Tro och liv
Högmässo Gudstj. i Stensjökyrkan
11:e eft. Tref. 2000
Stefan Risenfors
<<Föregående  >>Nästa
Texter
Evangelietext
Luk 18:9-14  

Predikan
Det här är en av de texter där jag tror att de flesta som möter den spontant ställer sig utanför utan att identifiera sig med vare sig fariséen eller tullindrivaren. Jag tror att de flesta av oss upplever fariséen direkt frånstötande i sin uppblåsthet - så honom är det ju omöjligt att identifiera sig med! Men också tullindrivarens självförintande krypande inför Gud känns nog spontant främmande för de flesta av oss. Men vi ska försöka använda båda dessa, av Jesus påhittade, gestalter som speglar för oss själva - om vi går närmare, vad hittar vi då bakom det som vid första anblicken ser ut som två överdrivna karikatyrer?

1. Fariseismen - en tro som inte utmanar!
Det är så lätt för oss att betrakta fariséerna som några där borta, några högfärdiga religiösa fanatiker som silade mygg men svalde kameler. Vi får bilden att de stirrade sig blinda på de där 613 judiska buden och all deras detaljuttolkningar, men de var samtidigt blinda för att kärleken är trons centrum. Det var ju den här gruppen strängt troende judar som visade sig vara den kategori judar som hade allra svårast att inse att Jesus var den Messias som alla judar väntade på. Men vad var det då hos fariséerna som gjorde det så svårt för dem att acceptera Jesus som Messias? Jo, problemet var att de visste för mycket om Gud! Eller snarare: de trodde sig veta alltför mycket om Gud! Deras gudsbild var en gud som var lika insnärjd som de själva i de där 613 buden - deras gud var förpackad och klar, ett färdigt paket - man visste var man hade honom, man visste hur han tänkte, man visste vad han uppskattade och man visste vad han avskydde! Och det var inte så svårt eftersom den gud de hade skapat åt sig var en avgud - en förminskad gud, en kontrollerad gud, en sönderdefinierad gud - och såna gudar finns inte, annat än som avgudar, som mänskliga projektioner!

Nu kan vi vara ganska övertygade om att vi knappast får en rättvis bild av den verkliga fariseismen genom att läsa Nya testamentet eftersom den bilden är så färgad av att fariséerna stod i så tydlig opposition mot Jesus. Men eftersom Nya testamentet djupast sett handlar om dig och mig och Gud så är det inte så avgörande för mitt uppdrag som präst att gräva fram en mer rättvis och allsidig bild av fariseismen. Jag nöjer mig med den karikatyr som jag finner i evangelierna, eftersom den karikatyren säger en hel del om dig och mig! Min tolkning av den här bibliska karikatyren är nämligen att den beskriver en tro som funnits i alla tider och i alla församlingar - den icke utmanande tron!

Det typiska för fariséerna var ju att de lyckades så väl i att följa Guds bud - den farisé som Jesus beskriver var säkert helt sanningsenlig i sin beskrivning av sig själv - han var inte som de flesta andra människor, han levde ett klart mer moraliskt liv än de flesta andra! Hade han levt idag så hade han aldrig i livet anlitat svart arbetskraft, han hade inte kört för fort med bilen om han ens hade haft en bil, miljövän som han säkert skulle varit! Han hade inte gått mot röd gubbe, han hade aldrig svurit, han hade haft en enda sexuell kontakt i sitt liv - sin fru. Han hade aldrig arbetat på söndagar, han hade lagt sig tidigt och aldrig sett några skräpprogram på TV. Han hade bett morgonbön och aftonbön varje dag och gått till kyrkan varje söndag! En ganska imponerande gestalt i fråga om yttre trovärdighet alltså. Men hans problem fanns i hjärtat, hans stora svek var de slutsatser han drog av sitt moraliska liv - hur han menade sig vara värd Guds kärlek pga sina fromma prestationer och hur han såg ner på de halvhjärtade och misslyckade som inte lyckades lika bra som han i sina goda föresatser!

Det fariséen gör är att han väljer sina fromma fronter - han koncentrerar sig på de delar av det fromma livet där han själv är framgångsrik. För 2000 år sen var det de där 613 judiska buden, idag skulle det vara det där moraliska livet jag nyss räknade upp. På ett sätt skulle man kunna säga att fariséen gör som elitidrottaren - han specialiserar sig på de grenar han har talang för och struntar i de andra. Det är ju så man måste göra för att nå eliten - välja bort, specialisera sig, koncentrera sig på färre uppgifter - det är så man blir duktig! Problemet är bara att den attityden inte fungerar när det gäller livet med Gud. Det vore som att sitta i en båt med perforerad botten och satsa på att väldigt duktigt täta ett av hålen! Det hjälper liksom inte - båten sjunker oavsett hur väl jag lyckas med att täta det enda hål jag specialiserat mig på! När det gäller livet med Gud så är det bara att konstatera att när det gäller gärningsrättfärdighet, alltså strävan efter att med egna goda gärningar skapa ett människoliv som Gud bara måste acceptera, när det gäller denna strävan så är människolivet som att sitta in en perforerad båt. Men mina goda föresatser och min självdisciplin kan jag kanske täta några av läckorna men båten är ändå dömd att gå under innan jag nått över till andra stranden. Det ryms inte inom mänsklig förmåga att leva ett helt igenom trovärdigt liv - i varje människoliv finns det läckor som aldrig blir tätade. Eller med en annan bild: I den Gudsrikeskamp som pågår i varje människo-liv finns det alltid fronter som står vidöppna och där fienden väller in.

Men vad blir då slutsatsen? Att helt ge upp tanken på ett mer rättfärdigt liv? Det är ju ändå ingen idé, det är ju ändå en hopplös kamp! Nej, det finns ett annat svar och det anar vi när vi går över till den andre personen i Jesu liknelse:

2. Tullindrivaren - med fokus på Guds kärlek!
Dagens evangelium inleds med orden: Till några som litade på att de själva var rättfärdiga och som såg ner på alla andra riktade Jesus denna liknelse… Adressaterna är alltså klart angivna - det är till dessa Jesus vänder sig med sin liknelse! Och hans avsikt verkar vara att visa dem hur ohållbar deras attityd är - därför lyfter han fram den påhittade fariséen som en avskräckande karikatyr. Men vilken bild ger han då av tullindrivaren? En liten förskrämd skuldmedveten människa som inte ens våga lyfta blicken när han ber sin korta bön: Gud, var nådig mot mig syndare.

För oss här på västkusten kan den här attityden ge obehagliga associationer till en traditionell västsvensk fromhetstyp som betonat människans litenhet och syndfullhet, ibland så mycket att den sunda ödmjukheten ersatts av ett destruktivt självförakt. Om en människa ständigt hamras ner med hårda domspredikningar kan det leda till att hon inte förmår ta emot den befrielse som evangeliet erbjuder. Och då blir effekten att syndabekännelsen inte, som avsett, bereder vägen för förlåtelse och upprättelse utan tvärtemot omöjliggör upprättelsen.

Men låt oss inte fastna i de här associationerna utan låt oss försöka betrakta berättelsen mer förutsättningslöst. Det är värt att konstatera att de båda personerna i Jesu liknelse inte är vilka som helst, det är inga medelsvensson som kommer till templet för att be den här gången. Nej, det är två personer som befinner sig vid var sin motpol när det gäller andlig och samhällelig status. Tullindrivaren var ju en jude som lånade sina tjänster till den förhatliga ockupationsmakten Rom! Han gick deras ärenden genom att å deras vägnar utkräva skatt för alla jordbruksvaror som passerade stadsporten och dessutom var det allmänt känt att tullindrivarna la på lite extra skatt som de stoppade i sina egna fickor. Ska vi få en känsla för deras sociala status får vi kanske jämföra med kommunpolitikerna i Motala och Gävle för några år sen - de som ertappades med förskingring av allmänna medel. De hade helt enkelt levt lyxliv på skattebetalarnas bekostnad. Ungefär som kommuninnevånarna i Gävle och Motala såg på dessa politiker - på ungefär samma sätt såg judarna på tullindrivarna. Därför är det inte så konstigt att tullindrivaren är skuldmedveten när han kommer till templet - han hade verkligen saker att bekänna! Men samtidigt är den här påhittade tullindrivaren lika mycket karikatyr som den påhittade fariséen. Hans enda uppgift i liknelsen är att utgöra en ödmjuk motpol till den uppblåste fariséen. Men om vi tänker oss honom som en verklig människa så får vi möjlighet till att spekulera i vad som hände sedan, efter besöket i templet. Fortsatte tullindrivaren med sitt fosterlandsförräderi och fortsatte han med att stoppa pengar i egen ficka? Var syndamedvetenheten som bortblåst när han såg de glänsande mynten, eller la han handling bakom orden och övergav sin sysselsättning för något mindre lönsamt yrke?

