Bönsöndagen 2000  NÄSTA>
Högmässogudstjänst i Stensjökyrkan kl 10
Stefan Risenfors

Evangelium Joh 16:23-33
Sannerligen, jag säger er: vad ni ber Fadern om i mitt namn, det skall han ge er. Ännu har ni inte bett om något i mitt namn. Be, och ni skall få, så att er glädje blir fullkomlig. Stunden då lärjungarna skall skingras Detta har jag sagt er i bilder. Det kommer en tid då jag inte längre skall tala i bilder utan med klara ord låter er veta allt om Fadern. Den dagen skall ni be i mitt namn, och jag säger inte att jag skall be till Fadern för er, ty Fadern själv älskar er eftersom ni har älskat mig och trott att jag kommer från Gud. Jag kom från Fadern och trädde in i världen. Jag lämnar världen igen och går till Fadern.” Lärjungarna sade: ”Nu talar du med klara ord och inte i bilder. Nu vet vi att du vet allt, du behöver inte höra någon fråga dig. Därför tror vi att du kommer från Gud.” Jesus svarade: ”Nu tror ni. Den stund kommer, den är redan inne, då ni skall skingras, var och en åt sitt håll, och lämna mig ensam. Men jag är inte ensam, eftersom Fadern är med mig. Detta har jag sagt er för att ni skall ha frid i mig. I världen får ni lida, men var inte oroliga, jag har besegrat världen.”
Tema: "Bönen"


Predikan
Den här söndagen handlar om bön. Vad är då bön? Jo, bön är en människas samtal med Gud. Därför är varje söndag en Bönsöndag, varje gudstjänst vi firar har som uppgift att stötta och uppmuntra varje gudstjänstdeltagares eget samtal med Gud. Men det finns en risk med just det här att vi ber i varje gudstjänst. Risken är att gudstjänstens böner blir nåt slags facit - så som man ber i kyrkan - så ska man be, annars duger det inte! Men ingenting kunde vara mer fel! För om bönen i första hand är en enskild människas samtal med Gud, så måste den ju bli olika beroende på att alla människor är olika! Varje samtal är unikt! Åtminstone om vi bortser från de väldigt ytliga samtalen där vi mest bara utbyter artighetsfraser eller andra ord som man säger mest bara för att man ska säga dom. Varje samtal som är ett verkligt samtal är faktiskt unikt och helt enastående, eftersom varje samtal uppstår ur ett möte och varje möte är unikt. Inte ens om samma två personer pratar med varandra två dagar i rad om samma saker, inte ens då är de båda samtalen identiska. Ingen av dem är ju riktigt densamme eftersom de båda har gjort nya upplevelser sen det förra samtalet, eftersom de är på något olika humör jämfört med förra samtalet, eftersom samtalet påverkas av miljön där samtalet äger rum och den kanske inte är densamma … o s v. Det finns tusen detaljer som påverkar varje möte, som påverkar varje samtal och därför har det under mänsklighetens historia aldrig ägt rum två samtal som varit exakt desamma!

När du kommer till kyrkan får du därför lyssna till böner som är skrivna av andra människor i andra situationer, människor som kan ha helt andra förutsättningar för sitt samtal med Gud än vad just du har just nu. Därför kan kyrkans eller prästens böner aldrig vara nåt slags facit! I bästa fall kan de vara inspiratörer till ditt eget alldeles egna samtal med Gud.

I vårt land är det på många sätt illa ställt med kristendomen. Åtminstone om man ser till hur många som är medlemmar i kyrkan så är det en försvinnande liten del som går i kyrkan regelbundet. Lika illa är det om man ser till Bibelläsandet - det är inte många som läser Bibeln regelbundet i vårt land! Men när det gäller bönen är jag inte alls lika säker. Jag anar att det faktiskt är väldigt många svenskar som ibland ber med alldeles egna ord. Också dom som aldrig går i kyrkan och aldrig öppnar sin Bibel, också många av dom ber ibland till Gud. Kanske är det t o m så att deras samtal med Gud ibland är mer levande än de kyrkokristnas böner. Vi har ju så lätt för att hamna i samma ordvändningar och böneformer hela tiden, och vi kan också lätt hamna i pliktmässiga böner som inte är uttryck för ett spontant behov av att tala med Gud utan som är en del av ett fromt beteendemönster i form av ett regelbundet andaktsliv. De utanförstående kanske ibland har ett mer personligt samtal med Gud som uteslutande är sprunget ur en akut nöd eller oro och som inte kan luta sig mot några inövade formuleringar!

