Beredelseord

Men vem kan uthärda dagen då han kommer? Vem kan bestå när han visar sig? Han är som smältarens eld, som tvättarnas lut.

Så står det hos profeten Malaki i dagens GT-liga text och det handlar om att ibland kan det som jag allra mest behöver svida och göra ont. Har jag fått en tagg i ett finger så kan det göra väldigt ont när man tar bort den. Ändå gör vi det för vi vet att det kommer att göra ännu mer ont om jag låter den sitta kvar. På samma sätt med tandvärk – när tandläkaren borrar kan det göra mycket mer ont än själva tandvärken, ändå låter vi tandläkaren borra för att vi vet att det behövs om vi ska bli av med tandvärken. Att tvätta ett sår med salubrin gör också ont o s v.

På samma sätt kan det göra ont att få kritik och att erkänna fel man har gjort. Men vi behöver få kritik för att bli bättre människor och vi behöver erkänna våra fel för att inte göra om dem. Den som kritiserar oss kan vara mycket viktigare för oss än den som alltid håller med oss. Samtidigt kan det vara så svårt att erkänna det för det gör så ont inuti oss när någon ger oss kritik. Låt oss nu inför vår syndabekännelse ta med just detta att vi inte alltid velat ta emot den kritik som bara vill hjälpa oss. Låt oss be och bekänna…

Predikan

…(10 sek) Jag vill i den här predikan tala om väntan. Alltså det där ni just upplevde när jag inte började prata utan var tyst några få sekunder för länge. Att vänta är inte någon av våra mest populära sysselsättningar just för att vi upplever väntetid som meningslös tid. Som något slags glapp mellan det vi betraktar som meningsfullt i våra liv. Och anledningen till att jag vill ta upp det här temat är att vi möter just väntan i evangeliet vi hörde - Symeon och Hanna i Jerusalems tempel som båda väntade på att få möta den Messias som Gud hade lovat sända. Men deras väntan hade den särskil­da kvalitet som gör ordet tre bokstäver längre – när väntan blir FÖRväntan!

Den i kyrkans historia mest uppmärksammade av de båda i templet är utan tvivel Symeon. Kanske inte så konstigt eftersom han i motsats till Hanna tillåts tala i texten. Och det han säger har blivit en av kyrkans mest älskade lovsånger. Symeons lovsång finns ju med som daglig läsning i den kvälls­bön som kallas Completorium i kyrkans klassiska bönetradition. Men när vi idag lyfter fram den mindre uppmärksammade tid vi kallar väntan så ska vi också lyfta fram den mindre uppmärksammade personen i berättelsen, nämligen den gamla änkan Hanna. 

Vi vet nästan ingenting om Hanna. Vi vet bara att hon hade varit gift i sin ungdom men blivit änka efter sju års äktenskap. Eftersom man gifte sig tidigt på den tiden var hon förmodligen i 20-årsåldern när hon blev änka. Och nu var hon 84 år gammal och eftersom medellivslängden var så mycket kortare för 2000 år sedan så måste hon ha uppfattats som oerhört gammal. Men vad är det då vi vet om denna Hanna: jo vi vet att hennes pappa hette Fanuel och var av Ashers stam, och vi vet att hon hade en profetisk gåva – man uppfattade alltså henne som en kvinna som kom med budskap från Gud. Nu har jag sagt nästan allt vi vet om Hanna utom en sak och det är det mest uppseendeväckande. Så här skriver Lukas: Hon vek aldrig från templet utan tjänade Gud dag och natt med fasta och bön.

Hanna hade trott att hennes livsuppgift var att leva med sin man och få barn med honom. Det sågs ju som den självklara livsuppgiften för varje kvinna i den här kulturen. Och det märkliga är att hon inte gifte om sig eftersom hon var så ung när hon blev änka – det var ju som gift man hade social status som kvinna i Israel. Men Hanna valde alltså att leva som änka livet ut eller också valde livet åt henne. Ja, kanske var det så – hon kanske blev ratad trots sin ungdom. En av alla dessa som blir över, som inte hittar någon att leva med och inte hittas av någon. Som i visleken ”Skära, skära havre” där alla hittar en partner utom den enda som blir utan och dessutom retas av de andra i en sällsynt grym tvåsamhetsnormativitet: ”Fy skam, fy skam, för ingen ville ha´na”

