Att inte döma
Högmässa i Stensjökyrkan
4:e eft. tref.  2016
Stefan Risenfors

<<Föreående   >>Nästa

Texter
Sak 7:8-10
Epistel Rom 14:11-14

Evangeliet Joh 8:1-11

Predikan
Varför har vi så lätt för att döma andra människor? Ja, jag tror att grundorsaken till det är att vi inte känner oss själva! För om vi hade haft en fullständig självkännedom så hade vi insett att också vi, liksom fariséerna, måste lägga ner våra stenar i konstaterande av att vi själva är lika skyldiga som den vi anklagar och dömer. För fariséerna och de skriftlärda i texten räckte det med att någon störde det pågående drevet, någon fick dem att stanna upp mitt i steget, någon gick rakt emot strömmen och med en enda kritisk, självrannsakande fråga fick han dem att inse att de i likhet med äktenskapsbryterskan var syndare.

Kyrkan anklagas ju ofta för att vara alltför upptagen av synd. Kanske har det ibland varit så, eller också är det precis tvärtom. När kyrkan varit som mest dömande, som den gången här i församlingen för många år sedan när en konfirmandflicka blev med barn och blev utskälld av prästen så brutalt att hon kastade sig framför tåget på väg hem från konfirmandlektionen. Och ni som var med på församlingsutflykten hörde om ett liknande fall långt upp i Bohuslän – den gången var det en prästfru som drabbades av kyrkoherdens dömande för att hon blivit med barn några månader innan hon och den unge prästen gifte sig. Också hon tog sitt liv! De gångerna var kanske inte problemet att prästen var alltför upptagen av flickans synd utan alltför lite upptagen av sin egen synd. Och ofta tror jag att det har varit så – att inte bara kyrkan utan också vi som enskilda privatpersoner har plockat ut vissa synder och gjort dem till den enda synden. Oftast har det handlat om synder som vi själva inte haft så stora problem med, eller om synder som vi varit särskilt duktiga på att dölja för omgivningen. Och ofta har det handlat om just sexuallivet – ja, så till den milda grad att begreppet ”den svenska synden” t o m användes i marknadsföringen av svenska porrfilmer på 60- och 70-talet.

Man kan fråga sig varför det har blivit på det viset och dagens evangelium pekar ju på att det inte bara gäller Sverige – också där handlar det om en sexuell synd, ett äktenskapsbrott, en otrohet. Kanske beror det på att de synderna var så uppenbara i motsats till lika allvarliga men inte lika synliga synder som förtal, avundsjuka och själviskhet. Kanske beror det på att de sexuella synderna varit mest utbredda bland unga människor medan det var de äldre som hade makten att döma. Kanske beror det rent av på något slags avundsjuka – att några lever ut den sexualitet som jag själv kanske har förnekat och förträngt. Eller kan det vara så att just sexualiteten representerar en kraft som är så stark inom oss att den hotar den kontroll som makten alltid strävar efter – just därför var den kanske så hotfull, just därför måste den kanske kväsas till varje pris. Eller handlar det om manliga maktstrukturer där mannen är livrädd för att hamna i en situation där han inte vet om han är far till sina barn…

Ja, sådär kan man hålla på och spekulera i orsaker men faktum kvarstår att kvinnor fortfarande stenas för otrohet i delar av vår värld samtidigt som påstått religiösa ISIS-krigare menar sig ha rätt att ta unga flickor som sexslavar under det pågående kriget. Så sjuk är världen och så lätt är det att låta en predikan motsäga sig själv när vi omärkligt styr bort från vår egen synd till de andras synd långt där borta. Det finns liksom en magnetisk dragningskraft kring de andras brister – de drar till sig vårt intresse och vårt fördömande antingen det är gamla moralkonservativa kristna präster från förra århundradet eller nutida fanatiska ISIS-krigare. Och samtidigt fungerar vårt intresse och vår egen synd som två magneter med samma polaritet – de repellerar, de stöter bort varandra. Precis det fenomen som Jesus lyfter fram med de kända orden:Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget?

