Juldagen  2005    NÄSTA>
Julotta kl 7 i Stensjökyrkan
Stefan Risenfors

GT-text Jes 9:2-7
Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram. Du låter jublet stiga, du gör glädjen stor. De gläds inför dig som man gläds vid skörden, som man jublar när bytet fördelas. Oket som tyngde dem, stången på deras axlar, förtryckarens piska bryter du sönder, som den dag då Midjan besegrades. Stöveln som bars i striden och manteln som fläckats av blod, allt detta skall brännas, förtäras av eld. Ty ett barn har fötts, en son är oss given. Väldet är lagt på hans axlar, och detta är hans namn: Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste. Väldet skall bli stort, fredens välsignelser utan gräns för Davids tron och hans rike. Det skall befästas och hållas vid makt med rätt och rättfärdighet nu och för evigt. Herren Sebaots lidelse skall göra Detta.

Epistel 1 Tim 3:16
Erkänt stor är vår religions hemlighet: Han uppenbarades som jordisk varelse, rättfärdigades som andlig, skådades av änglarna, förkunnades bland hedningarna, vann tro i världen och togs upp i härligheten.

Evangelium Luk 2:1-20
Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn. Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget. I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men ängeln sade till dem: "Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba." Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud: "Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt."

När änglarna hade farit ifrån dem upp till himlen sade herdarna till varandra: "Låt oss gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta." De skyndade i väg och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban. När de hade sett det berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde det häpnade över vad herdarna sade. Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad de hade fått höra och se: allt var så som det hade sagts dem.

Predikan
Du låter jublet stiga,
du gör glädjen stor.
De gläds inför dig
som man gläds vid skörden,
som man jublar när bytet fördelas.

Hur är det med jublet nu i december? Jo tack, skulle man kunna säga – nog sjungs det jubelsånger i december! Sprängfyllda kyrkor med julsångsgudstjänster, kristna julsånger i varuhusens högtalare, Carola fyller Scandinavium med 11 000 hänförda juljublare o s v. Men varför jublade vi? Var det för att vi väntade på julklappar och julmat eller för att vi såg fram emot hemmakvällen framför alla hemmakvällar – julafton med barnens förväntansfulla tindrande ögon?

För många år sedan hade vi en omslagsbild i församlingsbladets julnummer föreställande en julkrubba där Jesusbarnet var utknuffat från krubban och där låg i stället en liten knubbig jultomte. Rubriken var Gökungen i julkrubban – för det är ju så göken gör – lägger sina ägg i en annan fågels rede och när gökungen har kommit ur sitt ägg så knuffar den ut de andra fågelungarna för att få all maten själv.

På den där omslagsbilden fick tomten symbolisera de kommersiella krafterna – det är ju de som är gökungen, det är ju den heliga oantastliga Marknaden som lagt beslag på julen och trängt undan Jesusbarnet. Det här är ju någonting som kyrkan fått finna sig i under många år när det gäller de stora kristna högtiderna – att de kommersiella krafterna flyttar fram sina positioner för varje år. Till slut återstår av alltihopa en jättelik årets julklapp där julens ursprungliga innehåll reducerats till en liten romantisk garnering – som ett smalt jesussnöre runt paketet.

Men problemet med den där gökungen i julkrubban är ju att vi själva är en del av den. Marknaden är ju inte DOM utan VI – vi konsumenter och vi medborgare som på olika sätt är beroende av att hjulen med hj snurrar och att detaljhandeln får sitt årliga lyckorus i form av julhandeln och mellandagsrean.

Nu skulle man kunna ägna den här julottepredikan och många andra åt att enbart gnälla över detta sakernas tillstånd men eftersom fienden är så diffus och övermäktig så skulle allt bara landa i en uppgiven suck om att allt var bättre förr. Därför gör vi klokt i att lyda det visa rådet att det är bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret. Så låt oss då börja leta där i halmen på golvet i Betlehemsstallet – vart tog han vägen – det utknuffade Jesusbarnet? Han som är den verkliga orsaken till allt juljubel!

Hur var det nu Jesaja profeterade:
Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram."
Har ni tänkt på vilka det är som får se ljuset – de som vandrar i mörkret, de som bor i mörkrets land! Egentligen är det ju självklart – ljuset är ju osynligt utan mörker. Mörker är förutsättningen för att man ska kunna upptäcka ett ljus, åtminstone ett relativt mörker – det nya ljuset måste vara starkare än det gamla för att bli upptäckt.

