Andlig klarsyn

Högmässa  i Stensjökyrkan
8: e efter Tref. 2022
Anna Sophia Bonde
Texter
GT Ordspr. 7:1-3
Epistel 1 Kor 3:10-15
Evangelium Matt 7:22-29

<<Föregående  >>Nästa

Predikan
Det är rätt jobbigt att lyssna till Jesus idag. Inte bara för att det han säger är så skarpt utan också för att det inte är helt självklart hur första delen av avsnittet hänger ihop med det andra.

Om vi tar det första först, orden Han riktar till sådana som tydligen utfört stordåd i Jesu namn men som Jesus ändå säger sig inte känna.

Det är en jobbig tanke men tydligen är det möjligt att tro sig höra till det rätta laget – och att ändå inte göra det. Eller: att bekänna en viss sak och ändå ha sitt hjärta på annan plats.

Det blir extra jobbigt när man tänker på att det nog inte handlar om ett uppenbart bedrägeri. Att ha varit med i motståndsrörelsen och sedan regelmässigt rapporterat tillbaka till nazisterna. Inte så. Utan de verkar själva förvånade: men vi har ju gjort allt detta för dig, Jesus! Och nu säger du att det inte betyder något! Så hemskt att i det läget möta Jesu blick och höra: ”Jag känner er inte”.

Man önskar att det inte vore möjligt att leva osant, för sig själv. Men det verkar det vara. Antingen, att man lever på en ytligare nivå än vad som egentligen är bra för en, att man systematiskt undviker de stora frågorna till förmån för här och nu, det påtagliga. Eller, att man lever med en bekännelse som man egentligen inte bottnar i.

Det där tror jag alla som växt upp i ett kristet sammanhang kan känna igen. Har man det bra kan man ganska länge leva på sina föräldrars och omgivningens tro. Men förr eller senare måste man göra den till sin egen. Och det kan hända att man låtsas att det är enklare än det är. Att man skyler över de svårigheter man kanske egentligen känner, att man banaliserar betydelsen av de intellektuella hinder man ser för tron, intellektuella eller, förstås, psykologiska eller trosmässiga.

En gammal klok präst sa en gång till mig: är det bråttom är det antagligen inte Gud. Det mesta i livet som är värt något tar lång tid. Att lära känna en annan människa, att älska någon i nöd och lust, att förlåta någon som sårat en, att stanna kvar när man hade kunnat gå – allt det där är väldigt jobbigt och tar lång tid. Så mycket enklare att leva på en ytligare nivå. Inte låta de där tankarna ta så stort utrymme. Inte ta sanningsfrågan riktigt på allvar utan nöja sig med ”å ena sidan”, ”å andra sidan”.

Det kan nog vara en anledning till att den psykiska ohälsan i vårt land är så stor. Att vi inte riktigt tar livet på allvar. Att vi inte riktigt lyckats rusta barnen inför svåra tider, inför lidande och smärta. Vi går omkring med en föreställning om det goda livet, reklambildernas goda liv och så väljer vi bilden. Förr eller senare blir det ett glapp. Och där kommer det att först vara lite obekvämt, men så småningom kanske det lilla skoskavet faktiskt blir infekterat. Och vad beror det på? Hur ska man veta var det kommer ifrån?

I värsta fall lever också kyrkan på en för ytlig nivå. Vi nöjer oss med att tradera evangeliet som ett må bra-budskap. Kom till kyrkan för en lugn och mysig stund! Gud vill att du ska må bra, att du ska bli av med din oro! Ja, det är sant, men det verkar också finnas en oro som kommer sig av att man inte lever riktigt sant. Att det skaver. Och försöker man bli av med den oron är det som att klippa av lite blad på en buske man vill bli av med, men lämna roten kvar.

Och det kan alltså då vara så, även om vi värjer oss för tanken, att vi genom detta bedrägeri, alltså även om det är i någon mån omedvetet för oss själva, att vi därigenom bidrar till mörkret i världen.

Det är märkligt med Bergspredikan. Jag har ofta sagt att Bergspredikan inte riktar sig till kreti och pleti utan är en lärjungaskola. Som det står alldeles i inledning av kap 5: När han såg folkskarorna gick han upp på berget. Han satte sig ner, och hans lärjungar kom fram till Honom. Här verkar det vara en distinktion mellan folket och lärjungarna.

Men nu, när i kap 7, slutet på Bergspredikan, står det: När Jesus avslutat detta tal (och det verkar syfta på hela talet, inte bara orden om husbyggarna) var folket överväldigat av hans undervisning.

Kanske var det så att Jesus från början drog sig undan. Han gjorde ju det ibland. Det var så mycket folk, så omätliga behov. Ibland behövde han ge sina närmsta vänner extra undervisning. Men så smyger sig folkmassorna ändå på och i slutet så är det många fler som lyssnar än lärjungarna.

Förr eller senare är det så att det som gäller Jesu lärjungar, Hans närmsta vänner, kommer att gälla hela världen. Från början är det Abraham, men kallelsen till Abraham innefattar många, många. Och kyrkan finns för att tjäna världen, be för världen, förlåta, komma med hopp – där människor i allmänhet saknar tro att be, saknar vilja och förmåga att förlåta, saknar hopp.

Jesus visar dem som lyssnar två olika husbyggare. Båda vill ha ett hus att bo i. Båda verkar kunna bygga. Men bara den ene tänker efter var det är bäst att huset står. Jesus säger: den som hör dessa mina ord och handlar efter dem och den som hör dessa mina ord men inte handlar efter dem. Höra och göra.

Så fort man känt ett tilltal, hört en kallelse, så fort Ordet drabbat en, då står man vid ett vägskäl. Man kan agera i enlighet med det man hört eller låta bli. Jag tror att vi många gånger låter bli. För vi har egna uppfattningar om hur vi ska handla. Och vi säger till oss själva: hur kan jag veta att det var Guds röst jag hörde? Som om det var helt godtyckligt! Och visst, vi behöver alla öva oss i att lyssna så att vi blir ett sånt där får som känner igen Herdens röst. Men jag vet med mig att jag ibland försvarat min bristande handlingskraft med att det kanske ändå inte var Guds röst, fastän jag i mitt inre egentligen visste att det var det.

Och samma princip gäller oss som församling. Vi kan öva oss i att lyssna, vi kan prioritera bönen, vi kan erbjuda sammanhang där människor i mindre grupper kan träffas och dela livet med varandra. Just nu har vi två sådana grupper i församlingen. Det som är så bra med det är att det för de flesta människor är lättare att pröva gå trons väg i ett mindre sammanhang. Och när man då får glimtar från vad Gud gör i andra människors liv så kan man själv våga lite mer, våga dra fler slutsatser av de maningar man själv känner i sitt inre.

Och ifall någon tänker att det låter navelskådande och improduktivt: bönen är ju till för världen! Världen, Sverige, Mölndal behöver kristna människor som ber! Som lever livet med Jesus och kan visa på det för andra.

Må så Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och samveten hos Kristus Jesus. Amen.