I Jesu namn

Högmässa i Stensjökyrkan
Nyårsdagen 2018
Stefan Risenfors
Texter
GT 4 Mos 6:22-27
Epistel Rom 10:9-13
Evangelium Luk 2:21-22
<<Föregående  >>Nästa

Beredelsetal

Dagens GT-liga text utgörs av den aronitiska välsignelsen från 4 Mosebo­ken. I vår senaste bibelöversättning står välsignelsen i verbformen presens indikativ ”Herren välsignar dig” men i Bibelns hebreiska står den i en verbform som kallas jussiv och som uttrycker önskan. I den gamla bibel­översättningen uttrycktes detta med verbformen konjunktiv med formu­leringen ”Herren välsigne dig” vilket i mer modern svenska skulle bli ”Må Herren välsigna dig”. När det nu står Herrens välsignar dig så låter det som att prästen när han eller hon uttalar välsignelsen på något sätt förfogar över Guds välsignelse. Så är det inte och därför bör inte välsignelsen formuleras i indikativ utan i önskeformen antingen genom att säga Herren välsigneeller Må Herrens välsigna.

Men i vår högmässa finns ett annat moment som vi alldeles strax kommer till och där indikativ verkligen har ett bibliskt stöd och det är Avlösningen eller Förlåtelseorden. I det fallet är kyrkans tro att Gud verkligen ger prästen rätt att tillsäga för­låtelsen. Bakgrunden är Jesu ord till Petrus i Matt 16 om att allt du löser på jorden skall vara löst i himlen dvs allt du förlåter ska vara förlåtet. Så våga då tro på det löftet till kyrkan när du idag hör orden om att dina synder är dig förlåtna. Låt oss i den frimodiga tron nu be och bekänna…

Predikan

I Jesu namn är rubriken för Nyårsdagen och dagens korta evangelium handlar bara om två saker – att Jesus blir omskuren och därmed blir en del av det judiska folket och att Jesus får sitt namn. Och det var inget godtyc­kligt namn utan just det namn som ängeln hade gett Maria i befallning att ge sin son. I Bibelns värld har namnen ofta en alldeles särskild betydelse som beskriver personen och att känna någon vid namn beskrivs som att man står nära varandra. Namnet Jesus betyder Herren räddar.

Tänk om vi då skulle låta Jesu namn bli en rubrik över hela det här året och då menar jag namnets djupare betydelse. Tänk dig att det på varje blad i din almanacka stod rubriken Herren räddar. För er som har elektroniska alma­nackor är det lätt gjort – det är bara att skriva in på Nyårsdagen och sen ange att det ska upprepas varje dag under hela året. Det går på 15 sekunder men för er som har pappersalmanackor tar det lite längre tid.

Men varför? Är det inte att slå in öppna dörrar? För en kristen är det ju så självklart att Gud är räddningen, frälsningen, befrielsen eller hur vi nu vill uttrycka det. Men kanske är det just det som är problemet – att Guds frälsargärning har blivit så självklar för oss så att vi blivit blinda för den. Låt mig ta en bild för att förklara:

Tänk dig en stor Stena-färja på väg över Kattegatt mot Fredrikshamn. Tänk dig att den helt saknar livbåtar och tänk dig att du simmar bakom den. Besättningen har kastat ut en livboj som släpar i vattnet efter färjan men du struntar i den, du bara simmar på så länge du orkar tills du inte orkar längre utan drunknar. Räddningen fanns alldeles intill dig men du grep aldrig tag om den.

· Kanske berodde det på att du inte såg den.

· Kanske berodde det på att du inte litade på den.

·       Kanske berodde det på att du överskattade din förmåga och trodde att du skulle vara stark nog att simma hela vägen till Danmark.

·       Kanske berodde det på att du aldrig sett en livboj förut så du visste inte vad den kunde användas till.

·       Kanske trodde du att den bara var något slags utsmyckning

… och därför gick du under.

