Beredelsetal

Dagens GT-liga text är ett avsnitt ur Noaberättelsen som hör till Bibelns mest älskade berättelser och jag tror att vi gör klokt i att betrakta den som just en berättelse, en berättelse som står på egna ben utan att nödvändigtvis behöva stötta sig på några historiska fakta. Ta det här med regnbågen t ex. I 1 Mos berättas det att Gud satte regnbågen som ett tecken på sitt löfte om att aldrig mer skulle han låta vattnet dränka alla levande varelser. Men om vi då väljer att betrakta Noaberättelsen som en myt så kan man fundera över hur myter uppstår. I det här fallet tänker jag mig att människor i alla tider har fascinerats av regnbågens skimrande färger och perfekta halv­cirkel. Det vanliga är ju att regnbågen dyker upp när solen bryter igenom efter ett regn och blir då ett slags bevis på att regnvädret är över. Om vi då tänker oss tillbaks sådär 4000 år då berättelser som liknar Noaberättelsen började nedtecknas, så kan vi utgå från att människor i Mesopotamien , där myten verkar ha sitt ursprung, i hög utsträckning var jordbrukare. Och eftersom jordbruk handlar om att frilägga jord så att det blir möjligt att plantera på den, så var regnet både en vän och en fiende. Kom det för lite torkade grödan bort och kom det för mycket på en gång så kunde vatten­massorna spola bort hela odlingen. Regnbågen efter skyfallet gjorde då att jordbrukarna drog en lättnadens suck – nu var faran över för den här gången, odlingen skulle inte spolas bort! De skimrande färgerna blev ett slags gudomligt kvitto på att den gamla översvämningskatastrofen inte skulle upprepas – Gud var trogen sitt löfte!

Jag håller just nu på att läsa en bok som påstår att ateismen delvis kan uppfattas som en gåva från Gud till oss kristna för ateismen är bra på att krossa falska gudsbilder. Och är det något varje tid behöver så är det hjälp med att krossa falska gudsbilder. Den Sanne Guden rår ateismen inte på men de falska låtsasgudarna faller som käglor och då blir det ungefär som vid en akademisk disputation där en opponent kan lyfta fram och skjuta i sank det som inte är vetenskapligt hållbart i avhandlingen. På det sättet kan opponenten hjälpa den som lägger fram avhandlingen att bli av med falska föreställningar och felaktiga slutsatser.

Men en ateist avfärdar tanken att regnbågen skulle vara en hälsning från Gud och konstaterar bara sakligt och korrekt att det handlar om hur ljusstrålar bryts i små vattendroppar. Men varför skulle det då inte kunna vara både och? Så låt den kritiske tvivlaren hjälpa dig att bli av med slagget i din gudsbild men låt honom inte avförtrolla världen. För världen är en magisk plats, ett universum av pulserande mirakel med en Skapare som ibland skymtar såväl i kyrkan som i hela skapelsen.

Låt nu inför din bön om förlåtelse regnbågen bli som en kuvös över dig, en skyddande båge som har makt att skydda dig mot konsekvenserna av dina ibland så dåliga val i livet. Låt oss be och bekänna…

Predikan

Jag vill börja med att länka samman predikan med beredelsetalet i början av gudstjänsten genom att citera mig själv:

En ateist avfärdar tanken att regnbågen skulle vara en hälsning från Gud och konstaterar bara sakligt och korrekt att det handlar om hur ljusstrålar bryts i små vattendroppar. Men varför skulle det då inte kunna vara både och?

Varför skulle det då inte kunna vara både och? Den retoriska frågan ska få vara ett ledord för den här predikan. I inledningen av evangeliet säger Jesus till lärjungarna: ”Följ med mig bort till en öde trakt, så att vi får vara ensamma och ni kan vila er lite.” Den här texten är en vanlig ingångstext i början av retreater. Det finns nämligen något provocerande passivt över en retreat – man lämnar ett aktivt yrkesliv fullt av aktiviteter och bor på en retreatgård där man varken städar eller lagar mat. Som präst på retreat har man inte ansvar för några andakter och man behöver inte ge akt på hur andra retreatdeltag­are mår – allt det där sköter andra om och utåt sett verkar det då som den slöaste av semestrar. Allt som händer pågår nämligen under ytan och det är det som är själva visten med en retreat – den ska tvinga oss ner under den ytan där vi kanske helst av allt vill stanna kvar. Däruppe är nämligen allt välbekant – där rör jag mig mellan människor jag känner och de beter sig ungefär som de brukar. De stannar liksom kvar i de fack där jag omedvetet har placerat dem och bidrar därför till en ett slags trygg oföränderlighet där mina kategoriseringar av människor och företeelser får vara i fred.

Men på retreaten tvingas jag ner under den yta där dessa kategoriseringar äger rum. Jag tvingas stanna upp och liksom tvätta ögonen och i bästa fall ser jag verkligheten med lite andra ögon när jag återvänder hem efter retreaten. Nu kan man säga att något av det där händer varje natt när vi sover – sömnen och inte minst drömmarna rensar det mentala systemet och det blir ett slags omstart nästa morgon. Därför är den där uppmaningen: Sov på saken! ofta väldigt nyttig. Men på retreaten går man ett steg längre för där lyfter man fram det material som flyter upp inifrån de egna djupen, lyfter fram det både inför Gud och inför en vägledare som hjälper mig att se klart. Och det är då mina kategoriseringar av tillvaron inte längre ter sig lika självklara.

Och det är då det där med både och kan dyka upp. För det är sällan man på en retreat totalt byter uppfattning om något, men desto oftare hamnar man i att se värdet också i det som man tidigare helt har avvisat, både och alltså!

