Döden och livetHögmässa i Stensjökyrkan
16:e eft. Tref. 2013  
Tema: Döden och livet
Stefan Risenfors
<<Föregående  >>Nästa
Texter
GT 1 Kung 17:17-24
Epistel Joh. upp. 2:8-11
Evangelium Lukas 7:11-17

Beredelsetal

Idag är det kyrkoval – vart fjärde år får vi tillfälle att välja våra represen­tanter i kyrkans demokratiska organ. Att välja är en medveten handling, man väljer ut någon eller några som man vill ge förtroende. Och samtidigt som man väljer en valsedel så väljer man bort en massa andra. Det är inget konstigt, det är ju så ett val går till – att man har flera alternativ och väljer ut något och väljer bort alla andra. Men jag vill hävda att så ser inte de flesta val ut i våra liv. Det vanligaste valet är det val vi gör utan att tänka på vad vi väljer! Om du tänker på de hundratals val du gör varje dag så är det bara ett litet antal som är medvetna val. Och det måste väl vara på det här viset för om vi bara gjorde medvetna val så skulle vi inte alls hinna med så mycket … Nej, just det – om vi bara gjorde medvetna val skulle vi inte hinna med så mycket, vi skulle behöva stanna upp hela tiden och tänka efter … och det vore kanske inte så fel … när man tänker efter! För det kanske visar sig att mycket av det vi då inte skulle hinna med är sådant som vi, vid närmare eftertanke, inte alls behöver hinna med – som är onödigt, överflödigt, kanske rent av skadligt. Låt oss i vår syndabekännelse lägga fram alla våra omedvetna, slarviga val och låt oss be om lite mer eftertänk­samhet inför de val i våra liv som faktiskt är nödvändiga…

Predikan

Det här med döden. Varför finns den ö h t? Om det nu är så att Jesus har makt över döden vilket vi hörde om i texten och vilket vi står och bekänner varenda söndag i trosbekännelsen … om det nu är på det viset – varför kunde han då inte ha avskaffat döden för alla? Inte bara för vissa utvalda och bara för en kort tid som den här änkans son som vi hörde om utan för alla, för gott?! Om det nu finns ett liv efter döden – varför måste vi dö ö.h.t. dö? Det känns som en smärtsam och onödig omväg till livet hemma hos Gud, det känns som att man tar omvägen till en mörk och plågsam källare när man faktiskt är på väg upp till vinden. Det känns så …. onödigt på något vis!

Ja, ungefär så resonerar också Paulus i 2 Kor 5 när han uttrycker sig så här om döden där han liknar det nya livet hemma hos Gud vid en klädnad:

Medan vi är här, ropar vi av längtan efter att få ikläda oss vår himmelska boning. Ty har vi väl klätt oss i den, skall vi inte stå där nakna. Vi som ännu bor i tältet ropar i vårt betryck; vi vill ju inte bli avklädda, vi vill bli påklädda, så att det som är dödligt uppslukas av livet.

Ja, varför kunde det inte vara på det viset – varför måste vi klä av oss det här livet först? Kunde vi inte dra på oss det nya livet som något slags överdragskläder?

Men då vänder vi oss till en av kyrkohistoriens allra största gestalter Franciskus av Assisi som skriver så här om döden i psalmen 23 i vår psalmbok:              Tack, Gud, för syster Död, som tar allt levande i sitt förvar.
Hon för oss i sin tysta vagn en afton hem från mödans mark. Tack för alla dina under. Halleluja! Halleluja!

Franciskus tackar alltså Gud för döden! Ja, tänk om döden är en gåva från Gud, en välsignelse?!

Visst finns det människor som ser döden som en befriare men då handlar det ju om att de i sitt elände ser sina liv som ett sämre alternativ. Franciskus lovsjunger både livet och döden, han med sina lovsånger till skapelsen såg verkligen livet som en underbar gåva från Gud. Men hur kan han då lovsjunga den död som hotar livet?

Ja, Franciskus visar oss att det är möjligt att omfamna både livet och döden! Nu kan det där låta fruktansvärt för ett litet barn som förlorar en förälder eller för en förälder som just förlorat sitt barn. Som den där änkan i Nain, som vi hörde om i evangeliet, som redan förlorat sin man och som nu förlorat också sin ende son. Och Jesus ser hennes lidande och betraktar i det ögonblicket inte döden som någon vän, utan som en fiende som han fått makt att besegra.

Men kvar står ändå det faktum att Jesus trots denna makt inte utplånade döden från jordens yta! När han gjorde döda levande så var det extrema undantag trots att många andra led precis lika mycket som den här änkan.

Döden är gåtfull – ur vårt begränsade perspektiv så är den obegriplig. Trots att Bibeln beskriver Edens Lustgård som en plats där döden inte fanns, trots att det talas om att döden kom in i tillvaron genom synden, så finns den ju ändå där som en ofrånkomlig realitet också 2000 år efter Jesu uppståndelse! Kan det vara så att döden inte var meningen men blev ofrånkomlig genom människans synd. Kan det vara så att döden inte kommer från Gud utan från djävulen men att Gud på något sätt vridit den ur händerna på djävulen och fyllt den med sin välsignelse? Att döden alltså både är något ont och något gott men att vi bara ser den ena destruktiva sidan av döden!

Man kan fråga sig vad livet vore utan döden. Ja, fråga Ahasverus! Ni vet den mytiske gestalten i en medeltida legend som också kallades Jerusalems skomakare. Han ska ha nekat Jesus vila under vägen till Golgata och sagt till Jesus: ”Gå din väg, gå din väg". Och Jesus ska ha svarat: ”Jag går, men Du ska stanna kvar tills jag kommer åter". Sedan dess kan enligt legenden Ahasverus ses vandra runt om i världen, till Domens dag. Ahasverus fick alltså livet som ett straff och den legenden ställer den nyttiga frågan om hur livet vore om vi bara levde vidare och vidare här på jorden.

Nej, jag tror att Franciskus hade hittat nyckeln till de här frågorna – han som kunde lovsjunga såväl liv som död. Och kanske handlar det bara om en mycket enkel förtröstan på att om nu döden finns där, så finns också Gud i döden eftersom Gud har uppfyllt allt med sin närvaro. Och då behöver jag inte vara rädd för döden utan se den som en välbehövlig rast på vägen mot evigheten. Eller som det uttrycktes i en rubrik i GP en höst för några år sedan: Det är knopparna som gör att höstlöven faller. Då handlade det om en botanikers enkla konstaterande av att anledningen till att löven faller faktiskt är att de nya knopparna trycker på underifrån och får dem att falla. Så låt oss då vila i en trotsig förtröstan som säger att döden behövs för att ge plats för ett ännu större liv. AMEN