Fast det där sista vet vi ju inte om gamla Hanna – hennes ensamhet kanske var helt självvald trots allt. I vilket fall verkar hon ju inte alls ha varit bitter över sitt livsöde. Hon har ju funnit sin livsuppgift – att tjäna Gud genom fasta och bön där i templet. Säkerligen hade hon fått betyda mycket som samtalspartner och själavårdare för många kvinnor som kom till templet och som blev kvar ute på kvinnornas förgård medan männen fortsatte in mot sin förgård till templet. Och en ännu större betydelse har hon fått efter sin död eftersom Lukas som den ende av de fyra evangelisterna tog med berättelsen om henne och Symeon i sitt evangelium. Därigenom har Hanna fått bli en förebild och inspiration under 2000 år inte minst för alla de tusentals kvinnor som kanske delvis pga. henne valt att leva i kloster.

Jag började med att säga att vi vet nästan ingenting om Hanna men så är det ju inte. I de korta raderna som Lukas skriver om henne får vi ju mer infor­mation än vi har om kanske någon annan biblisk gestalt som bara dyker upp vid ett enda tillfälle. Vi får veta så mycket att fantasin får fäste och vi kan skapa en bild av vem hon var. Men det märkliga är att vi ändå uppfattar henne som undanskymd jämfört med Symeon just för att han tillåts tala i texten och för att hans tal har blivit en del av kyrkans dagliga böneliv.  

Och kanske var det detta jag skulle säga om väntan. För nu har ni ju väntat i mer än fem minuter på att jag skulle göra som lovade, nämligen tala om väntan. Men det jag sa om Hanna kanske i själva verket handlade om väntan. Det Hanna är i berättelsen är kanske väntan i ditt och mitt liv. För på samma sätt som Hanna kan upplevas stå i skuggan av Symeon så kan väntetiderna i våra liv upplevas stå i skuggan av det där viktiga som vi väntar på och kommer ifrån när vi tvingas uthärda den där skräptiden som vi kallar väntan. Och precis som vi märkte att Hanna blev tydlig och viktig när vi började detaljgranska henne så är det kanske med vår väntan?

Kanske är det just där livet kommer oss till mötes – i glappet mellan det vi trodde var det väsentliga? I de där ”vecken i tidens väv” som någon har beskrivit väntetiderna. Kanske är det där mer än i de påstådda viktigheterna som Gud kommer oss till mötes? Kanske vår väntan i själva verket är de allra viktigaste tiderna i våra liv?

Tänk om våra projekt och meningsfullheter i själva verket skymmer det allra viktigaste i livet och att detta det allra viktigaste sipprar ut genom dessa springor, veck eller glapp? Ja, vi kanske skulle tänka oss livet som att vi står i en gammal lada med springor mellan väggbräderna – det är genom springorna vi ser vad som händer där utanför. Och kanske är det där ute livet väntar på oss? Kanske behöver vi då bryta loss några väggbrädor för att kunna ta oss dit ut? Det där vi trodde var det viktigaste i våra liv kanske i själva verket skymmer det allra viktigaste?

 Så även om det är kallt att stå och vänta på bussen som aldrig kommer, och även om det är frusterarande att sitta i den där evighetslånga telefonkön eller vänta på vår tur i kassakön i det där som lite ironiskt kallas snabbköp. Även om all denna väntan är obekväm - låt oss ändå börja stava vår väntan FÖRväntan. För kanske är det just där Gud har något viktigt att säga oss, då när vi för ett ögonblick tvingas stanna upp mellan alla våra viktiga projekt – kanske är det bara då Gud kommer åt oss i vårta upptagna liv! Titta in i den där springan, titta ut genom den där springan och kanske ser du då en skymt av honom som Symeon och Hanna fick möta, han som kallas Uppenbarelsens ljus – Jesus Kristus! Gör som helgonen om vilka det sägs att hemligheten bakom att de hann med så mycket under sina ofta korta liv, det var att de inte betraktade någon del av livet som transportsträckor – för dem var hela livet, också väntetiderna, för att tala rallyspråk - en enda lång specialsträcka! AMEN