Den heliga Anden

Högmässa i Stensjökyrkan
Pingstdagen 2013
Stefan Risenfors
Texter
GT Joel 2:28-29
Epistel Apg 2:1-11
Evangelium Joh 14:15-21
<<Föregående  >>Nästa

Beredelsetal

Om ni älskar mig kommer ni att hålla mina bud… Så inleds dagens evan­gelium. Det är Jesus som säger de orden till sina lärjungar i sitt stora avskedstal till dem: Om ni älskar mig kommer ni att hålla mina bud…

Men ingen av oss lyckas ju med detta – ingen av oss lyckas hålla Jesu bud utifrån den sammanfattning han själv ger av dem: att älska Gud över allting och sin nästa som sig själv. Men detta lyckas ingen av oss med hur mycket vi än försöker! Skulle det då betyda att vi inte älskar Jesus?

Fast egentligen har jag lite svårt för att svara på frågan om jag älskar Jesus. Kan Jesus verkligen bli så verklig för mig att jag kan älska honom? Kan man verkligen känna kärlek gentemot någon som man aldrig har sett? Ja, kanske kan man det, åtminstone vittnar ju en del helgon om det men då rör vi oss inom det område som vi kallar kristen mystik. Kristna mystiker som Johannes av Korset och Teresa av Avila kunde säkert helhjärtat säga att de verkligen älskade Jesus men vi som mer plaskar i det kristna ytvattnet – kan vi verkligen i den fulla betydelsen av ordet säga att vi ÄLSKAR Jesus? Det går ju an att säga att man älskar Jesus på samma sätt som man älskar glass, älskar GAIS eller älskar opera. Men jag anar att Jesus menar något djupare när han säger: Om ni älskar mig kommer ni att hålla mina bud…

Jag är tacksam över att min tro inte handlar om att tro på min egen kärlek utan att den handlar om att tro på Jesu kärlek till mig. För om vi kan tvivla på vår egen kärlek så behöver vi aldrig tvivla på Jesu kärlek och det är den som allt handlar om. Och mot den bakgrunden vågar vi nu göra synda­bekännelsens ord till våra … låt oss be och bekänna…

Predikan

Dagens mest kända text hörde vi i episteln. Den handlar om hur lärjungarna på den första Pingstdagen plötsligt kunde tala många olika språk. Den berättelsen har en tydlig kontrapunkt i en annan av den här söndagens texter. Nämligen första årgångens GT-liga text som handlar om Babels torn. Alltså berättelsen från 1 Mosebok om hur människorna i sitt övermod försöker bygga ett torn som ska nå upp till himmelen och hur Gud stoppar dem genom att se till att de börjar tala olika språk. Det här beskrivs som ett straff som drabbade mänskligheten och alla vi som suttit och tragglat med engelska, tyska, franska eller grekiska verbformer och böjningsmönster – vi har nog ofta haft lätt att instämma i att språkför­bistringen verkligen är en förbannelse. Men tänk om den istället är en välsignelse! Tänk om de olika språken och dialekterna är en gudagåva som vi ska vara tacksamma för.

För om vi tänker efter – vilket är det största problemet: två människor som talar olika språk och vet om det eller två människor som talar olika språk utan att veta om det? När jag möter en människa som kommer från ett annat land så försöker jag ta reda på om vi har något gemensamt språk, t ex engelska och om vi inte har det försöker vi kommunicera genom tecken och gester. Eller kanske som när jag möter afghanska flyktingar på Migrationsverket i Kållered – då försöker vi ibland rita på ett papper för att förstå varandras berättelser. Men framförallt är vi i de situationerna medvetna om att vi inte förstår varandra mer än mycket fragmentariskt.

Men jämför den uppenbara språkförbistringen med den fördolda språk­förbistring som kan uppstå mellan människor som verkar tala samma språk men som inte gör det. I de lägena brukar vi säga att vi talar förbi varandra. Vi trodde att vi ägde ett gemensamt språk men uppenbarligen lägger vi olika betydelser i samma ord. Allra tydligast kan vi se det här i politiska debatter när det verkar uppenbart att politikerna inte vill förstå varandra, men då blir det mest en lite löjlig tuppfäktning, ett spel för gallerierna där man till varje pris vill försöka få den andra att framstå som ogenomtänkt. Värre är det när två människor tror att de förstår varandra men inte gör det. Så kan det bli mellan ett par som kanske varit gifta i många år men som börjat glida ifrån varandra. Gradvis förlorar man sitt gemensamma språk men det lömska är att det låter som att man fortfarande talar samma språk, fast orden vänder sig omärkligt bort från varandra och kvar blir två monologer. Två människor som med språket som såg gemensamt kapar den gren de båda sitter på. Två människor som pratar sig bort från varandra.

I ett äktenskap kan den där processen pågå omärkligt under åratal men i andra sammanhang kan det gå blixtsnabbt. En ordväxling med en arbets­kamrat eller en vän, något ord som missuppfattas och så står man där som fullkomliga främlingar för varandra.

