Möte med den uppståndne

Högmässa i Stensjökyrkan
Annandag Påsk  2007
Stefan Risenfors
Texter
GT 5 Mos 18:15-18
Epistel Kol 3:1-4
Evangelium Luk 24:36-49
<<Föregående  >>Nästa

Beredelsetal
Ni har ju dött, och ni lever ett osynligt liv tillsammans med Kristus hos Gud. Så skriver Paulus i Kolosserbrevet i dagens episteltext. Jag vet inte om vi upplever det så. Upplever vi verkligen att vi har dött och lever ett osynligt liv tillsammans med Kristus hos Gud? Eller upplever vi det mer som att vi lever mycket jordiska liv fyllda av jordiska omsorger, men någon gång då och då får vi en glimt av något annat, något större, något heligt som vi kallar Gud? På något sätt verkar det jordiska skymma det himmelska, det tillfälliga, provisoriska verkar skymma det eviga! I går kväll visade TV en dokumentär om en ung svensk karmelitnunna – hon lever instängd i klostret, får aldrig gå utanför murarna och får bara prata med sina medsystrar två timmar per dag. Även om jag har svårt för att förstå den sortens kallelse blir jag oerhört gripen av en människa som så totalt vill ge sitt liv åt Gud. En människa som inte kan finna sig i att jordiska omsorger distanserar henne från Gud. Den sortens längtan efter det absoluta, det helhjärtade, bär vi kanske alla med oss. Men är den längtan då verkligen omöjlig att stilla här utanför klostermurarna, måste det inte vara möjligt att se Gud i allt i det alldeles vanliga livet, att se allting genomlyst av dess Skapare – inte kan väl det vara omöjligt?

Idag är det den levande, uppståndne Kristus vi möter. Vi vill ha del i hans liv, det är därför vi är här. Men tänk om det inte är liv vi behöver utan död? Jag vet att det låter provocerande men kanske är problemet att vi försöker leva två liv samtidigt och då kommer det konkreta, synliga, påträngande jordiska livet hela tiden att dominera på det himmelska livets bekostnad. Så tänk om det helt enkelt är så att något behöver dö i våra liv för att ge plats för ett större och rikare liv?

Det finns bara en dörr in i Påskens liv och den dörren heter Långfredag – att släppa det krampaktiga greppet om allt som är mitt – kanske är det den sortens död som fortfarande saknas oss. Livet finns där, livet med den uppståndne är en realitet, men det går inte att leva två liv parallellt – du måste släppa taget om något för att kunna fatta den uppståndnes utsträckta händer. Vad du ska släppa vet inte jag, kanske vet du det inte själv heller. Men Gud vet – så låt oss då lyssna noga. Låt oss be och bekänna….

Predikan
”Men ni skall stanna här i staden tills ni har blivit rustade med kraft från höjden." De här orden av Jesus kan vi med facit i hand koppla till det som hände 50 dagar senare när lärjungarna blev rustade med kraft från höjden på ett mycket påtagligt sätt genom den helige Ande. Tiden fram till Pingst är alltså en väntan fylld av förväntan – vad är det som ska hända? Vem är det som ska komma? Det är lätt att väntan blir ett slags tidsmässigt provisorium, en transportsträcka utan eget värde, en transportsträcka som bara får sitt värde genom de båda viktiga ändpunkterna – i detta fall Påsk och Pingst. Men tänk om det är precis tvärtom? Tänk om det verkligt viktiga är det som händer under transportsträckan och att ändpunkten där borta bara är själva slutprodukten av det som redan hänt på vägen dit?