I kyrkan talar vi ibland om 5 olika sorters böner:
1. Begärbönen när vi ber om hjälp med något för egen del, när vi ber om hjälp att orka med något som är jobbigt, när vi ber om beskydd eller om hjälp att klara matteprovet på fredag.
2. Förbönen när vi ber för andra människor, för att någon som är sjuk ska bli frisk, när vi ber för fred på jorden och mat till de hungrande.
3. Förlåtelsebönen när vi har dåligt samvete och ber om förlåtelse för något som vi gjort eller försummat att göra,
4. Tackbönen när vi tackar för något som vi upplever som en gåva från Gud.
5. Tillbedjan som är en ofta ordlös bön där vi bara sitter stilla inför Gud och påminner oss om hans storhet

Det kan vara farligt att dela in bönen på det här sättet för då närmar vi oss det där tänkandet om att det skulle finnas ett facit för något som bör vara så personligt och unikt som en människas samtal med Gud. Tänk dig själv att när du ringer hem till din gamla mamma eller mormor idag på mors dag, tänk dig att du då skulle sitta och pricka av på en lista … sen ska jag tacka henne för nåt också, och så ska jag be henne om förlåtelse för nåt o s v. Tämligen krystat eller hur? Men samtidigt kan den här uppräkningen Begärbön, Förbön, Förlåtelsebön, Tackbön och Tillbedjan eller den enklare varianten TACK, HJÄLP, FÖRLÅT, samtidigt kan de här uppräkningarna vara ett slags nyttig väckarklocka när man ser tillbaks på sin bön. Om man gör det och upptäcker att man enbart har bett till Gud när man önskat sig något för egen del, då kan man ju börja fundera på vilken relation man egentligen har till Gud. Om man enbart ber begärböner eller förböner så kan ju det vara uttryck för att man bara har Gud som ett slags kosmisk brandkår eller ambulans. Gud som ett 112-nummer som man bara ringer i nödfall när inget annat hjälper. Om min kontakt med Gud är i samma nivå som min kontakt med SOS-Alarmering, då borde jag kanske funder över om jag verkligen har en schysst relation till Gud. Ungefär som föräldrarna som klagar över att deras barn bara hör av sig när de behöver pengar - hur kul är det att vara förälder då?

Men detta som jag tror är ett obestridligt faktum - detta att det pågår ett samtal där utanför kyrkans murar, detta att en strid ström av böner riktas till Gud från människor som knappt bekänner sig som kristna. Vad är det egentligen uttryck för? Det där passagerarflygplanet för några år sen som föll 10 000 meter efter motorproblem men där piloterna fick kontroll över planet just innan det skulle slå i marken. Tror ni att det var nån av passagerarna i det planet som under det där långa fallet mot en förmodad död, tror ni att det var nån av dom som inte bad till Gud!? När allt verkar hopplöst, när alla jordiska tryggheter visat sig otillräckliga - varför vänder sig då människan spontant till Någon utanför sig själv, någon hon kallar Gud? Varför ger hon bara inte upp istället? Jag kan inte uppfatta denna företeelse, det desperata ropet till Gud, jag kan inte uppfatta det som något annat än en påminnelse om något som ligger djupt förborgat i varje människas hjärta - den ofta omedvetna medvetenheten om att jag kommer från Gud och hör till Gud! Jag skulle inte ropa om jag inte någonstans inom mig visste att det fanns Någon som lyssnade! Bönen som Gudsbevis, alltså!

Jag har nu talat mycket om den fria bönen - om detta att vi ska tala med Gud om precis allt och att vi får prata var som helst, när som helst och med vilka ord som helst. Den friheten är viktig och man kan säga att all bön och all gudstjänst har som mål att det där fria och okonstlade samtalet med Gud verkligen ska fungera. Men samtidigt har livet lärt mig att längtan till det spontana kan bli ett slags hybris, ett slags övermod, där jag inte inser att vägen till frihet ibland måste gå över sådant som kan uppfattas som tvång och disciplin. Det finns ju något inom mig som inte vill att jag ska ha ett levande samtal med Gud, och detta något eller denne någon måste bekämpas med alla till buds stående medel. Medicin smakar inte alltid bra, och det kan göra ont att bli opererad - ändå kan det vara den nödvändiga vägen till hälsa!

