Gud Fader, Son och Ande

Predikan
Du är inte bara enastående, du är också enagående!

Så har vi då påbörjat den längsta resan under kyrkoåret – Trefaldighets­tiden. I år är det 20 söndagar efter Trefaldighet och det kan vara upp till 25, ungefär halva året befinner vi oss alltså i den kyrkoårsperiod som börjar i dag på Heliga trefaldighets dag. Hela perioden har ett enda övergripande tema – ”helgelse” eller ”att växa som kristen” – symboliserat av den gröna färgen som följer oss under dessa kommande 20 söndagar. Att växa som kristen betyder att utvecklas i sin tro:

• · För den som fick tron genom en stark känsloupplevelse kan detta handla om att komplettera känslan med förnuftet och tanken – att få förnufts­mässiga skäl för sin tro och att få en allt djupare kunskap om Bibel och Bekännelse.

• · För den som växte upp i en kristen miljö och från början fick hela det teoretiska paketet med Bibel, Bekännelse och kyrkogång – för den människan kan detta att växa som kristen betyda att få starka känslomässiga skäl för sin tro – att göra upplevelser och få erfarenheter som bekräftar eller problematiserar tron på olika sätt.
• · För den tvärsäkre kan detta att växa som kristen betyda att välsignas med lite tvivel, att göra erfarenheter som rubbar tvärsäkerheten och skänker mer av ödmjukhet.
• · För den ständigt tvivlande och tvekande kan växten tvärtom betyda att bli mer trygg och självklar i sin tro.
• · För den som fått med sig en bild av Gud som en sträng och kravfylld Övervakare kan detta att växa som kristen betyda att man lär känna en mild och förlåtande Kristus, en Gud som är en enda stor famn av kärlek.
• · För den som bara hört om den milde, förlåtande Jesus kan växten tvärtom betyda att man lär känna en Jesus som utmanar och som tvingar till handling. En Jesus som jag måste följa i praktisk radikalitet.

Det är alltså inte samma väg vi är kallade att gå under de här 20 veckorna utan var och en har sin egen väg att gå eftersom vi har så olika utgångs­punkter. Det är därför likformigheten är så farlig i kyrkan – om alla kristna beter sig på samma sätt, tänker på samma sätt och söker i samma riktning kan det vara så att de flesta rör sig bort från Gud. Du har inte min livsvandring bakom dig, du har helt andra livserfarenheter och därför är det två olika vägar vi ska gå när vi söker Gud, när vi växer som kristna. Men inte ens om vi hade haft exakt samma erfarenheter bakom oss och börjat i samma punkt – inte ens då har vi samma väg att gå!

Låt mig ta en liknelse för att förklara vad jag menar: Tänk dig två orien­teringslöpare som ska ta sig fram så fort som möjligt mellan två kontroller i skogen, emellan kontrollerna råkar det finnas ett högt berg. Den ene löpar­en är osedvanligt stark i benen och fantastisk på att snabbt ta sig upp för branter – han tar sig kortaste vägen rakt över berget till nästa kontroll. Den andre löparen är oerhört snabb på slätt underlag men sämre på att klättra och han väljer därför att springa runt berget på släta stigar trots att det blir en längre sträcka. På samma sätt är det med oss som vill komma närmare Gud, som vill växa och mogna som kristna – också vi har olika egenskaper och förutsättningar och därför kan vi behöva gå två helt olika vägar även om vi skulle ha börjat i samma livserfarenheter.

Det här har givetvis konsekvenser för den situation ni befinner er i just nu – nämligen lyssnande till en predikan. Som predikant kan jag ju bara utgå från mig själv – mitt liv är det enda liv jag har levt! Jag har inte dina erfarenheter och jag känner inte alla dina egenskaper och behov och det jag kan säga om ditt växande blir därför ofelbart färgat av mig själv, av min egen resa. Om man vill hitta rätt i sin utveckling som kristen räcker det därför inte med att lyssna på predikan hur bra och uppbygglig den än skulle vara. Nej, det saknas två tredjedelar för predikan kan bara ge en tredjedel.

