Trons kraft
Högmässa i Stensjökyrkan
19:e söndagen efter Tref. 2019
Stefan Risenfors
<<Föregående  >>Nästa
Texter
1 Mos 15:5-6
Epistel 1 Tim 6:11-12
Evangelium  Joh 9:1-7, 24-39

Beredelseord

Kämpa trons goda kamp… det är Paulus som säger så i dagens episteltext. Vad är det för något? Trons goda kamp!? Är det den kamp som man står i som troende, kampen mot allt som står Guds rike emot? Eller är det en kamp för att nå fram till en tro, en kamp mot tvivel och otro? Det sista låter kanske lite långsökt i somligas öron. Kan man verkligen kämpa sig till en tro? Är inte tro något som liksom drabbar en?

Jag tror att vi i vår kultur ofta ser på kärlek och tro på ungefär samma sätt. I kärlek anses man vara ett offer för sina känslor, och den som bryter upp ur ett äktenskap skulle enligt det paradigmet kunde försvara sig med att: jag kunde ju inte hjälpa att jag blev så förälskad i min nya partner.  Men jag tror att det där är en vanföreställning att vi på det sättet måste vara slavar under våra känslor för att vara äkta och oförställda.

För jag tror att vår vilja är underskattad när det gäller såväl kärlek som tro. Att drivas fram och tillbaka av sina känslor kan inte vara ett ideal för känslorna ger en mycket bräcklig grund för livet, åtminstone om man tror att de alltid betyder det de utger sig för att betyda. Med det menar jag inte att man ska strunta i vad man känner. Tvärtom, känslor är viktiga vägvisare i livet och därför bör vi verkligen tillåta oss att känna det vi känner.

Men jobbet är liksom inte gjort när vi erkänt vår känsla för då börjar arbetet med att avkoda känslan – vad är det EGENTLIGEN den vill berätta? Det är sånt där som man ofta behöver hjälp med av själavårdare, terapeuter eller andliga vägledare för på egen hand är det väldigt svårt att distansera sig från det man känner.

Men vad betyder då detta i trons sammanhang? Jo, det betyder att du inte kan tvinga fram en tro men däremot kan du med din vilja bereda vägen för den tro som bara kan ges dig som en gåva!

Så låt oss då inför vår bön om förlåtelse fråga oss om vi verkligen gjort allt vi kan för att liksom komma inom räckhåll för Guds kärlek? Har vi sökt oss till sammanhang där vi anar att tron får de bästa förutsättningarna för att kunna gro? Har vi sökt oss till den goda jorden antingen den består i gudstjänst, musik, naturupplevelser, aktivism eller något annat som får ditt och mitt inre att vidga sig? Låt oss be och bekänna….

Predikan

Tror du på Människosonen? Det var den fråga Jesus ställde till den blindfödde mannen som han lite tidigare hade botat. På något sätt verkar det som att allt som har med kristendom att göra handlar om detta att tro. Tron verkar vara ingången till hela detta landskap av värderingar, fromhet och gudstjänstliv. Och kanske ännu mer hos oss lutheraner för Martin Luther myntade ju parollen: Rättfärdig­görelse genom tro! Ja, han citerade ju närmast Paulus men det var han som satte fokus på att det är tron och inte gärningarna som gör en människa rättfärdig. Ja, begreppet tro har hamnat så till den milda grad i centrum så att när vi talar om den religion som kallas kristendom så säger vi ofta att vi talar om Kristen tro

För inte så länge sedan så skrev teologen Joel Halldorf att det här med tro är överskattat.(BILD – ”Det här med tro är överskattat”) Han fortsatte med att uppmana folk att gå i kyrkan och se vad som händer. Nu kommer ju Joel Halldorf från pingstväckelsen men då kan man tillägga att det gör växande delar av Svenska kyrkan också. Åtminstone om man ser till anställda i Sv k:an så har alltfler bakgrund i Pingstväckelsen och andra frikyrkosamfund. Men kanske är det ännu mer så att detta med tro kommer i centrum i Pingstväckelsen där man ju talar om troendedop och väldigt mycket betonar den enskilda människans avgörelse till något som kallas tro. Denna betoning av tron kan nog sägas ha sin förklaring i att vi i Svenska kyrkan talat på ett ganska distanserat sätt om tro. I Sv k:an fortsatte folk länge att gå till kyrkan utan att någon någonsin frågade efter vad de egentligen trodde. Tron liksom bara förutsattes finnas där och det var inte mycket att orda om. Åtminstone inte här på västkusten där gammalkyrkligheten haft en väldigt misstänksam attityd till att tala om sin tro för det kunde verka skrytsamt. Gammal­kyrkligheten blev därför kroniskt tystlåten i något slags övertolkning av Luther. Luther hade ju betonat att det är Kristus som gör allt och vi kan bara passivt ta emot det Gud redan gjort för oss när Jesus dog på korset för våra synder. Och det som då blev kvar i den tysta passivitet där var då gudstjänstdeltagandet, det tysta mottagandet och begrundandet i sitt hjärta av det som prästen förmedlade.

Men eftersom kyrkan inte frågade efter tron utan efter gudstjänstdeltagande och katekeskunskaper så hamnade fokus på det yttre, på religiösa tradi­tioner och om dessa brukar det sägas att de överlever sitt eget innehåll med två eller tre generationer. Alltså: man fortsätter att konfirmeras och fira kristen jul ett par generationer efter att man glömt varför man gjorde det, det går liksom av sig självt enligt något slags tröghetslag.

