Vägen till livet

Gudstjänst i Stensjökyrkan
4:e i påsktiden 2002
Stefan Risenfors
GT 2 Mos 13:20-22
Epistel 1 Tess 5:9-11
Evangelietext Joh 13:31-35
<<Föregående  >>Nästa

Predikan
Det var natt - de orden står omedelbart före dagens evangelium i Johannesevangeliet. Det föregående avsnittet, som handlar om hur Judas Iskariot bryter upp från påskmåltiden för att gå bort och förråda Jesus, det avsnittet slutar med just de orden - det var natt! Innebörden var säkert inte bara att det nu hade blivit sent på kvällen utan också att mörkret i mer symbolisk betydelse nu höll på att sänka sig över världen. Och ondskan nådde fram till Jesus genom en av hans egna, älskade lärjungar. Judas Iskariot som Jesus älskade precis lika mycket som de andra lärjungarna - han skulle bli den svaga länk i lärjungaskaran som till slut brast när inför ett av djävulens allra starkaste vapen - girigheten. Så nog var det natt i varje bemärkelse när Judas lämnade måltidsgemenskapen och gick ut mot sin egen undergång!

Men just då säger Jesus de ord som inleder dagens evangelium: "Nu har Människosonen förhärligats" De här orden verkar ju helt absurda i sammanhanget men de antyder det allra mest särskilda och egenartade med kristendomen - detta att vägen till seger går genom lidande och död. Denna vetekornets lag som vi har så förtvivlat svårt för att lära oss, det är så nästan hopplöst svårt för oss att få den tanken att överleva i vårt inre - detta att det finns en svag doft av seger gömd i varje nederlag! Som kristna borde vi ju vara minst lika förväntansfulla inför nederlaget och misslyckandet som inför livets segrar. Vi borde inför varje nederlag förväntansfullt fråga Gud - när du nu låter detta rasa, vad är det då för något nytt som du vill bygga upp istället?

Lite längre fram fortsätter texten med att Jesus i något som kan beskrivas som en upptakt till det stora avskedstal som han håller till lärjungarna i de följande kapitlen i Johannesevangeliet. Han säger: "Ännu en kort tid är jag hos er, mina barn. Ni kommer att söka efter mig, och jag säger nu till er vad jag sade till judarna: Dit jag går kan ni inte komma."

Ni kommer att söka efter mig. Jesu ord kan ses som en profetisk utsaga som gäller hela mänskligheten, den mänsklighet som alltid och oavbrutet söker Gud men så ofta på helt fel ställen. I det avseendet påminner vi om följande något slitna historia: Osbonn möter Kal som mitt i natten går och letar efter något på marken under en gatlykta:
- Va sysslar du med, Kal, frågar Osbonn.
- Jag har tappat en grej, svarar Kal
- Är du säker på att det var just här du tappade den?
- Nej, det var där borta, men där är det så mörkt!

Vad jag menar är att varje människa inom sig har ett existentiellt tomrum som bara kan fyllas av Gud - en inre ensamhet, en övergivenhet, ett kallt rum som ropar efter en varm Närvaro. Men denna inre längtan misstolkar vi ständigt och försöker fylla med materiell konsumtion eller ständigt nya livsprojekt. Ungefär som när man stuvar in det ena efter det andra i ett källarförråd med den skillnaden att det här förrådet aldrig fylls, det känns bara tommare ju mer vi knôkar in. Eller som när man är hungrig och inte får någon riktig mat utan bara små mellanmål - det mättar inte, det är fortfarande något som saknas.

På det sättet söker vi efter Gud under gatlyktan, i bekanta konsumtionsmarker fastän vi vet att det inte var där vi förlorade honom ur sikte utan någon annanstans. Men där är det ju så mörkt, där ute i våra innersta utmarker. Där rör vi oss så sällan, där hittar vi inte, där har vi ingen kontroll, där är vi helt utlämnade åt Någon eller Något så där vågar vi inte leta. Nej, vi håller oss till mer bekanta trakter, här under gatlyktan där så många påstår att de har vad vi söker. Men, innerst inne vet vi att de inte har vad vi saknar, innerst inne vet vi att vi söker på fel ställe och det vi hittar här bara kommer att göra oss ännu mer tomma och ensamma. Men nog stämmer det, det som Jesus sade om oss: "Ni kommer att söka efter mig"

Men samtidigt verkar det ju som att Jesus hopplösförklarar vårt sökande redan från början. Han sade ju till lärjungarna: "Dit jag går kan ni inte komma." Men omedelbart därefter säger han något som antyder att det ändå finns en väg till gemenskap med honom också sedan han lämnat den här jorden: "Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra."

Temat för den här söndagen är "Vägen till livet" och det är den vägen Jesus anvisar med de här orden i evangeliet: Ni skall älska varandra! Kärleken öppnar vägar som varit stängda, vägar till andra människor och vägar till Gud. Samtidigt har vi ju hört det förr - ingen av oss kan ha missat att Jesu främsta ärende till jorden var kärlek och försoning. Vi har hört det förr, kanske tusentals gånger, men det är så förtvivlat långt mellan orden och verkligheten, så långt att jag kan fundera på om det rent av är kontraproduktivt att jag står här i kyrkan och predikar om kärlek. Alltså, att det motverkar sitt eget syfte. Det finns nämligen en risk att ofta upprepade ord blir nernötta och oskadliggjorda, de töms på något av sitt innehåll varje gång de nämns och till slut ligger de där på golvet som urvridna trasor som ingen längre bryr sig om.

När det gäller den totala användningen av ord i vårt samhälle så måste man därför ställa sig frågan om det är så att orden döljer mer än de avslöjar. Genom att säga ordet har jag ställt mig på rätt sida, jag har parkerat mig på den rätt politiska eller religiösa parkeringsplatsen. Genom att säga ordet har jag skapat nåt slags fribrev för mina handlingar. Jag har ju verkligen dragit mitt strå till stacken, så ofta som jag har talat om kärlek, solidaritet, ödmjukhet, kvalitetssäkrad vård, humanistisk människosyn och öppenhet för nya idéer. Jag som så ofta har propagerat för en generös flyktingpolitik, alternativ livsstil, miljöhänsyn, rättvis ekonomisk världsordning och att barnen är vårt allra viktigaste kapital. Hur kan du kritisera mig - har du inte läst mina böcker och hört mina predikningar…?

Alla dessa ord, alltså, ord som kan bli en ursäkt för att slippa göra, slippa göra det som orden egentligen betyder. Ni skall älska varandra - de där orden är bara ord och därför ska denna predikan nu sluta med en minuts tystnad där vi alla får försöka tänka ut något som de orden kan betyda i praktisk handling just idag i just våra liv - en enda minut för att skapa en praktisk verklighet av den där orden: Ni skall älska varandra! Låt oss bli stilla för att söka den gärning som kan vara porten till Honom som gått dit vi inte kan komma …