Tänk om det rent av är så Annandag Påsk är viktigare än Påskdagen? Men nu protesterar ni – hur skulle något kunna vara viktigare än att Jesus uppstår, att döden besegras!? Jo, på ett distanserat objektivt plan kan man konstatera att Påskdagen är fundamentet till allt hopp vi kan känna. Men kristen tro handlar ju om mötet mellan det gudomliga och det mänskliga och det är det mötet som vi börjar ägna oss åt idag: Möte med de uppståndne är ju dagens rubrik. Igår hade vi själva glädjeexplosionen, idag börjar bearbetningen av vad uppståndelsen betyder för dig och mig. Fram till nästa chockartade överraskning i kyrkoåret har vi nu 7 veckor på oss att försöka förstå vad det innebär – inte för mänskligheten, inte för kyrkan – utan vad det innebär för just mig att Jesus har uppstått.

Vi hade ju sju veckor före Påsk också, 7 veckors fastetid, förberedelsetid. Kanske är det så att den verkliga Långfredagen är de där sju veckornas fasta, och kanske är det så att den verkliga Påsken är det som händer med oss under de kommande sju veckorna. För det som kan hända och måste hända för att Påsken ska bli verklig i ditt liv – det är att den uppståndne Kristus under de här sju veckorna flyttar in i ditt liv. Uppståndelsen övergår från att vara ett historiskt faktum till att bli ett existentiellt faktum i ditt hjärta, i ditt liv. Så varenda dag under de 50 dagarna fram till Pingst borde vi egentligen hälsa varandra Glad Påsk, eller ännu hellre varje dag säga till varandra: Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden.

Det tar 5 sekunder att säga det där Påskropet komplett med svaret Ja, han är sannerligen uppstånden. Om du använder det som hälsningsfras till de 12 första människorna du möter varje dag fram till Pingst, så går det åt totalt 50 minuter av de där sju veckorna till att påminna dig och dina medmänniskor om att det finns anledning till glädje hur livet än ser ut.

Frågan är hur folk skulle reagera, jag menar när du har avverkat dina familjemedlemmar på morgonen så har du förmodligen kvar några av dina 12 hälsningar. När du kommer till jobbet… ja, jobbar du som jag i kyrkan så skulle du väl få lite vänliga leenden och kanske t o m det korrekta svaret Ja, han är sannerligen uppstånden. Men för er övriga som inte har en chans att avverka era 12 hälsningar innanför kyrkans murar? Vad skulle apoteks¬biträdet säga om du samtidigt som du räcker fram ditt recept säger: Kristus är uppstånden? Vad skulle kundmottagaren på Toyota-verkstaden säga? Och hon i kassan i affären? Ni vet det där lilla leendet och hejet som man ofta får över transportbandet i kassan en halv sekund innan hon börjar scanna in dina varor – om man precis då sa: Kristus är uppstånden! Skulle hon komma av sig helt eller vad skulle hända. Och där på vårdcentralen – precis när du lagt dig ner på det där papperslakanet så säger du rakt upp i taket: Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden!

Ja, frågan är om man ska säga svaret självt eller om man ska nöja sig med att bara säga Kristus är uppstånden! Frågan är om det inte vore mest effektivt att bara säga det första ledet och därefter upplysa apotekstbiträdet, kassörskan, kundmottagaren och doktorn om att meningen är att han eller hon faktisk ska svara ”Jaa, han är sannerligen uppstånden” Om han eller hon då säger att: ja, men jag tror ju inte på det där, så kan man ju erbjuda alternativa svarsalternativ. Om du säger Kristus är uppstånden, så kan han eller hon t.ex. erbjudas svaret: Nej, det tror jag inte! eller Knappast! eller Säger du det! eller Kan jag inte tänka mig! eller rent av: Vem bryr sig! För även om det där uttrycker motsatsen till uppståndelsetro så tror jag att det är viktigt att de får tillfälle att formulera den sortens icke-tro. För hur ska man någonsin kunna närma sig tron om man först inte ens erkänt sin distans till tron?

