Goda förvaltare
Högmässa i Stensjökyrkan
9:onde eft. Tref. 2003
Stefan Risenfors
<<Föregående >>Nästa
Texter
GT Amos 5:12-15
Epistel 1 Pet 4:7-11
Evangelium Matt 25:14-30

Beredelsetal         
I dagens epistel skriver Petrus: ”Framför allt skall ni älska varandra hängivet, ty kärleken gör att många synder blir förlåtna.” Det här beredelsetalet har ju som uppgift att leda våra tankar fram mot syndabekännelsen och förlåtelsen. Och här har vi kanske nyckeln till Guds förlåtelse. Om Gud ser kärlek i våra liv så känner Han igen sig. Det var ju till kärlek Han skapade oss, det är kärlek vi är ämnade till, det är kärlek som är vårt uppdrag på jorden. Idag handlar det om förvaltarskap och om vårt förvaltande inte utmynnar i kärlek så är det ett tecken på att något hamnat mellan oss och Gud. Vi kan ju inte ta emot Guds kärlek utan att den reflekteras mot vår omgivning – när vi ger kärlek, självuppoffrande kärlek som inte söker sitt, så är det i själva verket ett mottagande det handlar om. Låt oss nu för ett ögonblick granska våra liv och se mellanrummen där kärleken hörde hemma men aldrig blev av. Kalla, tomma mellanrum som formligen ropar efter just den nåd som idag är kamouflerad till bröd och vin. Låt oss be och bekänna … (SYNDABEKÄNNELSEN)

Predikan
Förvaltare är alltså rubriken över den här söndagens texter. Begreppet förvaltarskap rymmer två centrala element:

• att inte äga
• att bruka för någon annans räkning

Men den första frågan vi måste ställa när det gäller förvaltarskap, det är VAD? Vad ska vi förvalta? Och svaret på den frågan finner vi i dagens episteltext: ”Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått, som goda förvaltare av Guds nåd i dess många former.”

Vi ska alltså förvalta just de nådegåvor som vi har fått, och nådegåvor handlar inte bara om fromma gåvor som tungotal och vishet. Nej nådegåvor handlar precis lika mycket om gåvor som den där gåvan som britten Jonathan Edwards har fått och som han tydligt uppfattar som en gåva från Gud att förvalta – gåvan att kunna hoppa tre steg längre än någon annan i världen! Just tresteg är ju en ganska udda nådegåva men kanske är det så att de flesta nådegåvor är ganska udda – nåt mycket speciellt som just du är bra på. I detta ligger ju ett konstaterande av att nådegåvorna är olika, individuella, men innan vi går in på dessa individuella talanger så kan vi bara konstatera att det också finns gåvor som vi delar med många. T ex gåvan att vara född i ett land där man får äta sig mätt varje dag, där man får tycka och tänka fritt utan att behöva hamna i fängelse för sina åsikters skull – det finns mycket vi svenskar tar för självklart som i själva verket är gåvor som medför ett ansvar, t ex ansvaret att dela med sig av sitt överflöd och ansvaret att arbeta opinionsmässigt för rättvisa i världen. Vi svenskar kan göra det utan risk för straff och då ingår det som en gemensam talent som just vi åtta miljoner fått att förvalta. Men nu åter till de individuella nådegåvorna.

Det kan ta lång tid att ta reda på vilka gåvor man egentligen har fått. Vissa talanger upptäcker man ju inte förrän man står i en situation där man verkligen är beroende av just den förmågan. Andra gåvor kanske var tydliga i barndomen men drabbades av den i Sverige så utbredda Jantelagen. Här ska man ju inte vara för bra, framför allt ska man inte vara bättre än de ledande figurerna i gänget, klassen, byn eller kvarteret. I Jantelagens Sverige ska man vara lagom, inte sticka ut, för då blir man nerplockad, ofta brutalt. ”Du ska inte tro att du är nåt, du ska inte tro att du är bättre, du ska inte tro att du har nåt som vi saknar”

• att inte äga
• att bruka för någon annans räkning

I miljövårdssammanhang brukar man ibland säga att vi inte har ärvt jorden av våra föräldrar utan lånat den av våra barn. Med det vill man ju uttrycka vårt ansvar för kommande släkten – att vi inte i vår rovgirighet ska lämna en utplundrad och förgiftad jord efter oss. Den kristna förvaltarskapstanken rymmer en liknande sanning, ett konstaterande av att jorden inte är vår utan Guds! Våra kroppar, våra talanger, våra förmågor, våra relationer, våra liv – allt är ett lån som vi en gång ska redovisa inför den Gud som anförtrott alla dessa gåvor i vårt förvar. Men Gud är ändå inte som den rike mannen i liknelsen vi hörde – han som bekräftar den bittre tjänarens beskrivning av honom som en hård och skoningslös man när han säger: ”…du visste att jag skördar där jag inte har sått och samlar in där jag inte har strött ut”

Sådana är möjligen somliga av dagens kapitalister när de alltid kräver maximal avkastning, men sådan är inte Gud. Nej, Gud, som vi lärt kanna honom genom Jesus, är en barmhärtig Herre som mer påminner om den kung som Jesus berättar om i Matt 18. Kungen som efterskänker en skuld på 10 000 talenter till en tjänare som inte kan betala.

Men många har en bild av Gud som motsvarar den rike mannen i dagens evangelium, en grotesk karikatyr som mer påminner om det människoskapade missfoster till gud som vi möter i Gamla testamentets mest stinkande gudsbilder. Ni vet den där despoten som kräver etnisk rensning och barnamord för att bli nöjd med sitt utvalda folk!

Men när Jesus själv berättar en liknelse som dagens evangelium så är det lätt att förledas att tro att det är Gud han beskriver. Men då måste vi ständigt påminnas om denna bibliska litterära genre som vi kallar liknelse. I en liknelse ska inte varje detalj avtvingas en dold innebörd. Nej, liknelsen i den form Jesus använder den lyfter fram mänskliga sammanhang där enskilda element i det mänskligt ofullkomliga används för att förklara gudomliga sammanhang. Därför kan Jesus i ett annat sammanhang prisa en ohederlig förvaltare för att han är så förutseende smart inför sin kommande arbetslöshet. Jesus använder helt enkelt vår osminkade verklighet för att berätta om en gudomlig verklighet.