Att inte döma
Högmäsa i Stensjökyrkan
4:e eft. Tref. 2017 
Stefan Risenfors
<<Föregående  >>Nästa
Texter
GT-text - Hes 18:30-32
Epistel – Gal 6:1-7
Evangelium – Luk 6:36-42

Beredelsetal

I kyrkan talar vi ofta om nåd, om att vi blir saliga inte beroende på våra egna gärningar utan pga. att Gud förlåter. Men hur går det då ihop med dagens GT-liga text från profeten Hesekiel som börjar så här: Jag skall döma er, israeliter, var och en efter hans gärningar, säger Herren.

Jojo, kanske du säger: Men det där var ju gamla testamentet – nåden kom ju genom Jesus, långt efter Hesekiel. Fast då får du problem med slutet på dagens episteltext från Nya testamentet där Paulus skriver så här till de kristna i Galatien: Låt inte bedra er, Gud lurar man inte: vad man sår får man också skörda.

Nog låter det som att gärningarna har betydelse, så hur är det då med den världsberömda kristna förlåtelsetanken – gäller den eller är det ändå till syvende och sist våra gärningar det kommer an på när vi står inför den slutliga domen?

För det första kan man fråga sig om det är meningsfullt att skapa teologi utifrån enskilda bibelord på det här sättet. För det andra kan man konstatera att vilken ståndpunkt man än tar så kommer man att få problem med vissa bibelord för Bibeln är inte entydig utan mångtydig med massor av motsägelser och vid minsta eftertanke inser vi att det måste vara så. Om Gud hade varit entydig ur vårt mänskliga perspektiv så hade det varit rimligt att misstänka att allt tal om Gud bara är människopåfund. Ur vårt mänskliga perspektiv måste allt tal om Gud vara paradoxalt, rymma motsägelser just för att vår tanke inte kan omfatta det gudomliga. För det tredje är motsättningen mellan tro och gärningar en mänsklig konstruktion. Tänk om tro och gärningar egentligen är samma sak – kanske ska vi helt enkelt betrakta våra goda gärningar som det allra tydligaste uttrycket för att Guds nåd tillåts strömma fram också genom oss. Så låt oss i förtröstan på denna nåd bekänna vår synd och samtidigt be om att nåden ska finna uttryck i våra liv. Låt oss be och bekänna…

Predikan

Dagens evangelium skulle behöva läsas i varje kyrka varje söndag. Och inte bara i varje kyrka utan i varje klassrum varje vecka, i varje partiledartal under Almedalsveckan och på varje personalsamling på varje arbetsplats. För är det något som vi människor har alltför lätt för att göra så är det just att döma andra människor.
Och med döma menar jag då närmast fördöma, alltså bestämma oss för att en annan människa har lägre moraliska kvaliteter än vi själva. De här vardagliga domarna är ett slags dolt våld som utövas av oss alla för jag tror inte att någon enda människa helt går fri från den där förmågan att se flisan i sin broders öga men inte se bjälken i sitt eget öga, alltså se och fördöma ett mindre moraliskt fel hos en medmänniska samtidigt som vi är totalt omedvetna om ännu större synder hos oss själva.
Eller vi kanske inte är omedvetna om de där synderna men vi har en fantastisk förmåga att hitta förmildrande omständigheter hos oss själva, ursäkter som i själva verket är subjektiva bortförklaringar.

Det här dagliga våldet är ett dolt våld för i motsats till övergrepp på musikfestivaler som tidningarna just nu rapporterar mest varje dag så är det här ett våld som ingen anmäler till polisen för det går hela tiden under vår moraliska radar.
Vi märker det inte ens, framförallt inte hos oss själva och vi märker det inte när vi själva är utsatta för det här skitsnacket och förtalet för vi får ju för det mesta aldrig reda på det. Nästan alltid är det så att den som kritiseras inte är på plats när domarna fälls.

Skitsnacket är ett tal om och inte till en människa. För om den där människan skulle vara närvarande skulle två saker kunna inträffa, två saker som vi inte är intresserade av: dels skulle det kunna bli bråk och öppna konfliker gillar vi inte, dels skulle den andre kunna försvara sig och nyansera bilden av sig själv och rent av påpeka den där bjälken som jag själv bär i ögat.

