Enheten i Kristus
Högmässa i Stensjökyrkan
14:onde eft. Tref. 2000
Stefan Risenfors
<<Föregående  >>Nästa
Evangelium
Joh 17:18-23  

Predikan
Ordet liksom går som en röd tråd genom den här texten:
1. Liksom du har sänt mig har jag sänt dem
2. Liksom du är i mig och jag är i dig ska de vara i oss
3. Liksom vi är ett ska de vara ett
4. Liksom du älskar mig älskar du också dem.

Jesus lyfter alltså här fram gemenskapen i Treenigheten som en parallell till gemenskapen bland hans lärjungar på jorden. I himlen finns bilden av den fullkomliga gemenskapen mellan Fader, Son och Ande och vi människor har till uppgift att försöka skapa en liknande gemenskap här på jorden! Det här motivet med Treenigheten som modell för mänsklig gemenskap är särskilt betonat inom den ortodoxa kristenheten. Och om vi idag tar till oss något av denna sanning så blir det ett levande exempel på vad ämnet för dagen, Enhet i Kristus, kan handla om. Ingen kyrka förmår nämligen härbärgera hela den gudomliga sanningen men om vi lyssnar på varandra så får vi fler fragment till den mosaik som en gång kommer att visa sig vara Gud.

Men hur ska vi då kunna inspireras av en gemenskap som vi vet så lite om som Treenighetens gemenskap? Hur ska vi kunna lära oss något av en gemenskap som är i grunden obegriplig för våra mänskliga förnuft . Treenigheten är ju ett gudomligt mysterium! Hur något kan vara både ett och tre samtidigt är en sanning som spränger våra mänskliga referensramar - vi kan bara göra oss vaga bilder av hur det skulle kunna vara. Som den kända bilden av vatten: Den kemiska föreningen diväteoxid, H-20, möter ju oss i tre uppenbarelseformer: som vätska, som gas - vattenånga, och i fast form - som is. Men allt är H-20 fastän det ter sig så olika vid olika temperaturer. Den bilden har ju ofta använts för att förklara hur Gud kan vara både en och tre samtidigt, men samtidigt är det ju bara en bild - sanningen är så oändligt mycket större! Frågan återstår alltså: hur ska vi kunna lära oss något av en gemenskap som är så avlägsen från våra mänskliga begrepp?

Ett svar på den här frågan är att erkänna att den kristna gemenskapen på jorden har överjordiska inslag. Vår gemenskap har del i samma gudomliga Mysterium som Treenigheten! Det finns en enhet mellan oss som vi inte kan förstå, som går bortom vårt mänskliga förnuft. Och med den vetskapen blir det kanske lite lättare att stå ut med att kyrkan på ytplanet verkar så splittrad - det finns en enhet på djupet som inte syns men som ändå är verklig!

Samtidigt kan denna insikt bli till en passiviserande huvudkudde - precis lika passiviserande som den kroniska självkritiken som jag talade om i början av gudstjänsten. Att påstå att de kristna är enade på djupet fastän de slåss och förtalar varandra i den synliga delen av verkligheten, att påstå detta blir ju bara ett slag i ansiktet på alla dem som lider av den synliga oenigheten. Det finns ju verkligen många som tar skada av de här mellankyrkliga och inomkyrkliga bråken:

• De som bråkar tar skada eftersom ständiga konflikter dränerar en människa på kraft - kraft som kunde använts bättre!
• De som står utanför tar skada eftersom deras sökande efter Gud saboteras - kyrkan blir inte ett genomskinligt vittne där Gud skiner igenom i den mänskliga gemenskapen, utan kyrkan blir ett hinder för tron, vi skymmer Honom som vi skulle presentera för omvärlden! Eller som kyrkan beskrevs i psalmen vi nyss sjöng: "Med undran och med löje ser världen hur hon slits av tusen tvister sönder och nekar sig Guds frid"

Hur ska vi då komma tillrätta med dessa ständiga strider mellan oss kristna? Hur ska vi få enheten att bli synlig och verklig i det dagliga livet? Ja, jag vill lyfta fram tre åtgärder som jag tror är nödvändiga:
1. Flytta ditt liv lite närmare korset!
En företeelse som vi kristna ofta talar mycket om är försoningen. Vi vet att det mest centrala i den kristna tron är det som skedde under Påsken när Kristus dog för våra synder för att därigenom skänka oss förlåtelse. Försoningen är på papperet och i vår muntliga bekännelse det mest centrala i vår kristna tro! Men i det praktiska livet har vi ofta så oerhört svårt att låta denna tro prägla våra liv! Försoningen blir nåt teoretiskt, en dogm som vi t o m är beredda att ta strid för. Ni hör hur det låter - "ta strid för försoningen!" Och det mest absurda är ju att den kyrkliga strid som gav upphovet till det fria samfundet Svenska Missionsförbundet 1878, den striden gick under benämningen Försoningsstriden! De uppfattningar som stod emot varandra var den sk objektiva försoningsläran och den sk subjektiva försoningsläran. När själva försoningen blir det som skapar oförsonlighet, då vet man inte om man ska skratta eller gråta åt eländet! Men det märkliga är att vi har ett slags parallell också idag när det gäller nattvarden. I den officiella romersk-katolska kyrkan vägrar man konsekvent att fira nattvard med andra kyrkor som ett uttryck för den enhet man strävar mot men ännu inte uppnått. Den romerska ståndpunkten skulle man lite förenklat kunna sammanfatta i att man uppfattar nattvarden som så helig att det är otänkbart att dela den med någon som inte till fullo omfattar den katolska synen på nattvardens mysterium. En liknande inställning möter man inom svensk högkyrklighet under benämningen "Communio in sacris" - den praktiska konsekvensen av en här inställningen blir bl a att det blir omöjligt för en kvinnoprästmotståndare att fira nattvard tillsammans med en kvinnlig präst.