Jag tror därför också på den ofria bönen, den färdigformulerade bönen där jag lånar andra människors ord för att komma ur min egen självupptagenhet. Jag tror på den ofria bönen som inte beds bara när man själv spontant känner för att be utan när man ber vid bestämda tider. Bevara ordningen så bevarar ordningen dig, så heter det i en känd appell för ett regelbundet böneliv, och visst är det sant! Även om vi inte alltid tillämpar det så inser vi att när det gäller fysisk träning så behöver de flesta av oss disciplin med regelbundna träningstider. Varför skulle det då vara så konstigt att vi behöver en motsvarande disciplin när det gäller vårt andliga liv, vårt böneliv?! Jag vill än en gång berätta en gammal judisk liknelse för att illustrerar det här:

"Det var en gång en avlägsen by. Men fastän byn låg mycket avlägset så fanns allt man be-hövde i byn: affärer, läkare, skräddare, skomakare, snick-are, murare o sv. Det fanns också en urmakare, men en dag flyttade urmakaren från byn. Efter ett tag började alla klockor gå fel, det fanns ju inte längre någon som kunde justera dem. Dom flesta lät sina klockor vara, man la dom i nån byrålåda och glömde bort dom. Men en av byborna fortsatte att dra upp sin klocka varje dag, fastän han visste att den gick fel. Efter flera år så flyttade det in en ny urmakare i byn. Alla blev glad och sprang och letade upp sina klockor, men den enda klocka som gick att reparera var den som hade blivit uppdragen varje dag. I de andra hade urverken rostat igen och kunde inte längre repa-reras."

På samma sätt är det med bönen. Vi måste fortsätta att be också om det under långa tider skulle kännas tomt och meningslöst. För en dag kommer Gud och fyller vår bön med kraft och närvaro, men då måste det finnas en bön där som kan fyllas. Och det här gäller också våra gudstjänster i sin helhet - om vi är trogna och uthålliga så kommer Gud en dag att möta oss på ett mer påtagligt sätt än vi nånsin hade anat.

Jag vill sluta med att anknyta till den intervju jag gjorde i senaste numret av församlingsbladet med en av våra då äldsta församlingsmedlemmar, Helga Rohman. Hon dog några veckor efter intervjun och därför är jag särskilt tacksam över att Gud såg till att den blev gjord just då. Jag har sällan mött en människa med ett lika okonstlat sätt att be som Helga. Det verkade som om hon pratade med Gud om precis allt, inga högtidliga ordvändningar utan ett vardagligt småprat med Gud. Ett samtal som hade pågått sen barndomen, och det verkade så fullständigt självklart för henne - inget att göra nåt väsen av ö h t. Vad Helga kan lära oss, också så här efter sin död, det är att det inte behöver vara svårt och krampfyllt att be. Materialet till samtalet är ju redan givet - det är just ditt eget liv och dina upplevelser ni ska prata om, du och Gud. Hur vardagliga de än är, hur privata och pinsamma de än är - så är det just dina egna upplevelser Gud är intresserad av. Det är ju där han vill möta dig - inte på nån from platå nån annanstans utan just där du befinner dig just nu! Där ska samtalet utspelas, så prata på! Men glöm inte att för ett samtal krävs det att man är två som kan lyssna, glöm inte att lyssna! Lyssna också till distraktionerna och störningarna, lyssna också till det som dyker upp i skallen när du inte kan koncentrera dig - Gud kan tala också genom störningarna!

AMEN

Senaste kommentaren

01.08 | 21:22

Kära läsare av sidans predikningar. Jag vill bara göra er uppmärksam på att numera är det Anna Sophia Bonde som står för predikoskrivandet.

04.01 | 07:58

OK, då är jag med Dig.

03.01 | 21:35

... vi avvisar varje rörelse utanför den aktuella och allt trängre åsiktskorridoren. Eller med bilden från predikan: jag vill hellre vara en fri ren än en inlåst ko!

03.01 | 21:33

Hej Georg
Kul att du läst predikan! Nu handlade ju den aktuella passagen om den största fara som kyrkan är utsatt för och jag menar att det är att vi blir så rädda för att tappa kontrollen så att ....

Dela den här sidan