Kärlekens väg

Högmässogudstjänst i Stensjökyrkan
Fastlagssöndagen 2001    
Stefan Risenfors
Evangelietext Joh 12:20-33
<<Föregående  >>Nästa

Predikan

Vi ska börja med några direkta textkommentarer: Den som älskar sitt liv förlorar det, men den som här i världen hatar sitt liv, han skall rädda det till ett evigt liv. Älska respektive hata sitt liv - det låter här som att det vore en kristen dygd att hata sitt liv. Men tanken är orimlig - att hata mitt liv vore ju att hata den Skapare som gett mig mitt liv. Livet är av Gud och därför är det heligt. Hur det än ser ut, hur misslyckat det än ter sig så är livet av Gud och därför heligt och värt att älska! När evangelisten Johannes använder orden älska och hata så ska det därför inte uppfattas bokstavligt - snarare är det ett stilgrepp som just Johannes ofta använder. Ljus-mörker är ett ännu vanligare motsatspar hos Johannes och avsikten är att betona en dramatisk skillnad. Men vad menar då Jesus med just den här meningen: Den som älskar sitt liv förlorar det, men den som här i världen hatar sitt liv, han skall rädda det till ett evigt liv ?

Ja, en parallell finns i Matt 10:39: "Den som finner sitt liv skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det" och en nästan ordagrann formulering finner vi på ytterligare ett ställe hos Matteus och dessutom i såväl Markus- som Lukasevangeliet. Det här Jesusordet finns alltså med i alla fyra evangelierna och de små avvikelserna i formuleringen snarast styrker äktheten - evangelisterna har uppenbarligen inte skrivit av varandra.

Så vad menar då Jesus? Ja, den här söndagen handlar ju om att Jesus påbörjar sin vandring upp mot Jerusalem, precis som vi sjöng i ingångspsalmen: "Se vi går upp till Jerusalem". I Jesu liv tog kanske den här sista vandringen några dagar, men i kyrkoåret handlar det om en 40 dagar lång vandring. Hela fastetiden ägnas ju åt att följa Jesus på hans vandring mot förnedringen och avrättningen i Jerusalem. Under 40 dagar ska vi umgås med honom för att försöka förstå varför det skedde, varför han frivilligt gick rakt i famnen på dom som hatade honom. Och när vi nu påbörjar den här vandringen upp mot Jerusalem så kan vi tänka oss att över vägen står det en skylt, och där står det skrivet: Den som älskar sitt liv förlorar det, men den som här i världen hatar sitt liv, han skall rädda det till ett evigt liv. Det skulle också kunna stå: Den lidande kärlekens väg. Och vad det handlar om är en attityd till livet som skulle kunna formuleras så här: Kärleken är viktigare än livet!

Det finns en film som uttrycker det här på ett smärtsamt tydligt sätt. Det är filmen "Breaking the waves". Den handlar om en mycket from skotsk flicka, Bess, som upplever sitt livs stora förälskelse i en svensk oljeplattformsarbetare, som hon också gifter sig med. Han skadas svårt i en olycka och blir liggande totalförlamad. Han vill att hon för sin egen framtids skull ska glömma honom och uppmanar henne därför att gå till andra män för att hos dem söka sexuell tillfredsställelse. I sitt förvirrade tillstånd och i sin blinda kärlek får Bess för sig att det hon ska göra för sin man är att hon ska prostituera sig. Och i en av filmens starkaste scener sitter hon i en liten båt på väg ut mot ett lastfartyg där hon tidigare blivit svårt misshandlad av besättningen. Vi kan kalla det sinnessjukdom när hon frivilligt åter utsätter sig för den här förnedringen, men filmens budskap är att det handlar om kärlek, vettlös, självutgivande kärlek. En kvinna som är beredd att göra allt, att ge upp hela sitt liv och allt hon trott på för denna enda sak - kärleken till sin man!

En kvinna frivilligt på väg ut mot ännu en brutal våldtäkt blir alltså en parallell till mannen som frivilligt ger sig av upp mot sin egen avrättning. När det gäller flickan Bess kan vi tycka att "Den lidande kärleken" är rent obscen, rent oanständig. Att vi inte känner på samma sätt när det gäller Jesu vandring upp mot Jerusalem beror kanske bara på att vi aldrig har varit där. Vi har aldrig följt honom så nära att vi upptäckt hur obscent hans lidande är. Hans lidandesvandring har fått nåt upphöjt och renat över sig, som att det inte vore på riktigt, som att det bara vore en uppbygglig berättelse som beskriver den gudomliga kärlekens principiella karaktär. Och kanske är detta ett av kyrkans största svek - att Jesus inte längre luktar svett och blod utan blivit så upphöjd, så principiell, så teoretisk, så avhumaniserad.

Själva poängen med Jesus är ju hans mänsklighet! Den upphöjde Guden fanns redan innan Jesus kom till jorden, det nya var ju att Gud började lukta jord, svett, blod, urin och tårar! Men någonstans är vi rädda för Jesu mänsklighet, kanske för att han då kommer så nära att vi inte längre kan kontrollera honom. Så länge han är princip och ideologi så går det an, för då är han på avstånd, då är han hanterbar. Men när han kommer så nära att han börjar lukta som människorna omkring mig luktar, och ännu mer: när han kommer så nära att han börjar lukta som dom människor som jag inte vill ha omkring mig luktar, då blir det en helt annan sak!

Det finns inget som är så mänskligt som lidandet, därför kommer Jesus som allra närmast oss just under fastan. Han kommer nära oss men vi har alltid möjligheten att hålla upp den där distanserande glasskivan mot honom. Vi har alltid möjligheten att förvandla hans praktiska, jordnära, lidande kärlek till ofarliga paroller, principer och dogmer. Men då har fastan gått förbi oss, då har vi missat ännu en chans att lära känna Människosonen när han kommer som allra närmast.

Ylva Eggehorn skriver:
Låt oss se globalt på herr Adrian Persson
som bor i våningen inunder och får post
med jämna mellanrum.
Låt oss se universellt på fru Elna Tidberg
som hade en tobakshandel medan maken var i livet.
Låt oss betrakta fröken Hammarfast i fönstret
med kosmiskt utvidgade hjärtan.
Det ändrar ingenting i deras liv
men vi blir befriade,
förunderligt hur skuld kan bäddas ner
och stoppas om
när vi med ett enkelt handgrepp
höjer oss till det milda
allmängiltiga doktrinära planet

Vad fastan vill lära oss är att antingen är kristendom konkret eller också har den ingenting med Jesus att göra.