Guds mäktiga verk

Högmässa i Stensjökyrkan
Jungfru Marie bebådelsedag 2011
Stefan Risenfors
Evangelietext Luk 1:26-38
<<Föregående  >>Nästa

Beredelsetal
Guds mäktiga verk är rubriken för den här söndagen. När vi nu ber vår syndabekännelse är det i förtröstan på Guds allra mäktigaste verk. Detta att Gud kan göra trasigt till helt, att Gud kan bryta lagen om orsak och verkan och göra våra svek och misslyckanden helt utan giltighet. Så låt oss då i förtröstan på Guds mäktiga verk nu be och bekänna (syndabekännelsen)

Predikan
Den här predikan ska handla om förväntan, förväntan som livsprincip och livshållning. För det är väl få människor som gestaltar innehållet i begreppet förväntan lika tydligt som Maria. Enligt Lukasevangeliet har hon ju precis fått budskapet från ängeln när hon brister ut i världens mest berömda lovsång till Gud, Magnificat som den kallas. Hon har inte sett minsta tecken på att hon är gravid, och ändå brister hon ut i denna lovsång och hon använder inte ens futurum när hon beskriver Guds mäktiga verk utan presens:
• stora tig låter den mäktige ske med mig
• Han gör mäktiga verk med sin arm
• han upphöjer de ringa
• Hungriga mättar han med sin gåvor
Det är presens, nutid, hela vägen – som om löftena redan är verklighet! Och orsaken till att hon uttrycker sig så formulerar Maria också i presens:
Han tar sig an sin tjänare Israel och håller sitt löfte till våra fäder:
att förbarma sig över Abraham och hans barn, till evig tid."

Maria uttrycker sin förväntan på Gud i presens eftersom hon litar på Guds löften. Hennes bild av Gud är entydig: Gud är en Gud som håller sina löften. Men hur kan hon veta det? Hon är ju bara en ung flicka, vad vet hon om Gud? Det hon vet är ju bara hörsägner om Guds trofasthet, sådant där som fromma föräldrar kan ha påstått!

 Å andra sidan kan man vända på resonemanget och tänka att just för att hon är så ung och ännu inte har mött så mycket av livets hårda realiteter, så kan hon hoppas, inte veta men hoppas! I sin naiva oskuldsfullhet har Maria fortfarande barnets orealistiska, blåögda bild av tillvaron och av en Gud som alltid håller vad han lovat. Precis lika romantisk som andra småflickor när de fantiserar om den där drömprinsen de en gång ska gifta sig med!

Men småflickorna blir vuxna och med viss sannolikhet vaknar de en morgon upp med en man bredvid sig som vid närmare betraktande inte visar sig vara precis så drömprinsaktig som de tänkt sig. Vi har en bild och vi får en verklighet!

Förmodligen fanns det stunder i Marias liv då hennes romantiska bild av livet krackelerade lika kraftigt – som den gången då hon tillsammans med sina andra söner stod utanför ett hus där den vuxne Jesus befann sig. De vill hämta hem honom för de menade att han var ”från sina sinnen”, alltså tokig, knäpp. Den gudasände Son som ängeln hade berättat om hade visat sig vara en knäppskalle som skämde ut familjen med sina anspråk på att vara Messias! Därför ville de hämta hem honom, kanske för att göra med honom som vi normala alltid gjort med de avvikande – låst in dom!

Något år senare kraschlandar återigen Marias drömmar mot en obarmhärtig verklighet – när hon står vid Jesu kors och ser sin förstfödde son, omslingrad som han var av så många underbara löften, och nu ser hon hur han avrättas som en föraktad brottsling!

Men när ängeln just hade besökt henne hemma i Nasaret låg det där långt framför Maria, hon kunde fortfarande hoppas att livet skulle leva upp till allt det där hon hoppades. Hon kunde fortfarande vara en romantiker med drömmarna i behåll och sjunga sin lovsång, sin Magnificat.

Ja, kanske var Maria en romantiker den gången i Nasaret och kanske har vi alla en gång som barn varit romantiker och enligt Nationalencyklopedins Ordbok betyder romantik: stämning som kännetecknas av längtan bort från vardagen ofta speciellt. av (orealistiska) kärleksdrömmar o.d.

Ja, där kom det där ordet, ordet som släckt så många förhoppningar och dödat så många drömmar – ordet orealistisk: längtan bort från vardagen ofta speciellt. av (orealistiska) kärleksdrömmar o.d. Visserligen stod det inom parentes i ordboken men ändå! Och visst kan Marias tro synas orealistisk – det går ju inte till på det viset när man blir med barn. Och visst protesterar hon först: "Hur skall detta ske? Jag har ju aldrig haft någon man." Men sedan nöjer hon sig med ängelns förklaring: "Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Plötsligt verkar det självklart för henne hur orimligt det än låter.

Nu kan man ju hävda att om en ängel plötsligt står i dörren därhemma, så är det kanske inte konstigt om man börjar tro att allt är möjligt. Det handlar ju om förväntan – om vad vi förväntar oss av livet. Men vi kristna bekänner ju varje söndag att vi tror på en allsmäktig Gud och mot den bakgrunden är det märkligt att vi ofta verkar ha så små förväntningar på livet. När vi pratar om realism så innebär ju det att räkna med närvaron av en Gud för vilken ingenting är omöjligt. Om Gud ingår i själva förutsättningen för livet så borde det vara ofrånkomligt för en kristen att vara romantiker men inte i ordbokens betydelse av att längta bort från vardagen utan i betydelsen av att förvänta sig att möta det orealistiska mitt i vardagen.

Realistisk kristendom är något helt annat än det vi vanligen kallar realism. Att vara realist betyder ju att utgå från den faktiska verkligheten och om den verkligheten rymmer en allsmäktig men gåtfull och något oförutsägbar Gud, så innebär realism att allt är möjligt.

Det här innebär inte att vi ska lita till våra bilder och önskedrömmar, det innebär inte att barnets naiva framtidsdrömmar alltid slår in. Det blev ju inte precis så som Maria hade väntat sig – också hon fick en verklighet att förhålla sig till, en verklighet som inte överensstämde med hennes drömmar. Bilderna kan låsa oss, våra bilder av hur allt borde vara kan styra vårt seende så vi tvingar in verkligheten i en förutbestämd mall och lär oss att leva i en livslögn. Men samtidigt är bilderna och drömmarna viktiga under förutsättningen att de åt minst ett håll är öppna – då har vi gett plats för verkligheten, då har vi också gett plats för överraskningarnas Gud.

Vår trygghet som kristna ligger inte i att allt blir som vi tror utan tryggheten ligger i att Gud finns med i allt det som blir. Också när alla bilderna fallit till marken, också när alla drömmarna pulveriserats till något oigenkännligt – också då finns Gud mitt i den obönhörliga verklighet som träder fram bortom alla bilderna.

Realistisk kristendom innebär ett liv fyllt av förväntan:
• förväntan på att det omöjliga faktiskt kan inträffa
• förväntan på att livet hela tiden kan ta nya oväntade vändningar
• förväntan på att inget blir som man har tänkt sig
• förväntan på att Jesus ska finnas där någonstans bland alla skuggorna vad som än händer
• och förväntan av att detta liv ska följas av något ännu större och märkligare och mer underbart!

Så låt oss då göra som Maria – låt oss vårda våra blåögda, naiva drömmar men låt dem ha minst en sida öppen för den verklighet där överraskningar¬nas Gud ständigt kommer oss till mötes på nya oväntade sätt!