Min enkla invändning mot såna här principer är att vad ska vi lyfta fram i nattvarden om inte just vår ofullkomlighet och till denna ofullkomlighet hör också vår splittring. När vi kommer inför Gud i nattvarden erkänner vi ju att vi inte begriper bättre än så här och åtminstone för ett ögonblick erkänner vi att också vi kan ha tagit miste, också vi har del i skulden till den splittring som råder. Men det är en skuld som Kristus vill utplåna just i nattvarden! Nattvarden är inte en måltid för mätta utan en måltid för hungriga, nattvarden är en måltidsrast utefter vägen, inte en måltid som måste vänta till dess vi är framme! Att vägra dela nattvarden med sina "fiender" är som att köpa en spade men vägra använda den eftersom den kan bli smutsig av jorden!

Vad jag vill säga med att dra upp alla dessa kyrkliga strider som t o m kan handla om själva försoningen, vad jag vill säga med detta är bara att försoningen så lätt kan bli en teori som saknar praktik i mitt eget liv. För att uppnå Enhet i Kristus måste vi kanske börja med just detta - att parkera oss i själva centrum för vår tro, vid korset. För som vanligt blir så mycket annorlunda när man betraktar det ur det perspektivet - stående vid korsets fot!

1. Våga se din ofullkomlighet!
Bland det som blir annorlunda när jag betraktar det ur korsperspektivet är min egen ofullkomlighet. Det är två känslor som djupnar - sorgen och tacksamheten! Står jag nära korset inser jag att Kristus fått betala dyrt, med sitt eget liv, för min ofullkomlighet - då djupnar sorgen över min egen synd: De där små sprickorna i min egen fasad som jag faktiskt kunnat erkänna som tämligen oskyldiga uttryck för mänsklig ofullkomlighet - de sprickorna vidgas, djupnar och blir till bottenlösa raviner när jag betraktar dem ur korsperspektivet. För sprickorna avslöjar att det finns ett mörker långt därnere i djupet av min egen personlighet. Men det är inte bara sorgen som djupnar, också den häpna tacksamheten djupnar eftersom jag, när jag står vid korset upptäcker nåt fantastiskt: När sprickorna vidgas så blir det samtidigt möjligt för ljuset att tränga ner i mina djup - det kärlekens ljus som strålar från korset! Så länge jag betraktade min synd som oskyldiga sprickor i fasaden, så länge nådde inte detta ljus längre än till min egen yta. Men när jag ser och erkänner att sprickorna är raviner, då blir det möjligt för ljuset att tränga ner i mitt eget mörker. Och då blir jublande lovsång och tacksamhet inte bara möjlig utan ofrånkomlig!

Problemet uppstår när vi bär på ett mörker som vi inte riktigt vill erkänna annat än på ett mycket teoretiskt och ofarligt plan. Då får aldrig Guds kärleks ljus tillfälle att tränga ner i våra inre djup och därför fortsätter vi att bära vårt mörker med oss. Och det är detta vårt eget mörker som spelar oss spratt när vi sen möter andra människor och deras ofullkomlighet. När vi reagerar med avståndstagande och splittring så är det inte meningsmotståndarnas misstag som är det verkligt stora problemet! Nej, problemet är de mekanismer som uppstår när mitt mörker aktiveras av den andres mörker - det är pga av mina egna oläkta sår som jag inte klarar av att möta dom som själva bär på oläkta sår! När inkapslat mörker möter inkapslat mörker - då uppstår de konfrontationer som också leder till kyrkosplittring!

2.Sluka evangeliet
För ett par veckor sen var stiftets präster samlade till det årliga Prästsällskapet. Då talade en dansk teolog, Anne-Marie Aagard, i anslutning till Upp 10 om att prästernas uppgift är att "sluka evangeliet". Vad hon syftade på var att evangeliet måste bli totalt integrerat i förkunnarens liv - det är först då budskapet kan bli ett verkligt Tilltal.

Men samtidigt har alla kristna samma uppgift - alla ska vi sluka evangeliet, låta bibelordet komma så nära oss att lära och liv blir till ett. Och då kan vi använda den här predikan som åskådningsexempel. När jag tog fram den första nödvändiga åtgärden för att skapa Enhet i Kristus, så tog jag ett par varnande exempel - försoningsstriden på 1800-talet och den högkyrkliga nattvardssynen i Sverige idag. Jag tog två exempel som är helt ofarliga för mig eftersom det ena ligger på mer än hundra års avstånd och det andra är en inställning som jag inte själv delar. Kanske är det ofrånkomligt att det blir så här - det är alltid lättare att upptäcka de andras misstag än sina egna! Men det är samtidigt detta som är grundorsaken till den kyrkliga splittringen - vår vaksamhet är vänd utåt och inte inåt! Eller för att anknyta till väktarna på stadsmurarna i dagens Jesaja-text - de står och spanar utåt efter fiender, men kanske är det inifrån de största hoten kommer - stadens inre splittring, stadsbornas eget inre mörker - det är kanske där de största hoten mot stadens existens ligger!

Låt oss alltså skärpa vårt eget kontraspionage - låt oss vända blickarna mot oss själva för att upptäcka vår del i den splittring som inte bara skiljer oss från varandra utan också skiljer oss från Gud!

AMEN