Och några nyanser är vi sällan intresserade av, inget ska få störa den där svartvita bilden vi just gjort oss av den andre för om inte tillvaron är svartvit och entydig så försöker vi nästan alltid förvandla den till det där svartvita och entydiga. Det där är en naturkraft ungefär lika ofrånkomlig som gravitationen – detta att vi vill skapa så tydliga mönster som möjligt i tillvaron. För människan har en alldeles fantastisk förmåga till att se och skapa mönster, entydiga mönster också där det inte finns något mönster utan bara slumpartad godtycklighet. Allt handlar om att förstärka den egna uppfattningen och det är ju därför jag har så lätt för att se kvaliteterna i det där bilmärket jag just köpte eller utemöblerna jag just skaffade till min balkong. Vår varseblivning är ju långt ifrån objektiv utan extremt subjektiv och hela tiden ägnad åt att förstärka tendenser och renodla mönster. Därför ser vi det vi vill se och blundar för det obehagliga och det som talar emot vår egen uppfattning.

Samtidigt finns det något paradoxalt i detta att kritisera andra människor och inte se sina egna fel. För samtidigt som jag gör detta kan jag bära på ett extremt dåligt självförtroende i det fördolda. Ju sämre min egen självkänsla är desto större behov kan jag ha av utåt verka självsäker och ju starkare mitt hemliga självförakt är, desto större tendens har jag till att vilja förminska andra. Det är som att jag behöver någon att stå på för att komma lite högre och det egna skrytet syftar till att skapa ett pansar för att skydda den lilla ömkliga självbilden som är så sårbar att den inte får exponeras öppet. Jag döljer min svaghet och sårbarhet genom en uppumpad fasad av styrka.

Men det finns ju samtidigt människor som nästan aldrig talar illa om någon annan människa. Vilken är då deras hemlighet? Ja, kanske handlar det om människor med en hög grad av balans i livet. Människor med en god självkänsla – det vet att de duger så därför behöver de inte ständigt förstora sig själva och den goda självkänslan gör också att andra människor inte utgör något hot. Kanske är de inte heller särskilt tävlingsinriktade, de jämför sig helt enkelt inte med andra och då blir det också möjligt att glädjas åt andras framgångar och bortse från deras brister.

Ja, de där människorna som nästan aldrig talar illa om någon annan – jag har en känsla av att det vilar något slags upphöjd förnöjsamhet över dem just i detta att de upplever sig älskade och värdefulla. Och den sortens djupa självtillit är egentligen inte en tillit till sig själv utan en gudstillit. För den där allra djupaste, viktigaste och mest grundläggande känslan av att vara älskad, den kan vi aldrig mätta genom andra människor utan bara genom Gud. Det är bara när jag vaknar varje morgon och vet att vad som än händer denna dag så är jag ett älskat Guds barn som får göra misstag, som får ta fel och gå vilse – det förändrar ändå ingenting av det faktum att jag hela tiden rör mig inom en varm omslutande famn av gudomlig kärlek.

Men finns det ändå inte också ett annat, motsatt dike att falla i? Ett slags slapp liknöjdhet där jag inte bryr mig ö. h. t. om vare sig mina egna eller andras prestationer och moral. Så här sa Jesus i inledningen av evangeliet:

Var barmhärtiga, så som er fader är barmhärtig. Döm inte, så skall ni inte bli dömda. Förklara ingen skyldig, så skall ni inte dömas skyldiga. Frikänn, så skall ni bli frikända.

Finns det inte en fara också med detta. Är det verkligen så att alla ska frikännas, att ingen ska förklaras skyldig? Det där kravlösa samhället där ingen begär någonting av någon – är det verkligen ett ideal?

Nej, verkligen inte och kravlöshet handlar ofta om ansvarslöshet och brist på engagemang i andra människor. Och Jesus uppmärksammar oss occkså på det här diket när han i slutet av evangeliet säger: Hycklare, ta först bort bjälken ur ditt öga, så kan du se klart och ta bort flisan ur din broders.

I slutändan handlar det om att både bjälken och flisan behöver uppmärksammas och ellimineras. Vi har rätt att kritisera varandra men vi ska göra det med ödmjukhet och bibehållen uppmärksamhet på våra egna fel och brister. Framförallt ska vi skilja på sak och person och det kan vara svårt nog i en prestationsinriktad kultur där vi ofta identifierar oss med våra prestationer. Alltsammans handlar om just detta att kunna hata synden men älska syndaren både hos mig själv och hos andra. Och därför landar vi idag i den handling där vi allra starkast påminns om att vi är älskade också som syndare. Jag tänker på nattvarden som vi alldeles strax ska få  fira tillsammans – där finns källan till förmågan att inte fördöma vare sig sig själv eller andra. AMEN