Den andra vägvisaren som jag tror att varje kristen behöver men väldigt få utnyttjar är Andlig Vägledning. Här på västkusten kallades det tidigare att ”befråga prästen” – det handlade då om att den enskilde kyrkobesökaren sökte upp prästen för ett privat samtal. Kanske hade predikan rört upp någon fråga som man ville ha svar på, kanske var det en sorg man bar på som behövde bearbetas, kanske var det familjeproblem eller praktiska bekymmer som man ville ha råd i. Idag kallas det själavård, andlig vägledning eller terapi. De båda förstnämnda är lättillgängliga och gratis eftersom vi har några tusen präster som har själavård och andlig vägledning som sin kanske mest centrala uppgift och som samtidigt är förbjudna att ta betalt för det. Terapi kostar men kan ibland vara nödvändig för att hitta rätt. Men när det gäller den andliga vägledningen kan det också vara så att en alldeles vanlig medmänniska är precis vad jag behöver och då handlar det ju om en vän som man har stort förtroende för. Det som är unikt för den här andra vägvisaren antingen det handlar om själavård, andlig vägledning eller terapi är att man berättar sin egen historia och får ett alldeles unikt tilltal i svar. Om predikan kan liknas vid konfektionskläder där måtten är tillskurna utifrån något slags normalmänniska, så är själavård, andlig vägledning och terapi att likna vid skräddarsydda kläder – tillskurna utifrån dina unika mått, ett slags skräddarsydd predikan alltså!

Den tredje vägvisaren som behövs är din egen bön och reflektion, då kan du använda såväl predikan som bibeltexter och andra berättelser som råvara men du måste förädla den råvaran till något som är ditt eget. Det här gäller också det du fått i din andra vägvisare – i själavården – inte ens det kan du köpa rakt av, också de budskapen måste ifrågasättas och bearbetas. Och i den bearbetningen handlar det inte bara om att använda sitt förnuft, utan känslan är lika viktig. Gud talar precis lika mycket i dina känslor som i dina tankar!

För att sammanfatta så långt kan vi alltså konstatera att Trefaldighetstiden som börjar idag handlar om att växa som kristen och den växten eller utvecklingen kan liknas vid en vandring. På den vandringen har vi en alldeles egen väg att gå även om målet är ett och detsamma – Gud. Min egen väg kan jag få hjälp att finna genom tre vägvisare:

1. Predikan och andra berättelser genom t.ex. böcker och filmer
2. Själavård, andlig vägledning eller terapi
3. Egen bön och reflektion

Men låt oss då till sist återvända till själva startpunkten – den högtidsdag som vi firar idag – Heliga Trefaldighets dag. Fast egentligen är den här dagen inte så mycket startpunkten som själva målet för vår växt och vandring. Gud som Fader, Son och Ande – det är ju föreningen med denne Gud som är det yttersta slutmålet för alla våra unika vandringar! Du går mot Gud. Jag går mot Gud. Därför måste vi gå skilda väga här – för du har din väg att gå och jag har min väg att gå. Vi kommer att skymta varandra ibland längs vandringen, periodvis korsar vi varandras spår och det kan hända att vi vissa sträckor går alldeles intill varandra. Men ibland måste vi vara utom synhåll för varandra – för vi är inte bara enastående vi är också enagående: var och en av oss har sin väg att gå!

Redan själva treenigheten antyder det här – antyder att det finns flera vägar in i föreningen med samme Gud. Åtminstone tre ingångar – Fader, Son och Ande men förmodligen ännu fler. Gud har 99 namn sägs det och varje namn har kanske ett okänt antal ingångar. Låter det konstigt? Låter det naivt? Nåt som bara ett barn kan tro på? Ja, förmodligen:

Vid den tiden sade Jesus: "Jag prisar dig, fader, himlens och jordens herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn.