Den gode herden

Högmässa i Stensjökyrkan
3:e i påsktiden2009
Stefan Risenfors
Texter
GT Hes 34:11-16
Epistel  1 Petr 2:22-25
Evangelium Joh  10:1-10
<<Föregående  >>Nästa

 Beredelsetal

Så här skriver författaren till 1 Petrusbrevet i dagens episteltext:

Våra synder bar Kristus i sin egen kropp upp på träpålen, för att vi skulle dö bort från synden och leva för rättfärdigheten. Genom hans sår har ni blivit botade. Ni var som vilsegångna får, men nu har ni vänt tillbaka till era själars herde och vårdare.

 Vi inte bara VAR som vilsegångna får – vi ÄR som vilsegångna får! Gång på gång irrar vi bort oss från den rättfärdighetens väg som vi är kallade att vandra. Så låt oss då i vår syndabekännelse bekänna vår vilsenhet i förtröstan på att den gode herden aldrig är så glad som när vilsegångna får hittar tillbaks till hans trygga famn. Låt oss be och bekänna…

Predikan

Jag ska börja med en utvikning: Det vi hörde var en liknelse, en av många liknelser som Jesus gett oss. Just den här liknelsen lär oss också något speciellt om vad liknelser är och vad de inte är. Vi skiljer nämligen mellan liknelser och allegorier, i en allegori så ska varje detalj uttydas – allt har en symbolisk betydelse. Men liknelsen har en friare form – där kan syftet med berättelsen utgöras av en enda detalj medan andra delar av berättelsen inte har en symbolisk betydelse. Liknelsen är på något sätt mer lekfull och det ser vi i dagens evangelium där Jesus först liknar sig vid en herde och därefter plötsligt byter symbolik och liknar sig själv vid grinden in till fårhagen.

 Att evangelierna är så fulla av liknelser tror jag dessutom har ett särskilt budskap till oss när det gäller hur vi ska se på bibeltext. Lika fri och lekfull som Jesus är när han vrider och vänder på symboliken i dagens evangelium, lika fria och lekfulla tror jag vi har rätt att vara när det gäller Bibelns ord ö h t. Bibeln inbjuder oss till att sluta vara passiva, utomstående betraktare för att istället bli en del av berättelsen, fantisera kring den, leka med den, se den ur olika perspektiv. I ena stunden se till den stora ramberättelsen och i andra stunden stanna i timtal kring enskilda ord och uttryck för att låta dem möta mitt eget liv, mina konkreta livserfarenheter.

 Somliga skulle förmodligen tänka att detta är ett respektlöst sätt att se på Bibelordet, men jag tror att det är precis tvärtom. Det är först när jag inte låser mig för en betydelse som bibelordet blir verkligt levande, men då måste jag också låta det göra motstånd. Sanningen är ju den att Guds budskap når mig först när jag inser att Gud talar till mig genom två olika berättelser – Bibelns berättelse och min egen livsberättelse! Livsberättelsen är inte mindre viktig utan båda är jämbördiga och det är först när de tillåts vara jämbördiga, tillåts utmana varandra ömsesidigt – det är först då det gudomliga Tilltalet uppstår.

 Men nu till själva berättelsen i dagens evangelium och jag vill stanna vid en nyckelmening i mina ögon: ” …fåren följer honom därför att de känner igen hans röst.” Jag är ingen kännare av fårskötsel men uppenbarligen är det så att får lär sig känna igen sin herdes röst. Hur detta går till är kanske inte så svårt att förstå – fåren hör herdens röst varje dag och till slut blir den välbekant. På liknande sätt är det ju med barn – också de lär sig höra skillnad mellan föräldrarnas röster och andra röster. Det handlar alltså inte i biologi – att de från början skulle vara programmerade för att känna igen en speciell röst utan det handlar om inlärning i ett socialt samspel. En påminnelse om det här gavs i Lukas Moodyssons film Mammut förra året. Den handlar om ett välbärgat gift par mitt i karriären. Ingen av dem hinner vara hemma med deras dotter utan hon tas om hand av en filippinsk kvinna som är hemhjälp i den flotta lägenheten. Under filmens gång upptäcker mamman till sin sorg att dottern mer och mer uppfattar hemhjälpen som sin mamma, som den som står närmast henne. Det är ju de båda som umgås på kvällarna när mamman jobbar sena pass på sjukhuset där hon är läkare, det är ju hemhjälpen som har den allra dyrbaraste gåvan som en förälder kan ge sitt barn, nämligen tid, tid tillsammans.

 : ” …fåren följer honom därför att de känner igen hans röst.” Den fråga vi då ställs inför är om vi lärt oss känna igen Jesu röst. Om det är så att det bara är tid tillsammans som gör att man lär känna någon, är det då så att vi tillbringar så mycket tid tillsammans med Jesus så att vi lärt känna hans röst. Eller är hans röst bara en i mängden, en bland alla dessa tusentals röster som ständigt försöker fånga vår uppmärksamhet? Och dessutom en svag röst som knappast förmår tränga igenom den ljudvägg som vi ständigt är omgivna av, det brus av budskap som hela tiden ockuperar våra sinnen. Utifrån de förutsättningarna lär man knappast känna någon – inte ens om man går i kyrkan varje söndag träffas man tillräckligt ofta för att lära känna Jesu röst. Nej, det måste till något mer. Detta ”mer” kan se olika ut för olika människor och dessutom kan det se olika ut under olika perioder av livet. Idealet tror jag är ett regelbundet andaktsliv där man varje dag ägnar minst en halvtimme åt ett ostört samtal med Gud, en koncentrerad närvaro där man lägger fram allt, verkligen allt som man ha på hjärtat. Om en sådan stund av meditation och bön verkligen blir både daglig och ostörd så tror jag att den kan föda ett annat sorts samtal där man lär känna Jesu röst ytterligare. Nämligen det där småpratet, där Jesus blir en hemlig samtalspartner som jag småpratar med hela dagen.