Eller försökte han ärligt komma ur sin situation men misslyckades - besegrades hans ärliga ånger av ett ännu starkare begär till pengar? Vad jag vill lyfta fram är att tullindrivarens attityd också rymmer en andlig fara. En fara som kanske ligger närmare oss lutheraner än faran att bli moralistiska fariséer! Som lutheraner är vi ju så läromässigt vaccinerade mot gärningsrättfärdighet. I vår tradition har det ju under flera hundra år tjatats om att det är genom tron som en människa blir frälst, inte genom fromma gärningar! Och den fara som då uppstår det är att nåden blir billig. Men då invänder någon: Nåd ska vara billig, ja rent av gratis - det är ju det som är nåd! Jovisst är det så att nåden är gratis för oss eftersom det inte är vi som betalat priset för den utan Kristus. Nåden är i själva verket oerhört dyrköpt - Jesus fick betala med sitt eget liv. Därför får aldrig nåden bli billig i bemärkelsen självklar.

Det är den tyske teologen Dietrich Bonhoeffer som resonerar om den billiga nåden i sin bok Efterföljelse. Han skriver där om risken att nåden blir uppfattad som en självklar rättighet - nåden som bara vräks ut i parti och minut, som lösgodis på barnkalaset! Om detta inträffar kan tullindrivaren fortsätta med sitt tullindriveri, och han kan också lite godmodigt överse med den där lilla svagheten han har att stoppa lite i egna fickor. Han är ju bara en bristfull människa, men tack och lov är Gud god - Gud förlåter. Och så kommer han till templet varje vecka - stoppar in sin ångerfulla bön där uppe i böneinkastet, drar i handtaget och ut kommer förlåtelsen där nere i förlåtelseautomaten. Som en varuautomat - skillnaden mot fariséen ligger bara i att han inte betalar med några goda gärningar utan med ett ångerfullt sinne. Fast det är ju egentligen inte verklig ånger, det är bara en tom pose. Samtidigt har han kanske ett verkligt syndamedvetande, det är inte bara som han låtsas. Det är bara det att han har uppfattat sin uppgift som att vara en ständig syndare, i oavbrutet behov av Guds förlåtelse. Hans synd hade varit ett stort problem om inte nåden fanns, men nu finns ju nåden i obegränsade mängder…

På det här viset skulle tullindrivaren kunna vara precis lika mycket farisé som farisén själv, om vi översätter fariseism med en tro som inte utmanar. Nåden kan alltså bli för självklar, nåden kan bli en mjuk huvudkudde som passiviserar och gör att jag inte ens försöker vandra helgelsens väg. Jag känner inget behov av att anstränga mig av hela mitt hjärta eftersom jag ju redan är förlåten.

Det var en katolsk präst som en gång sa att problemet med er lutheraner är att ni ser era goda gärningar som en konkurrent till Guds nåd, som om Guds nåd skulle bli mindre om ni blev duktigare på att leva ett rättfärdigt liv. Som om goda gärningar skulle vara ett sätt att förhäva sig och antyda att man inte behöver nåden. Vad han menade var att nåden och våra goda gärningar kommer ur samma källa! När vi gör goda gärningar och när vi besegrar onyttigheter i våra egna liv så är det samme Gud som handlar som den Gud som förlåter. Våra goda gärningar är bara uttryck för att vi låter nåden slå rot i våra liv, slå rot och bära frukt!

Men visst är det en balansakt att ständigt öva sig i - att bevara ödmjukheten i en ständig strävan efter rättfärdighet, och att bevara den helhjärtade kampen för rättfärdighet i mitt eget liv mitt i den fulla tilliten i att jag är ett älskat Guds barn omsluten av förlåtelse. Så låt oss då balansera så gott vi kan - också i den balansakten har vi rätt att räkna med nåden, inte som självklar rättighet men som ofattbar gåva.  AMEN