Ja, frågan är vad som skulle hända med dig och dom du möter om du började säga så till 12 personer varje dag fram till Pingst. Jag tror att alla skulle tjäna på det, t o m telebolagen. För om du framåt niotiden på kvällen kommer på att du bara har träffa 4 personer under dagen så måste du ju ringa 8 telefonsamtal på kvällen bara för att säga: Kristus är uppstånden men jag hinner inte säga mer nu!

Sen finns det ju fega varianter också om man nu är väldigt blyg – precis innan man lämnat pendeltåget vänder man sig om innan dörren stängs och ropar inåt kupén: Kristus är uppstånden! Ett rop, 12 personer och ingen hinner se ditt rodnande ansikte innan du är försvunnen!

Det är faktiskt inte bara ett skämt det här även om det kanske låter så. Jag kan inte lova att jag fixar det själv men det vore underbart att få in en massa rapporter om vad som hände när ni utropade era 600 påskrop till 600 slumpvis utvalda personer under de kommande 7 veckorna. Men det här är också en påminnelse om hur vi har förpassat vår tro till särskilda religiösa reservat där man utan risk och pinsamhet kan ropa påskrop till varandra. Jag tror inte att det är så det är tänkt – jag tror att påskropet är till för att spridas utanför kyrkans murar. Och jag återkommer till frågan – vad skulle hända om vi gjorde det? Finns risken att det bara skulle uppfattas som en religiös floskel som inte skulle öppna ett möte utan snarare omöjliggöra ett möte för den andra tror sig ha en programmerad religiös fanatiker framför sig? Jo, det skulle säkert gå att uttala påskropet så att det uppfattades på det viset – om man surt muttrar det mellan sammanbitna läppar eller om man levererar det med ett patenterat försäljarleende, ett leende som stramar som en munkavle, för att tala med Tomas Tranströmer. Så visst går det att missbruka också påskropet. Men samtidigt är jag så innerligt trött på det här fenomenet att ett missbruk används som ursäkt för att slippa göra något.

Låt mig bara ta ett exempel på vad som kan hända när vi vågar oss utanför det religiösa reservatet och tar med oss tron ut i oförmodade sammanhang. Våren 1989 gick jag med ett plakat mellan våra båda kyrkor, på plakatet fanns ett citat från Hasse Alfredssons gamla pastor Jansson-sketch: Varför kommer ni inte när vi ringer för? En gång i månaden gick jag den där plakatpromenaden och utstod ett visst förlöjligande av somliga inom kyrkan. Vad jag gjorde var att jag tog en risk, jag lämnade min självklara arena och begick något slags gatans liturgi, dök upp på fel ställe och frågade varför folk inte kom till kyrkan. Och just för att jag gjorde det med humorn som vapen och just för att jag var den som var den som kunde uppfattas som den pinsamme i mötet, så fick jag en hel del bra samtal på de där promenaderna. Jag utgjorde ju inget hot, de jag mötte hade ett så uppenbart överläge pga den där pinsamhetsfaktorn – det var ju jag som måste börja med att förklara mitt beteende.På samma sätt tror jag att påskropet går att ropa liksom nerifrån. ja, förres¬ten man ska nog inte ens ropa det – vanlig samtalston är nog att föredra. Och så det viktigaste av allt – leendet – inte det stela munkavleleendet utan det där som också syns i ögonen. Inte ett överlägset leendet av att jag vet något som du inte vet utan snarare ett generat leende, där man visar att man inte har riktig kontroll på läget – finns det något mer inbjudande?!

Alltså: de sju veckorna fram till Påsk är ingen transportsträcka i väntan på nästa andliga kick utan det är nu det börjar – uppståndelseundret – jag tror att det behöver sju veckor på sig för att förvandlas från objektiv dogmatik till subjektiv verklighet i ditt liv. Låt det ligga där som ett frö, och vattna det regelbundet t ex med hjälp av 12 påskrop om dagen. Och då kanske det där uppståndelsefröet slår ut i blom lagom till Pingst och då har vi en ny anledning att fira!