Jag tror att det kan vara på precis det sättet med oss som kallar oss kristna, räddningen finns alldeles intill oss men vi griper inte tag om den och därför blandar vi inte in Jesus i våra bekymmer. Framförallt inte i våra materiella och världsliga bekymmer. Vi kanske inte ens kommer på tanken för Jesus hör liksom till det religiösa reservatet i våra liv. Jesus är lite för fin för oss för att dras i smutsen med våra små pinsamma bekymmer. Eller vi kanske tänker att Jesus är till för dem som har riktiga problem, de som svälter eller är svårt sjuka eller så. Mina små vardagsproblem är lite för futtiga för att det ska kännas rätt att dra in Jesus i det hela. Men det vi inte tänker på är att alla dessa små vardagsproblem tillsammans skapar ett helt hav som du faktiskt kan drunkna i om du inte använder dig av den livboj som faktiskt flyter alldeles intill dig.

I en av de vackraste psalmerna i psalmboken, den sk Milleniepsalmen 717 omedelbart efter den psalm vi alldeles nyss sjöng, i den sjunger vi ”Vi trodde du var användbar.. ” och vi sjunger det som om det vore något felaktigt. Och i den betydelse som Ylva Eggehorn, som skrivit psalmen, avser så är det också felaktigt för vi kan aldrig förfoga över Jesus. Men däremot anar jag att vi vanligen underskattar hur användbar Jesus är mitt i det alldeles vanliga livet. Och Jesus vill vara användbar, han vill vara den där livbojen som flyter alldeles intill mig och vill ge mig kraft att orka vidare, att hålla mig över ytan. Och precis som livbojen är osänkbar, på samma sätt är det med den som vilar med hela sin tyngd på Jesus – den människan kan inte sjunka, den människan kan inte gå under! Precis som Paulus beskrev det i episteltexten: Ingen som tror på honom skall stå där med skam…. Ty 'var och en som åkallar Herrens namn skall bli räddad'.

Visst kan det se ut som att somliga som verkligen söker hjälp hos Jesus verkligen går under. Om inte annat så kommer alla som bekänner sig till Jesus att en gång dö precis som alla andra. Men i kristen tro är inte detta att dö samma sak som att gå under – döden är inte den slutliga katastrofen för den som tror på Jesus.

Ibland skämtas det om att i Svenska kyrkan så ber man till Gud medan man i Equmeniakyrkan ber till Jesus och man i Pingstkyrkan ber till den helige Ande. Kanske ligger det någonting bakom det där skämtet – kanske är det så att vi i Svenska kyrkan är lite blyga för det där med Jesus. Kanske har vi alltför ofta hört det där om namnet Jesus i sammanhang där det känt lite närgånget och klibbigt på något sätt. Jesus hit och Jesus dit – det blir som att sockra på sirap, det blir på något sätt överdoserat. Men så har vi kanske hamnat i det precis motsatta diket. Vi stannar vid det lite mer opersonliga och distanserade Gud. Det här kan också få teologiska konsekvenser på det sättet att Svenska kyrkan ofta hamnar i något slags första artikels-kristen­dom. Ni vet första trosartikeln i trosbekännelsen där det bara talas om Gud som Skaparen men inte nämns ett ord som Jesus. Från flera håll har faktiskt vår nya kyrkohandbok, som börjar gälla från Pingstdagen i år, anklagats för att försumma den andra och tredje trosartikeln. Så kanske är det dags att återupprätta namnet Jesus i vår kyrka inte som det där klibbiga och översötade men i dess betydelse Herren räddar.

Vi har en användbar Frälsare alldeles intill oss och det finns inte ett enda problem i våra liv som är för litet för att för att han ska vilja hjälpa oss med det. Så låt oss grabba tag i den där livbojen och låta den bära oss varje dag, igenom varje bekymmer, för det är precis vad Han vill. Om en livboj hade känslor så skulle den aldrig vara så glad som när den får användas till att rädda livet på en människa som håller på att drunkna. Livbojar tris inte med att bara hänga där som något slags prydnad på en stolpe. Nej, livbojar vill bli använda! Och på precis samma sätt är det med Jesus – Jesus vill bli använd, Jesus vill inte bara vara något slags prydnad i ditt liv utan Jesus vill smutsa ner sig dagligen med alla dina bekymmer.

Fältbiologerna brukar säga att de vackraste stövlarna är de leriga stövlarna. de bibelfromma brukar säga att den vackraste Bibeln är en nött och sliten Bibel där bladen håller på att lossna från ryggen. På samma sätt är det med Jesus – Jesus är till för att användas för annars skulle inte Gud gett honom namnet Herren räddar. AMEN