Bana väg för Herren

Högmässa i Stensjökyrkan
Tredje söndagen i Advent 2014
Stefan Risenfors
Texter
GT Jesaja 29:17-21
Epistel Kor 4:1-5
Evangelium Matt 11:2-11 
<<Föregående  >>Nästa

Beredelsetal

I dagens episteltext hör vi: Vi bör alltså betraktas som Kristi tjänare och som förvaltare av Guds hemligheter. Nu krävs ju av en förvaltare att han skall visa sig pålitlig… Förvaltare av Guds hemligheter – vi hör till dem som fått höra evangeliet, det glada budskapet. Att förvalta den hemligheten betyder inte att hålla tyst om den utan precis tvärtom – förvaltarskapet går ut på att föra budskapet vidare så att fler kan få uppleva befrielse och mening. Till vår syndabekän­nelse tar vi med oss frågan ifall vi gjort vad vi kan för att vittna om den frihet vi funnit. Har vi vittnat med våra gärningar? Har vi vittnat med våra ord?  Låt oss be och bekänna…

Gammaltestamentlig läsning: Jesaja kapitel 29, vers 17 - 21
Snart, om en liten tid, skall Libanon bli till en trädgård och trädgårdar räknas som skog. Den dagen skall de döva höra när man läser ur bokrullen, och de blindas ögon skall se, fria från dunkel och mörker. De förtryckta skall ständigt glädjas över Herren, de fattigaste jubla över Israels Helige. Ty då är det slut med tyrannerna, borta är de hänsynslösa, utplånade alla som hade ont i sinnet, de som anklagade oskyldiga inför domstolen, snärjde dem som förde rättvisans talan och med lögner fällde den som var utan skuld.

Epistel: Till de kristna i Korinth kapitel 4, vers 1 - 5
Vi bör alltså betraktas som Kristi tjänare och som förvaltare av Guds hemligheter. Nu krävs ju av en förvaltare att han skall visa sig pålitlig. Men mig är det likgiltigt om ni eller någon mänsklig domstol dömer mig. Inte heller dömer jag mig själv. Mitt samvete är rent, men det betyder inte att jag är frikänd. Den som dömer mig är Herren. Fäll därför ingen dom i förtid, innan Herren kommer. Han skall låta ljus falla över det som ligger dolt i mörkret och avslöja allt som människorna har i sinnet. Och då får var och en sitt beröm från Gud.

Evangelium: Evangeliet enligt Matteus kapitel 11, vers 2 - 11
Johannes fick i sitt fängelse höra om Kristi gärningar, och han skickade några av sina lärjungar för att fråga honom: ”Är du den som skall komma, eller skall vi vänta på någon annan?” Jesus svarade dem: ”Gå och berätta för Johannes vad ni hör och ser: att blinda ser och lama går, spetälska blir rena och döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud. Salig är den som inte kommer på fall för min skull.” När de hade gått började Jesus tala till folket om Johannes: ”Vad gick ni ut i öknen för att se? Ett strå som vajar för vinden? Nej. Vad gick ni då ut för att se? En man i fina kläder? Men de som bär fina kläder finns i kungapalatsen. Vad gick ni då ut för att se? En profet? Ja, och jag säger er: en som är mer än profet. Det är om honom det står skrivet: 'Se, jag sänder min budbärare före dig, han skall bereda vägen för dig.' Sannerligen, ingen av kvinna född har trätt fram som är större än Johannes döparen, men den minste i himmelriket är större än han.

Predikan

Är du den som skall komma, eller skall vi vänta på någon annan?” Jesus svarade dem: ”Gå och berätta för Johannes vad ni hör och ser: att blinda ser och lama går, spetälska blir rena och döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud
 

Så svarade alltså Jesus när Johannes Döparens lärjungar kom för att fråga om han var den Messias som Johannes hade förebådat. Han hade kunnat svara på ett annat sätt. Han hade kunnat säga: ”Ja, det är jag – gå och berätta det för Johannes” Men han väljer istället att peka på vad som sker där han går fram: blinda ser och lama går, spetälska blir rena och döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud. Hans gärningar talade för sig själva, han behövde inte tala i egen sak, han behövde inte hänvisa till några auktoriteter som kunde intyga att han verkligen var Messias för det räckte med att peka på vad som faktiskt hände.

Jag leker med tanken på att någon skulle skicka bud till Stensjöns församling för att fråga om vi verkligen är det vi utger oss för att vara. Tänk er att någon av er skulle få frågan:

Är det sant att människor kommer till tro i er församling? Är det sant att era gudstjänster förvandlar människors liv? Stämmer det verkli­gen att också människor som helt utan förväntningar kommit till någon av era gudstjänster, har gått ut från kyrkan som fullkomligt förvandlade människor – gått ut med lätta steg, befriade från sina synder och fyllda av kärlek mot sina medmänniskor? Är det sant att sorg läker hos er, att bitterhet botas och att uppgivna blir fyllda av hopp? Är det verkligen på det viset i Stensjöns församling?

Ja, vad skulle ni svara? Möjligen skulle ni svara: Va? Vem har sagt att det skulle vara på det viset? Och hade den som frågade då varit påläst på församlingens måldokument så kunde han eller hon då ha svarat:

                      Ja, det står faktiskt så i er målparagraf, åtminstone kan man tolka det så för där står det att församlingens mål är att ”få varje männi­ska att känna och förstå att hon är älskad av Gud”.  Och om man får någon att förstå det så borde det väl göra viss skillnad, eller?

