta – redan idag finns de där och de kan nås genom ett telefonsamtal – människorna som behöver bli omslutna av en mänsklig gemenskap för att kunna känna den gode herdens omsorg. AMEN