 Men alla lyckas inte få till det där regelbundna koncentrerade andaktslivet och det gäller bl.a. mig. Och jag anar att vi är många idag som lever så splittrat och oregelbundet i det dagliga livet att den verkliga ron infinner sig först när vi sover. Att Gud då kan tala i drömmar är jag övertygad om men det blir lite dåligt med samtalet, med ömsesidigheten i samtalet! Men då finns det andra vägar och jag vill berätta om den väg Gud visade mig för sådär 15 år sedan, nämligen retreaten! Ja, somliga av er har hört det tidigare men det förtjänar att upprepas för jag menar att det handlar om en oöverträffad väg till andlig fördjupning, till att lära känna sig själv och lära känna Gud. Konkret handlar retreat om att dra sig undan i tystnad, precis som Jesus gjorde emellanåt! För min del handlar det om att en gång per år åka till en kursgård där retreater anordnas – minst tre hela dygn behöver jag på mig för så lång tid tar det för mig att landa. I retreaten deltar man i dagliga andakter och har ett dagligt samtal med en andlig vägledare men för övrigt är man helt tyst. Ingen radio, inga tidningar, ingen TV, inget Internet – bara total tystnad. Det som då händer är förunderligt och det överraskar mig varje gång. De två första dygnen är mest transportsträcka och de kan kännas frustrerande – jag ägnar mig mest åt långa ensamma promenader. Men under det tredje dygnet brukar det flyta upp oväntade bilder ur mitt inre – sådant som jag gått och burit på utan att vara medveten om det, sådant som varit nerpressat under medvetandets gräns av allt det där bruset som jag vanligtvis har omkring mig. Under tredje dygnet brukar det börja göra sig påmint och jag kan aldrig förutsäga vad det är. På det sättet fungerar retreaten som en upptäcktsresa in i mitt eget inre landskap och då ser man sådant som man aldrig tidigare sett. Mitt livs viktigaste upptäckter har skett under de där årliga retreaterna, och jag tycker att det är där mer än i något annat sammanhang som jag lärt känna Jesu röst. Efter några dygn är det ju vi två som går och småpratar hela tiden och Han visar mig hela tiden nya saker om mig själv.

 Nu är det få förunnat att i tjänsten få komma iväg på retreat men det kan vara så att nya vägar öppnas redan det här året, åtminstone för dem som har eller beslutar sig gå in i frivilliguppdrag i församlingen. Det handlar om ekonomiska bidrag från både stift och församling till retreater på Åh stiftsgård. Ni som är intresserade kan kontakta mig efter gudstjänsten. För övrigt kan jag när det gäller retreater hänvisa till de retreatbroschyrer som delas ut vid utgången efter dagens gudstjänst.

 För många år sedan hade jag en predikan den här söndagen med rubriken Att vara fårskalle i Getåldern. Det syftade på att medan getter har en tendens att springa före sin herde så har fåren en prägling som går ut på att de följer sin herde. Och nog är det fortfarande så att vi lever i en Getålder då var och en vill springa sin egen väg. Frihet är ju fortfarande det dominerande politiska slagordet och då handlar det om att var och en söker sin egen väg. Det finns tider då det behöver sägas, det finns tider då det individuella ansvaret behöver betonas – framförallt i tider av blind auktoritetstro. Men det finns också tider som behöver budskapet att det finns en större frihet som bara kan finnas av den som ger upp något av sin ytliga frihet. Retreaten är ju ett exempel på ofrihet när jag väl är på plats – jag har då valt bort friheten att kunna sätta på TV:n när jag vill eller bläddra i en tidning när jag vill. Och jag tror att vi nu befinner oss i en tid då det som kallas frihet behöver problematiseras – en tid då den ytliga friheten har skapat en gränslös inre ofrihet. Här associerar jag till en sång av Bob Dylan, en sån  som heter ”You´ve got to serve somebody” – han räknar där upp en massa människor i olika yrken och positioner och upprepar hela tiden omkvädet att alla tjänar någon, alla följer någon, alla har en Herre av något slag även om de inte erkänner det.

 Och kanske är det så att alla getter som tror att de i dessa frihetens dagar inte följer någon herde utan finner sin egen väg genom livet. Kanske är det så att de alla i verkligheten visst följer herdar hela tiden – vi är ju ständigt utsatta för lockrop i detta informationssamhälle och det vore naivt att tro att vi inte alla är påverkade. Därför tror jag att det är bättre att identifiera sig som en fårskalle – ett får som erkänner sin herde och Mästare, ett får som erkänner att det är hjälplöst på egen hand, ett får som litar på att den ende gode herden känner både mig och det landskap där jag vandrar. Litar på att herden leder mig till vatten där jag finner ro. AMEN