Sänd mig
Högmässa i Stensjökyrkan
Apostladagen 2017
Stefan Risenfors

<<Föregående   >>Nästa

Texter
GT-text - Jer 1:4-10 -

Epistel - Rom 16:1-7

EvangeliumMark 3:7-19

Beredelsetal

Innan jag formade dig i moderlivet utvalde jag dig… så säger Gud till profeten Jeremia i dagens GT-liga text. Eller jag skulle kanske säga: såpåstårJeremia själv att Gud säger till honom och sen återstår ju frågan om vi tror på att Jeremia verkligen är Guds språkrör eller om han bara inbillar sig. Nu tror jag personligen att Jeremia verkligen var en Guds profet men om vi leker med den motsatta tanken att han bara inbillade sig att Gud hade utvalt honom och kallat honom… Vad händer då? Ja, om det hade blivit allmänt erkänt så hade just den boken förmodligen försvunnit ut ur Bibeln. Men ur Jeremias perspektiv – vad hade skillnaden varit? Om vi förutsätter att han verkligen själv trodde på det som i så fall skulle varit ren inbillning så hade det kanske inte blivit så stor skillnad för så mycket handlar ju om självbild. Vilken bild vi har av oss själva och vår eventuella utvaldhet.

Du och jag behöver inte inbilla oss att vi är utvalda för det är vi. Det räcker ju med att tänka på att det var ungefär 100 miljoner spermier från din pappa som tävlade inbördes om vem som skulle komma först till din mammas ägg. Du vann! Alltsåär vi alla utvalda, extremt utvalda – en på 100 miljoner! Den känslan kan vi ta med oss in i den här söndagen för den kan få oss att tro lite mer på att vi är utvalda och användbara till stora ting i kampen för Guds rike på jorden. Om du ser dig själv som ett användbart redskap i Guds hand så blir du det – kraften kommer från Gud, du har bara att bidra med en lite mer positiv bild av dig själv. Så våga tro att du duger, odugligförklara dig aldrig för du har förmodligen bara snuddat vid din verkliga potential. Men för att ge plats för Guds kraft i oss behöver vi först tömma oss på all vår egen låtsaskraft – det gör vi nu i vår syndabekännelse.

Predikan
Alltid redo!Ni vet den där gamla scoutparollen:Alltid redo!En scout ska alltid vara redo att göra en insats och hjälpa någon som behöver hjälp. En scout har ingen särskild beredskaptid eller betald jourtid utan det handlar om en livsinställning där det gäller att alltid vara beredd på att bli använd. Nu har jag aldrig varit scout så jag kanske förskönar men nog var det så han hade tänkt – den gamle generalen Robert Baden-Powell när han 1907 drog igång det som blev scoutrörelsen.

Alltid redoskulle kunna vara vårt svar på den här söndagens tema ”Sänd mig!” För vad Apostladagen handlar om är att Gud behöver oss. Nog hade Gud kunnat fixa allt med hjälp av änglar i ständig skytteltrafik mellan himmel och jord, men nu har Gud valt att istället använda oss – vi som vill vara Jesu lärjungar. För Gud vill inte ha oss som något slags passiv publik till sitt verk utan Gud vill ha oss delaktiga, som medarbetare. Gud vill att vi ska vara en del av det gudomliga skeendet och då är förutsättningen att vi ligger i ständig beredskap.

Men då kanske du suckar: Nej, inte det också! Inte en börda till! Jag som knappt orkar med mina egna bekymmer eller jag som ständigt måste vara beredd på att passa barnbarnen eller vårda min sjuke make eller mina gamla föräldrar! Inte en börda till!

Men tänk om den där beredskapen inte är en börda eller en börda som är lättare än luft!? En börda som lyfter mig istället för tynger mig mot marken, en börda som gör det lättare att gå!? Jo, jag tror faktiskt att det kan vara på det viset för när Gud ger ett uppdrag så ger Han också kraften till att utföra uppdraget. Om du inte känner igen dig, om du upplever dig stå i ett uppdrag där du känt en kallelse från Gud så kan det vara så att du antingen hört fel – det var inte ditt uppdrag utan någon annans – eller också har du inte öppnat dig för den där kraften som låg som i en bilaga till det där uppdraget. Du gick i egen kraft helt enkelt och då blev bördan alltför tung.