Så låt oss för ett ögonblick göra motstånd mot den där dragningskraften och se på vår egen synd. Men det har vi ju redan gjort, invänder du kanske – med syndabekännelsen i början av gudstjänsten! Jag är inte säker på att syndabekännelsen utgör ett ofelbart skydd mot att vi ska tala illa om andra redan vid kyrkkaffet och då krävs det något mer, något mer djupgående för att få syn på vår egen synd. Nu var det faktiskt flera veckor sedan jag pratade om retreater i någon gudstjänst så det kan vara dags igen. I en längre tyst retreat har vi nämligen ett beprövat sätt att nå ner till de inre regioner som vi alltför sällan besöker inom oss. För en del kan det vara enda sättet att nå de inre djupen medan andra kan ha förmågan att leva på ett mer djupreflekterande sätt redan i vardagen. Men jag tror att det är svårt att nå fram till denna fördjupade syndamedvetenhet på egen hand, jag tror att man behöver en vägledare, en själasörjare – helst någon med fullständig tystnadplikt.

Bikten är ju kyrkans traditionella form för dessa själavårdsdialoger och även om den traditionella bikten är sorgligt försummad i dagens kyrka så återuppstår den här och var i delvis nya former t ex i tolvstegsrörelsen. Det handlar om den metod somAnonyma Alkoholisterm fl använder – alltså livsnära, självutlämnande berättelser i en liten sluten grupp med tystnadsplikt. Det brukar ju vara så att när kyrkan håller på att förlora någon av sina rikedomar så uppstår sidospår i den kyrkliga undergroundkulturen – jag tror att tolvstegsrörelsen är ett sådant levande biflöde som förhoppningsvis en dag åter förenas med kyrkans huvudflöde så att vi får en fungerande motsvarighet till kyrkans traditionella bikt.

Nu har jag talat väldigt mycket om synd och kanske någon av er suckar. När nu dagens tema varAtt inte döma, så hade ni kanske hoppats på något annat. Men jag är övertygad om att dömandet främst beror på att vi inte förmår se vår egen synd. Och slutet på dagens evangelium är viktigt att ta med sig. Jesus säger:Gå nu och synda inte mer!Det handlar alltså inte om något slags moralisk lössläppthet där alla kan göra vad de vill. Jesus pekar inte mot något ultraliberalt samhälle där allt är tillåtet utan han har en syn på moral som t.o.m. på många sätt är strängare än fariséernas. Så här säger han t ex i Bergspredikan:

Ni har hört att det blev sagt: Du skall inte begåäktenskapsbrott. Men jag säger er: densom ser på en kvinna med åtrå har redan i sitt hjärta brutit hennes äktenskap.

Men det som möjliggör denna starkt moraliska hållning ärdet som är ännu viktigare än en god moral, och det är nåden, förlåtelsen. Innan Jesus säger orden till kvinnan om att hon inte ska synda mer så säger han ju de totalt förlösande orden:Inte heller jag dömer dig!

Jesus hade ju angett kraven på den som skulle kasta första stenen: "Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne."Den ende som uppfyllde dessa krav på syndfrihet var ju Jesus själv. Han hade haft rätt att kasta den första stenen på äktenskapsbryterskan men han gör det inte. Han förlåter!

Och här finner vi hemligheten till att våga våra möta våra egna djupaste och mest förträngda synder, här möter vi hemligheten bakom retreatrörelsen och den därmed besläktade tolvstegsrörelsen: Man går inte ensam ner i de där djupen! Man tar följe med Jesus när man vandrar ner i sina inre avloppssystem! Bara då är det möjligt att möta sanningen om sig själv. På egen hand skulle vi bara fyllas av självförakt, men när vi går där och håller honom i handen och hör honom hela vägen ner viska i vårt öra:Inte heller jag dömer dig!– då är det plötsligt möjligt att våga gå hela vägen ner till sanningen om mig själv. Förlåtelsens möjlighet öppnar dörrarna till våra allra mest stängda rum och när nåden får sippra in där som frisk luft, ja då blir det plötsligt möjligt att vistas där. Men precis som med Förklaringsberget så är det ingen plats att bosätta sig på, så Jesus tar dig i handen och för dig upp från de där djupen. Och fortfarand, hela vägen upp, viskar han de där orden:Inte heller jag dömer dig!Och när vi är uppe vid ytan igen, när maskerna återigen sitter på plats och det ytliga rollspel som vi kallar civilisation fortsätter, så hör vi fortfarande hans röst inom oss när vi genomskådar de andras spruckna masker och ser deras synd. Och då kan också vi, som förlåtna syndare, säga de där orden: Inte heller jag dömer dig! AMEN