Det påpekas ofta att vårt samhälle är ett valfrihetssamhälle där valen hela tiden står i centrum. Det framställs som något positivt att vi själva ska kunna välja allt från tandkrämsmärke till premiepensionsfond och skola för våra barn. I ett sådant samhälle tränas vi hela tiden i att fatta snabba beslut – är detta bra eller dåligt? Och det blir ett ständigt jämförande som tvingar oss till förenklingar där alla gråtoner försvinner och allt blir antingen svart eller vitt. Valen är nämligen så många att vi inte hinner ta in några nyanser. Men det är inte bara samhällstempot och mängden val som skapar denna blindhet för nyanser för vi lever också i ett informationssamhälle som domineras av medier som är ännu snabbare på att kategorisera och som dessutom ser ett egenvärde i att skapa en så dramatisk bild som möjligt av omvärlden för det är ju så man skapar intresse för sina texter. Allt detta sammantaget gör att vi får en bild av verkligheten där allt är stämplat med en betygsstämpel – allt är värderat med plus eller minus! Och då får vi problem när det visar sig att hjälten Martin Luther King stal delar av texten till sin doktorsavhandling och att inte bara Paolo Roberto köpt sex utan det gjorde också Karin Boye. Det blir liksom kaos i sorteringsapparaten – vem är egentligen bra och vem är egentligen dålig eller kan det rent av vara så att alla är både bra och dåliga. Både och, alltså!

Att tvingas till omprövningar kan vara mer eller mindre svårt för olika människor. Vi har ett exempel på det i dagens evangelium där Jesus uppenbarligen gjort valet att han och lärjungarna ska ta båten över Genesarets sjö till den andra sidan för att få vara i fred. Möjligen hade de motvind för folket som de flyr ifrån hinner före trots att de tvingas gå runt sjön. Så när de kommer till andra sidan sjön för att få vara i fred så är en folkmassa redan på plats. Så mycket blev det alltså med den vilan och ensamheten! Jesus kunde ha vänt båten eller rent av stannat ute på sjön med båten för att få vara i fred, men istället står det: Han fylldes av medlidande med dem, för de var som får utan herde, och han undervisade dem länge.

Jesus gillar alltså läget och inser att vilan måste vänta – här finns det ett ännu mer angeläget behov just nu.

Berättelsen om det stora brödunder som sedan inträffar finns med hos alla fyra evangelisterna och i Johannes berättelse slutar skildringen med att det imponerade folket ville ta Jesus med sig för att göra honom till kung. Men, berättar Johannes, då drog sig Jesus undan till berget i ensamhet. Där kom äntligen vilan! Det blev inte ett antingen eller utan ett både och – Jesus såg till att skaffa utrymme både för det nödvändiga arbetet och för den lika nödvändiga vilan.

Också när det gäller själva miraklet i berättelsen finns det ett val mellan ett aningen eller  och ett både och. Vi kan nämligen läsa berättelsen som ett gudomligt mirakel eller som en sedelärande historia om vilka resurser som skapas när man delar på det man har. I det senare fallet har man då ibland helt avvisat tanken på något övernaturligt och menat att det var en överdrift att påstå att det bara var fem bröd och två fiskar. I själva verket fanns det mycket mer mat men man kunde ändå förmoda att den inte skulle räcka till så många människor. Då har man skapat två helt olika tolkningar där den ena inte har plats för det mänskliga och den andra inte har plats för det gudomliga.

Men man kan också erkänna ett både och för att få del av ännu mer av Bibelns rikedomar. Då blir det både ett konstaterande av att Gud har makt att göra under OCH att det solidariska delandet av resurser har en förmåga att göra alla nöjda även om det inte blev så mycket till var och en.

Temat för Midsommardagen är Skapelsen och då måste vi allra sist konstatera att inte minst när det gäller vårt ansvar för skapelsen så finns det samman­hang där ett både och är totalt omöjligt och bara utryck för ett orimligt önsketänkande. Vi kan inte fortsätta att konsumera så mycket av jordens resurser och samtidigt räkna med att detta inte ska bli ett problem för våra barn och barnbarn! Vi kan inte räkna med att återuppta våra klimathotande flygresor i samma utsträckning som före Corona-smittan och bara räkna med att naturens självläkande förmåga och den tekniska utvecklingen ska ta hand om problemet. Vi måste kunna se att det finns val där vi tvingas avstå från något som varit viktigt för oss för att inte förlora något som är ännu viktigare. För om vi envisas med uppfattningen att vi ska ha rätt till all den materiella välfärd som vi haft, så kan det bli så att vi själva slipper betala priset men då finns det alltid någon annan som får betala – någon som redan är mycket mer utsatt än du.

Så för att sammanfatta: när det gäller den materiella världen så kan man inte både ha kakan och äta den och man kan inte såga av den gren där man själv sitter och inte heller såga av grenarna där andra sitter. När det gäller skapelsen har vi bara ett jordklot och då måste vi vara inställda på principen antingen eller – antingen behåller vi hastigheten och kör av vägen i kurvan där framme, ELLER så saktar vi ner och klarar kurvan.

Men när det gäller den andliga världen så är det oftast den motsatta principen som gäller, BÅDE OCH. Det är fullt möjligt att bejaka en världsbild där det finns plats för både mirakel och vetenskap, både hopp och allvar, både vila och arbete, både Gud och människa! Och det mest fantastiska är att i den andliga världen finns det plats också för det som verkar helt oförenligt. Gud är paradoxernas Gud så kan du inte leva med paradoxer så kan du inte leva med den Gud som ständigt spränger ramarna, definitionerna och förväntningarna! Gud är helt enkelt större, ständigt större! AMEN