Kristus är uppstånden

Påskdagen,  2011
Påsknattsmässa i Fågelbergskyrkan och Högmässa i Stensjökyrkan
Stefan Risenfors
Texter
Jona 2:1-11
EpistelApg 18:32-37
Evangelium Joh 20:1-18
<<Föregående  >>Nästa

 Beredelsetal

 Den här dagen handlar om att säga nej till mörker och död och ta emot ljuset i mitt liv. Men för att kunna ta emot ljuset måste jag först erkänna mörkret i mitt liv – så låt oss då göra det i vår syndabekännelse…

Predikan
När hon hade sagt det vände hon sig om och såg Jesus stå där, men hon förstod inte att det var han

 Så beskriver evangelisten Johannes Maria från Magdalas möte med den uppståndne Jesus utanför den tomma graven. Hon kände inte igen honom! Och det här inträffar ju flera gånger med den uppståndne Jesus – inte ens hans allra närmaste vänner känner igen honom efter uppståndelsen. Så var det ju också med de båda lärjungar som gick tillsammans med Jesus till Emmaus efter påskhögtiden. De gick tillsammans och pratade en hel mil och ändå kände de inte igen honom under hela långa vandringen.

 Varför kände inte Maria igen Jesus? Ja, kanske var det för att hon hade väntat sig en död kropp och inte en levande människa som kunde förväxlas med trädgårdsvakten. Kanske är våra sinnen precis så opålitliga, precis så subjektiva och styrda av våra förväntningar så att vi hela tiden låter oss luras. Vi ser vad vi väntar oss se, och vi hör vad vi väntar oss höra. Enda undantaget är små barn som ännu inte lärt sig vad de ska vänta sig, små barn som i sagan om kejsarens nya kläder – små barn som tillåter sig att se det de faktiskt ser. Och kanske var det därför Jesus sade de berömda orden om barnen: Den som inte tar emot Guds rike som ett barn, kommer aldrig dit in. Men vi vuxna eller nästan vuxna, vi har så svårt för att vara nollställda och vidöppna, vi är så styrda av våra förväntningar så att våra sinnen hela tiden sviker oss. Kanske var det därför Maria inte kände igen Jesus – han skulle ju inte vara där, han skulle ju ligga livlös inne i graven!

 När jag hade kommit så här långt i mina predikoförberedelser så fick jag plötsligt en sång i mina tankar, en av de där sångerna som fastnat, som man inte blir av med utan som dyker upp lite då och då. Sången var Barbro Hörbergs ”Ögon känsliga för grönt” från tidigt 70-tal. Och det var just titelfrasen som gjorde att jag kom att tänka på den här sången – ögon känsliga för grönt.

 Jag tänker mig nämligen att när Maria stod där utanför graven så var hennes ögon inte känsliga för grönt. Grönt är ju livets färg och Marias ögon var just då bara känsliga för död. Och jag tror att många som upplevt djupt sorg kan känna igen sig – i sorgen så blir inte ens det roliga roligt. Alla tidigare glädjeämnen mister sin glans för det ligger som en grå hinna över allting. Det är som ett filter över ögonen, ett filter som inte släpper igenom något annat än just det som bekräftar min sorg. För de allra flesta som drabbas är ju det här ett övergående tillstånd och efter en tid ser man återigen livet i fullfärg – de glädjeämnen jag faktiskt har kvar blir synliga igen och jag återvänder till livet. Men i det akuta sorgestadiet så är mina ögon känsliga enbart för död och för det som bekräftar min sorg.

 Frågan till dig och mig denna Påskdag blir då: Är det så att jag i likhet med Maria har den Uppståndne alldeles inpå mig utan att känna igen honom? Hjalmar Gullberg skriver:               
              Den regeln har ej blivit överträdd:  är Gud på jorden, vandrar han förklädd.

 Men kanske är det inte Gud som kamouflerar sig, kanske är det mina ögon som inte längre är känsliga för en levande Gud?

 Jag vill återvända till Barbro Hörbergs sång, dels för att den var en spontan association och jag tror att sanningen ofta ligger i det spontana, dels för att jag tror att den sången bättre förmår skildra miraklet med den tomma graven än många tunga dogmatiska texter. När vi står inför det ogripbara och allra mest underbara så behöver vi ett språk som inte definierar och sluter in, utan ett öppet språk, ett språk som mer är en språngbräda. Därför har kyrkan i alla tider behövt konsten och kulturen, och inte minst lyrik och musik, för där finns det där språket som öppnar, som är en början men inte ett slut. Därför vill jag sluta med att läsa Barbro Hörbergs text eftersom den skildrar hur verkligheten ibland kan bli helt förändrad när mina ögon blivit känsliga för det jag tidigare gått förbi. Hon sjunger om en förälskelse men jag tror att orden går att tillämpa också på en uppstånden Jesus, en Jesus som plötsligt inte längre är sig lik! När jag läser – tänk då på orden om statyn som fick ändra alla orden i sin sång – kanske kan denna Påskdag ändra orden också i din sång! I det innestängande dogmatiska språket kallas det paradigmskifte, det kan göra ont men det är mycket mer spännande än det låter:

    Och tänk i parken
    Om våren
    Med ögon känsliga för grönt
    Och kastanjeblad som paraplyer
    Och våra händer känsliga för allt som är skönt.
    Vi vek en duva av papper
    I vinden seglade den långt
    Och den landade på en staty som
    Fick ändra alla orden i sin sång.
    Det regnade men bilderna blev bra
    Det var ett egendomligt ljus den dan
    Vi fyllde våra ögon
    Med ljuset och tankarna på allt det nya
    Och tänk i parken
    Om våren
    Med ögon känsliga för grönt
    Och kastanjeblad som paraplyer
    Jag älskade dej då, det gör jag nu.