Men när pingstvännen Joel Halldorf nu menar att det där med tro är överskattat så har han möjligen ett budskap till både pingstvänner och svenskkyrkliga. Till pingstvännerna blir budskapet att inte vara så självupptagna i betraktandet av sin egen personliga tro för då är risken att man tror mer på sin tro än på Jesus. Tron blir en prestation, något som kvalificerar mig för himmelriket. Det gamla Luthercitatet ”Tro och inte gärningar” blir då helt förvirrat eftersom tron förvandlats till en gärning.

Till oss i Svenska kyrkan blir budskapet delvis samma men kanske med en annan tyngdpunkt. Om vi redan har en stark motor i oss som får oss att fortsätta gå till kyrkan utan att fråga oss så mycket vad vi egentligen tror så blir budskapet att fortsätta gå till kyrkan men kanske ta med oss lite mer av kyrkan hem. Låta kyrkobesöket liksom färga av sig på resten av veckan, i tanken återvända till texterna, bönerna, psalmerna och predikan för att se om de på något sätt har relevans i mitt eget privata liv.

Om vi har en vacklande kyrkogång och funderar över på att helt sluta gå till kyrkan eftersom vi inte längre vet vad vi tror på, så har orden om att tron är överskattad en något annan innebörd, en mer bokstavlig innebörd: fortsätt, håll ut och se vad som händer. I varje liv kommer andliga ökentider och då är budskapet att vara trogen, att gräva djupare för precis där du står finns det levande vatten om du bara gräver djupt nog. Fall inte för frestelsen att rusa från oas till oas för ofta är de där oaserna konstbevattnade och tillfäl­liga och då odlar du bara ditt beroende av ytliga andliga tillfreds­ställelser. Nej, var trogen, fortsätt med dina söndagliga gudstjänstbesök och gräv där du står för då tvingas du ner i dina egna inre djup och det är där det levande vattnet finns.

Men vad är då tro? Om tron inte är en prestation – vad är den då? Det måste ju finnas en entydigt positiv definition av tro. Det kan ju inte vara så att Joel Halldorf menar att vi ska sluta tro utan han måste mena att vi ibland uppfattar tron som en prestation och att den där fixeringen av den egna tro kan göra att vi vänder uppmärksamhete bort från Jesus till det där destruk­tiva fixerandet av min egen tro och andras tro, som att tro gick att mäta!

En positiv definition av tro! Ja, vad är det Jesus menar i det där samtalet med den blindfödde i evangeliet:

            Tror du på Människosonen?” Han svarade: ”Vem är han, herre? Jag vill tro på honom.” Jesus sade: ”Du har sett honom. Det är han som talar med dig.”

Ja, min bild är att Jesus definierar tro som relation. När Jesus står där och samtalar med mannen så skapas en relation, ett möte. Jesus förvandlas från en anonym predikant och undergörare till en levande person: Du har sett honom. Det är han som talar med dig. (BILD – ”Tro är relation”)

I en relation har vi ett naturligt fokus på den andre. Åtminstone är det så när en relation fungerar väl för visst finns det möten mellan två människor där jag egentligen inte lyssnar till den andre för jag är så upptagen med att i tanken förbereda mitt nästa inlägg som jag uppfattar så mycket mer intressant än det som den andre säger. Det finns såna möten men de är inga riktiga relationer utan mer drabbningar, envig, tuppfäktningar. Nej, om tro är relation så handlar det om en relation där allt mitt fokus ligger på den andre och i fallet med tro är den andre Jesus. Tro handlar därmed inte om att fokusera själva relationen för det vore just misstaget att tro mer på sin tro än på Jesus. Nej, tro handlar om att fokusera Jesus och bara Jesus. Och eftersom Jesus har sagt att han kommer oss till mötes genom andra män­niskor och framförallt genom ”sina minsta bröder”, genom de mest utsatta och behövande, så innebär fokuserandet av Jesus att vi följer hans blick och märker att den är riktad mot just de människor som vi kan göra något för.

Men också när vi följer den blicken finns det en fallgrop och det är att vår blick fastnar hos de där behövande och då bränner vi ut oss i ett kravfyllt tjänande. Nej, vi behöver ständigt snegla tillbaks på Jesus för då märker vi att han blick också är riktad mot oss, också vi hör till de behövande. Och när vi följer den blicken tillbaks till oss själva då handlar det inte om självupptagenhet utan om att se sig själv med Jesu ögon och det är något helt annat för då ser vi också våra egna behov, behov av vila, behov av tröst, behov av skönhet och behov av att få gråta ut.

Den här söndagens rubrik är Trons kraft. Tron är alltså inget som du ska prestera, tron är ingen börda du ska bära genom livet. Tron är ingen övning i antiintellektualism där du ständigt behöver tysta alla invändningar och allt kritiskt tänkande. Nej, tron är en luftmadrass ute på öppet hav. Du behöver bara ligga där på rygg och prata med himlen. Det pyser ut luft lite här och där men du är omsvärmad av ett moln av pyttesmå änglar som är där och lagar och blåser in ny luft. Så du kan lugnt segla vidare på den tro som kan bära dig hela vägen hem till den där stranden på andra sidan, för det är ditåt som Andens vind blåser! AMEN