Det jag försöker säga med alla de här orden är att den farligaste språk­förbistringen äger rum mellan två människor som tror att de talar samma språk utan att göra det. De olika språken i olika länder kan vara ett praktiskt bekymmer men vi hade kanske haft ännu svårare att förstå varandra om vi hade haft ett gemensamt världsspråk. För då skulle vi utifrån våra olika kulturer omärkligt lägga olika betydelser i samma begrepp och förvirringen skulle bli fullkomlig. Med olika språk är ju oförståelsen uppenbar för alla och då blir vi mer ödmjuka när vi försöker treva oss fram till en gemensam förståelse.

Det som hände vid språkförbistringen vid Babels torn var alltså, utifrån den här tesen, inte att Gud skapade splittring mellan människor utan snarare att Gud synliggjorde den splittring som redan fanns där. Plötsligt liknade inte längre orden varandra och då talade de sanning för egentligen är det ju så att det inte finns två människor här på jorden som har ett gemensamt språk. Det bara låter så men i själva verket har vi alla tusen små associationer knutna till varje begrepp, varje ord har en unik smak för varje människa. Och det betyder att språklig förståelse mellan människor bara kan äga rum på ett mycket ytligt plan – på djupet finns det bara individuella språk!

Men vad var det då som hände på den första Pingstdagen när lärjungarna plötsligt kunde förkunna evangeliet om Jesus på olika språk? Om de olika språken är att betrakta som en gåva och inte som en förbannelse – var det då något positivt att språkgränserna upphävdes? Ja, märk väl att den helige Ande inte skapade något slags gemensamt språk utan de språkliga olikhe­terna bestod men plötsligt och tillfälligt kunde lärjungarna uttrycka sig på språk som annars var främmande och obegripliga för dem. Jag ser det här som ett mirakel med två syften: dels det rent praktiska att evangeliet spreds oerhört snabbt på ett enda ögonblick. Judar från hela Medelhavsvärlden var ju församlade i Jerusalem för den stora högtiden vid det här tillfället, judar som talade olika språk. Och här fick de på sitt eget språk höra något som de kunde föra vidare i sina hemländer – oerhört effektiv mission alltså! Och en påminnelse om att den helige Ande verkligen är en Hjälpare, en mycket praktisk Hjälpare som ger oss användbara redskap för de uppgifter som vi står inför, men som ger oss de redskapen först när vi verkligen behöver dem.

Det andra syftet som jag ser med händelserna skulle man kunna kalla eskatologiskt och det betyder att det förebådar vad som en gång ska ske i himlen. På samma sätt som nattvardsmåltiden föregriper en himmelsk måltidsgemenskap så föregriper den första Pingstdagen i Jerusalem ett Gudsrike där vi alla en gång ska tala ett gemensamt språk. Ett verkligt gemensamt språk som inte bara låter likadant utan verkligen är gemensamt också på djupet!

Men så kommer vi då till själva tillämpningen – vad betyder det här för mig idag? Och då vill jag ta exempel från den ickevåldsaktion som ska äga rum på fabriksområdet för företaget SAAB Electronic Defense Systems just idag. Det handlar om en protestaktion mot det faktum att Sverige fortfarande är en av världens största vapenexportörer och där är Saab en ledande aktör. Ickevåldsgruppen har inför dagens aktion haft dialog med företaget, där företaget har erkänt gruppens rätt att utföra protestaktioner men motsatt sig att detta måste ske genom civil olydnad i form av olaga intrång på skyddsklassat område på företagets mark. Ickevåldsgruppens aktion skulle utgöras av en enkel nattvardsmässa och planterande av en vinranka på företagets område som ett symboliskt uttryck för den bibliska tanken om att smida svärd till plogbillar. Vapenproducenten skulle alltså symboliskt omvandlas till en vingård. Dialogen mellan ickevåldsgruppen och Saab utmynnade i att företaget inbjöd ickevåldsgruppen att genomföra sin aktion på en annan plats omedelbart intill företagets huvudkontor där man inte behöver göra ett olaga intrång.

I mina ögon är den här dialogen mellan ickevåldsgruppen och Saab ett exempel på vad Pingsten handlar om. Ickevåldsgruppen markerar att människorna på företaget inte är deras fiender utan förtjänar att bemötas med respekt, och utan att ge avkall på sina diametralt olika uppfattningar om svensk vapenexport så försöker man finna former som uttrycker denna respekt. Man kan ha synpunkter på att företaget ö h t för dialog med en grupp som planerat för illegala aktioner mot dem. Man kan ha synpunkter på att ickevåldsgruppen gick företaget till mötes och en annan gång kan den civila olydnaden och själva lagöverträdelsen ses som en väsentlig del av det man vill uttrycka. Men just idag landade alltså dialogen i något som båda parter kunde acceptera. Och just detta är en del av Pingstens bud­skap – att söka dialog, att försöka förstå varandra över språkgränser och åsiktsgränser. Men det finns en gräns för all sådan dialog, en gräns där orden tar slut och ett annat språk behövs för att gå vidare. Också det språket vill den helige Ande hjälpa oss med. Anden är ju Kärlekens Ande som vill lära oss kärlekens språk – kärlek i form av laddade symbolhandlingar men kanske ännu mer i form av alldeles vanliga praktiska kärleksgärningar. Tomas Tranströmer skriver om språket bortom orden:

Trött på alla som kommer med ord,
ord men inget språk
for jag till den snötäckta ön.

Det vilda har inga ord.
De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll!

Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön.
Språk men inga ord … Amen.