Även om vi vid den här tiden på året har det mörkare än under någon annan tid på året, så är det ju ändå inte mörkt så länge det inte blir strömavbrott. Vi har ju verkligen lyckats kompensera vintermörkret med miljoner elektriska ljus och därför har vi kanske förlorat känslan för mörker. Vi är så vana vid att alltid ha tillgång till ljus i en eller annan form så det där trevandet i kolmörker har vi nästan glömt bort. Och allt det här har hänt på 100 år – innan dess levde vi nordbor i ett närmast komapkt mörker under vinterhalvåret. De små ljuspunkterna i form av vaxljus eller eldar var exklusiva undantag i det mörker som härskade över en stor del av dygnet.

Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram. Tänk om det är så att vi är bländade eller ljusskadade – tänk om det är därför vi har så svårt att upptäcka det ljus som Jesaja talar om!? Just ljusskadade – det låter kanske som ett hån i en månad då många betalar tiotusentals kronor bara för att få komma till ljuset och värmen på sydligare breddgrader. Men kanske ändå att vi kan jämföras med den gamla sortens ljuskänsliga fotopapper. de papperen var ju värdelösa och totalt oanvändbara om de hade exponerats för det allra minsta ljus innan de lades i förstoringsapparaten och belystes med ett exakt mått av det speciella ljusflöde som släpptes igenom det negativ man ville kopiera.

Tänk om det är på samma sätt med oss? Tänk om det finns en bild som Gud vill prägla i oss, ett exakt och noga utmätt ljusmönster som Gud vill rista in i våra liv, men det går inte eftersom våra ljuskänsliga skikt redan är överexponerade av så mycket skräpljus.

Karin Boye skriver: "Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst"

Nu menar jag inte att det är det elektriska ljuset som är problemet, utan jag använder det som en symbol för det materiella överflödssamhället där de materiella behoven och deras tillfredsställande ständigt tillåts överrösta våra djupare men mer lågmälda existentiella behov. Vi kommer liksom aldrig ner till de skikten i oss eftersom vi ständigt hålls upptagna av allt som pockar på vår uppmärksamhet på ytplanet.

Kanske är det så att den människa som inte tvingats uthärda mörkret länge nog aldrig fått chansen att upptäcka den väldige Gud som uppenbarar sig i stjärnhimlen.

Kanske är det så att den människa som inte varit hungrig aldrig upptäckt den de små tingens Gud som uppenbarar sig i den enklaste måltid.

Kanske är det så att den människa som ständigt är omgiven av ljud aldrig fått chansen att upptäcka den stillhetens Gud som döljer sig bakom tystnaden.

Kanske är det så att den människa som inte behövt vänta på någonting aldrig fått chansen att upptäcka den långsamhetens Gud som kommer oss till mötes bortom den enformiga tråkighetens öken.

Det sägs ju ibland om barn som aldrig tillåts ha tråkigt under längre stunder att de förlorar sin kreativa förmåga. De är så vana att bli matade utifrån med ständigt nya upplevelser och aktiviteter, så deras egen förmåga att fantisera förtvinar eftersom den aldrig behöver användas.

Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram.
Ja, tänk om ljuset har varit där hela tiden utan att vi har märkt det. Tysta ner din orkester, släck dina lampor, ta av dig klockan, och spana ut i den öken som långsamt breder ut sig för din inre syn. Långsamt vänjer sig dina ögon vid mörkret och långsamt ställer blicken in sig på horisontlinjen långt där borta. Är det ett ljus långt där borta? Var det verkligen så långt bort han hade hamnat, den lille, när han knuffades ut ur krubban?!


AMEN

Senaste kommentaren

01.08 | 21:22

Kära läsare av sidans predikningar. Jag vill bara göra er uppmärksam på att numera är det Anna Sophia Bonde som står för predikoskrivandet.

04.01 | 07:58

OK, då är jag med Dig.

03.01 | 21:35

... vi avvisar varje rörelse utanför den aktuella och allt trängre åsiktskorridoren. Eller med bilden från predikan: jag vill hellre vara en fri ren än en inlåst ko!

03.01 | 21:33

Hej Georg
Kul att du läst predikan! Nu handlade ju den aktuella passagen om den största fara som kyrkan är utsatt för och jag menar att det är att vi blir så rädda för att tappa kontrollen så att ....

Dela den här sidan