Korset

Långfredagsgudstjänst i Stensjökyrkan

Långfredag  2012 f.m
Stefan Risenfors
Texter
GT Jesaja 53:1-12
Epistel  1 Petr 3:18-18
EvageliumMatt 27:32-56
<<Föregående  >>Nästa

 Predikan

 Du som river ner templet och bygger upp det igen på tre dagar

 Så löd en av anklagelserna mot Jesus – att han skulle ha påstått att han kunde riva det heliga templet och sedan bygga upp det igen på tre dagar. Och enligt Johannesevangeliet så säger Jesus något liknande efter att han hade drivit ut de som köpte och sålde i templet. Men Johannes skriver att det inte var Jerusalems tempel som Jesus syftade på utan att det handlade om hans kropps tempel. I så fall var det ju en förutsägelse av att han skulle dö och uppstå på tredje dagen. Men samtidigt säger inte Jesus emot dem som anklagar honom under förhöret hos översteprästen. Så det kan mycket väl ha handlat om en av alla dessa dubbeltydigheter som ryms i Jesu bud­skap. För det Jesus gör är att han ständigt ifrågasätter våra falska tryggheter och för det religiösa etablissemanget hade templet på många sätt förvand­lats till en sådan falsk trygghet – templet i sig hade blivit ett beläte, en avgudabild så att somliga i praktiken inte tillbad en levande Gud utan en hög döda stenar!

Men vad händer då om vi vänder blicken bort från Jerusalems tempel och riktar uppmärksamheten mot våra tryggheter? Vill Jesus riva också dem?

Vi kan ju börja lite ofarligt på halvdistans och överföra orden om templet direkt till våra kyrkobyggnader. Ibland kan man få intrycket att för många svenskar så är kyrkobyggnaderna mer heliga än Gud själv. Och visst finns det all anledning att vörda och vårda vårt kyrkliga kulturarv, inte bara av kulturhänsyn utan också för att kyrkorna verkligen predikar. Arkitektur och symbolik kan verkligen förkunna Guds ord och det behövs i en ordtrött tid. Men samtidigt kan den här fixeringen vid byggnader dölja det som är ännu viktigare – nämligen människorna i och utanför kyrkobyggnaden. Byggnaden kan aldrig vara mer än ett medel och därför måste vi hela tiden passa oss för att den omärkligt övergår till ett självändamål!

Men Jesu ord om att riva templet och bygga upp det igen kan komma mycket närmare än så och då kan det bränna till precis lika mycket som när Jesus ifrågasatte Jerusalems tempel! För vad finns det för tempel i ditt och mitt liv som behöver rivas för att ge plats för något nytt, något levande, något verkligt?

Om vi granskar våra tryggheter så tror jag att vi kommer att finna också sådant som för oss bort från livet, som gör oss mindre levande – falska tryggheter som leder oss vilse. Och här måste jag bli personlig för är det någon gång under kyrkoåret som man ska vara personlig så är det på Långfredagen. När Jesus dör på korset så dör han nämligen för var och en av oss – korset behöver landa i konkreta människoliv för om det upphöjs till en allmän princip så blir det totalt meningslöst. Också korset kan nämligen förvandlas till ett beläte uppe på ett kyrktak eller ovanför ett altare – något opersonligt som inte förtjänar någon tillbedjan över huvud taget!  Korset är nämligen ointressant – det enda viktiga är att möta ögonen på honom som hänger på korset. Och hans blick är aldrig allmän och flackande utan den riktas mot konkreta företeelser i konkreta människoliv.

Alltså måste jag bli en smula personlig när jag granskar mina tryggheter. Det jag då upptäcker hos mig själv är en tendens att ständigt fly till min egen styrka. Det innebär samtidigt en flykt från min egen svaghet och sårbarhet. Förmodligen bottnar det här i att jag på något sätt tidigt i livet lärt mig avsky min svaghet. Kanske blev min svaghet och sårbarhet tidigt avvisad i något känsligt sammanhang och kanske lärde jag mig då att ty mig till min styrka. Och därför har jag odlat den. Från början var det min fysiska styrka som jag sökte mig till men sedan har jag alltmer odlat min verbala styrka. Förmodligen förstärktes det här av att jag blev präst för i den rollen ligger det nära till hands att bli något slags argumentations­maskin som snabbt och obehindrat levererar svar på alla frågor och invänd­ningar. Samtidigt har jag med åren slagits av att de där vunna diskussioner­na efteråt inte har känts som segrar, inte ens för mig. När jag segrar genom egen styrka så får segern helt enkelt en konstig bismak av nederlag.

Det har också verkat som att Gud haft märkvärdigt svårt att utnyttja mina segrar också när jag har trott mig argumentera i Hans sak. Däremot har Gud ibland på ett märkligt sätt kunnat använda mina nederlag till något som efteråt kan uppfattas som en seger. För mig personligen kan alltså Jesu tal om att riva tempel och ifrågasätta falska tryggheter handla om att jag måste omvärdera styrka och svaghet. Den styrka som jag så instinktivt vänder mig till kan vara det tempel som måste rivas för att på tredje dagen uppstå i en annan sorts styrka. En styrka som förmår integrera också svaghet och sårbarhet. För Gud verkar onekligen mer intresserad av min sårbarhet än av min styrka! Är det rent av så att det inte ska uppstå något nytt tempel där på rivningstomten efter min styrkas tempel – kanske ska det bara vara tomt så att Gud har en plats att tälta på när han kommer och besöker…?

Om du då ställer frågan till dig – vilka tempel, vilka falska tryggheter är det som måste rivas i ditt liv? För kanske är det just detta som Långfredagen vill säga oss: att kristen tro inte främst handlar om att lägga till en massa fromma övningar och gudstjänstbesök, utan att det mer handlar om att ta bort, riva ner, röja ut och rensa så att de där ödetomterna uppstår där de falska trygghetstemplen en gång stått? Ödetomter som släpper in luft och ljus och där växtligheten tillåts vara helt utan all mänsklig kontroll.

Det är bara du som kan svara på frågan om det finns tempel i ditt liv som behöver rivas. Det är bara du som kan svara på frågan om dessa rivna tempel ska ge plats för nya tempel, planterade kors eller bara tomhet. En inbjudande tomhet som en tom skål som sträcks fram mot den man anar har något som jag behöver. Det finns nämligen två sorters tomhet, dels en vilsen tomhet som låter sig fyllas av allt skräp som flyger omkring i luften. Men det finns också en tomhet som har en riktning och den tomheten kallas längtan. Och jag känner bara till en riktning där den tomheten kan bli fylld och den riktningen heter Jesus! AMEN