Men hur ska vi då veta vad Gud vill ha oss till och hur ska vi veta att vi inte hört fel när vi uppfattat en kallelse till något? Kanske kan vi aldrig veta sådär tvärsäkert men vi kan tro och vi kan ana. Och om vi med den aningen närmar oss ett uppdrag och dörrar öppnas framför oss och vi då känner ett slags flow och glädje i det vi gör när vi går in genom de där öppnade dörrarna, då kan vi vara tämligen säkra på att vi befinner oss där Gud vill ha oss. Men det krävs lyhördhet av oss, det krävs ett ständigt lyssnande och en ständig beredskap till omprövning för ibland drar vi iväg åt helt fel håll eller i helt fel hastighet bara för att vi inte stannat upp och lyssnat.

Men nu låter ju det här väldigt lättvindigt! Som att vi bara skulle stå där i ständig beredskap och så skulle det komma flygande en arbetsorder från Gud:Här är ditt uppdrag och här är kraften till uppdraget, lycka till!

Och riktigt så går det väl inte till – du serveras inte kallelser på det där övertydliga sättet utan du har själv en mycket större del i processen. Samtidigt är det inte du som söker upp uppdraget utan uppdraget som söker upp dig men det kommer inte som en tydlig arbetsorder utan som något mycket mer subtilt. Det handlar helt enkelt om att något händer, något oplanerat kommer i din väg.

Ta t ex det här med alla flyktingar från krigets Syrien som plötsligt stod vid Sveriges gräns. Vi togs alla på sängen men Sverige hörde ändå till de länder som mer än de flesta levde upp till den gamla scoutparollen Alltid redo! Nu har ett hundratal av de flyktingarna fått tillfälliga bostäder på Kronogårdsgatan i Rävekärr här i församlingen, ungefär 500 meter från Fågelbergskyrkan. Många av dem kom under försommaren just när församlingen har som minst personal tillgänglig pga semestrar. Men vi hade en kyrka som stod tämligen tom under sommaren och där bedriver vi nu med hjälp av personal från kommunen och frivilliga ett slags fritidsverksamhet två eftermiddagar i veckan

Det där såg jag som en tydlig kallelse till oss som församling – en del av de där flyktingarna är familjer som inte tagit sig hit på egen hand utan som hämtats som kvotflyktingar direkt från något flyktingläger i Libanon eller Jordanien. Plötsligt befinner de sig i en helt ny och främmande kultur och vad de då behöver är människor, vanliga människor som visar vänlighet och får dem att känna sig välkomna. Projektet som pågår just nu på måndagar och torsdagar är ett sommarprojekt men jag menar att vi måste hitta förutsättningar för att på något sätt kunna fortsätta under hösten. Men då är vi helt beroende av frivilliga, frivilliga som inte behöver kunna några främmande språk men som bara kan sitta ner en stund, dricka en kopp kaffe, titta på barnens teckningar och se lite vänlig ut. Mer behövs inte och min förhoppning är att några av er här i kyrkan idag ska kunna uppleva det som en kallelse och i så fall kan ni bara ta kontakt med vår diakon Anna som återkommer från semester imorgon.

Jag manar att det är sådär Guds kallelser ser ut – ett behov uppstår, kanske plötsligt och oväntat, och du har något slags resurser som är användbara för att möta det behovet. Men det kan lika gärna handla om en granne som verkar vara ledsen, en gammal på ett äldreboende som längtar efter besök. Kanske har du inte fysiska förutsättningar för att göra så mycket praktiskt men dååterstår kallelsen till att be för en annan människa – förebedjare behöver vi alltid!

Vad det handlar om är att betrakta sig själv som duglig och användbar i förtröstan på att Gud ger mig den kraft jag behöver. När Jesus i dagens evangelium kallar sina lärjungar får vi bara reda på de som det slutligen blev. Vi vet inte om han frågade hundra men det blev bara 12 som svarade ja. 12 som åtminstone var nyfikna nog på den där Jesus som gjorde så märkliga under och förkunnade med så stark övertygelse. Om vi tänker oss de där 12 som något slags handplockad elitstyrka så skaver det lite när vi ser vilka det var – några enkla outbildade fiskare, en tulltjänsteman som sågs som folkförrädare eftersom han gick ockupationsmaktens ärenden, en hetlevrad skrävlare, en terroristsympatisör och så Judas Iskariot… Om de dög så duger också du, så viska idag ditttysta Sänd mig! eller bed med den heliga Birgitta: Herre, visa mig din väg och gör mig villig att vandra den! AMEN