Ja, vad hade ni svarat på det? Ja, möjligen hade ni sagt nånting om att

”Du vet, det där är ju bara som man skriver, det ska man ju inte ta så bokstav­ligt, en målparagraf - det där är ju bara ord. Man kan ju inte begära att en vanlig församling i Svenska kyrkan ska kunna åstadkomma det där. Nej, om det är DET du är ute efter så får du nog gå till nån mer radikal kyrka som Pingstkyrkan eller så! Jag menar om du verkligen vill se att människor förvandlas och så… Här är vi mer lagom, här tränger vi oss inte på – vi säger liksom alla de rätta grejerna men sen får folk dra sina egna slutsatser. Det är det som är så skönt i Svenska kyrkan – det är så tillåtande här – alla får vara som de är!”
 

Nej, nu ska jag sluta raljera för det finns ett djupt allvar bakom det här och är det någon dag i kyrkoåret som man bör lyfta fram det allvaret så är det när Johannes Döparen står i centrum. För honom var det allvar, för honom handlade tro inte om små trevliga samtal på kyrkkaffet utan det handlade om liv och död – han förkunnade att tron måste få göra skillnad annars är den inget värd. Och det som fick mig att fundera i den här riktningen när jag läste evangeliet, det var en diskussion vi hade om RIA-mottagningen för några veckor sedan. Ni vet RIA nere på Ågatan där kyrkorna i Mölndal bedriver en ekumenisk verksamhet som i stort sett går ut på att servera mat till missbrukare, att ge dem lite gemenskap och stötta i samtal och så. Vi frågade oss vad vi egentligen åstadkommer med RIA för vi ser inga förvandlade liv. Vi ser inga som slutar dricka utan RIA fungerar som nåt slags hospice där man överlever lite längre i sitt missbruk eftersom man får hjälp med mat och annat. Men vi ser inte att RIA för människor ut ur miss­bruket och någonstans är det väl ändå det som är meningen! Fast kanske är det att sikta för högt? Kanske är dessa människor så fast i sitt missbruk att det enda som är realistiskt är att vi får dem att uppleva lite mänsklig värme innan de går mot den obevekliga undergången i missbruket.

Men om vi vänder samma fråga till vår egen församling, för det var vad jag gjorde när jag läste dagens evangelium och såg hur Jesus bara kunde peka på det som hände runt omkring honom. Min fråga blev: Men vad kan vi peka på? Kan vi verkligen peka på att människor förvandlas genom att delta i Stensjökyrkans gudstjänster? Hur är det med er? Går ni in i kyrkan som stapplande syndare och går ni ut på lätta steg och verkligen känner att ni befriats från en börda?

Och om det inte är på det viset – varför är ni då här? Ja, några av er är kanske hittvingade av någon anledning, det finns helt enkelt en yttre anledning till att ni är här idag. Men alla ni andra som fullt frivilligt kommer hit om inte varje söndag så nästan varje söndag för somliga och regelbundet för andra. Men varför? Det är ju ändå lite bökigt att ta sig ut på söndag morgon och det finns ju ändå goda alternativ som God morgon Världen på radions P1 som jag tror är ett rätt trevligt program fast jag nästan aldrig hör det för på söndag morgon råkar jag vara här. Ja, faktiskt också om jag inte jobbar brukar jag vara här så jag kan ju lika gärna rikta frågan mot mig själv.

Ja, varför går jag i kyrkan också på min fritid? Borde inte jag vara lite ”fed up” på kyrka och göra nåt annat när jag är ledig? Eller är det så att jag faktiskt känner allt det där – att jag går lättad här ifrån på något sätt?

Jag kan inte säga att jag upplever mig sådär påtagligt upplyft av varje gudstjänst men ändå känner jag att något saknas när jag inte varit i kyrkan en söndag. Jag anar att gudstjänsten gör något med mig, att jag på något sätt impregneras av en kärlek som är större än jag begriper. Jag misstänker att det funkar ungefär som med C-vitamin – man klarar att vara utan det ett tag men så småningom dyker det upp symptom som trötthet och irritation och så småningom får man skörbjugg som är direkt livshotande.

Jag tror att det är på liknande sätt med gudstjänsterna – på sikt skulle det göra mig illa om jag slutade delta för jag tror att jag regelbundet behöver påfyllnad av det som gudstjänsten ger mig – inte minst den där påminne­lsen om att jag faktiskt är älskad av Gud.

Men visst kan det finnas andra anledningar till att fira gudstjänst, som gemenskapen, att möta andra människor, att få lite intellektuell stimulans i bästa fall både i predikan och på kyrkkaffet och så det där mysteriet vi kallar nattvarden. Jag anar att många kan känna att där finns något som jag behöver.

Men OK, några av oss kan peka på att gudstjänsterna åtminstone fyller något slags inre behov hos oss men borde det i så fall inte märkas mer utåt? Det där som Jesus pekade på! Inte så att jag kräver att en massa sjuka ska bli friska i våra gudstjänster men man borde väl ändå märka något slags skillnad på de som går i kyrkan och de som inte gör det?! Eller är allt det där vackra som det talas om i kyrkan – är det bara vackra ord?

Den fråga som 3:e söndagen i Advent ställer oss inför är en fråga från Johannes Döparen. Frågan: Tar vi vår tro på allvar? Låter vi den förvandla våra liv? Eller är det som att tron blir inlåst i kyrkan och inte följer med oss ut i den vardagsverklighet där den verkligen kan göra skillnad – både för dig och för andra?!

Den viktigaste delen av predikan blir därmed inte vad jag säger – för det är faktiskt bara ord. Nej, den viktigaste delen av predikan är om den blir omsatt i handling i ditt och mitt liv och det var just det som Johannes ville säga! AMEN