Det levande ordet

Högmässogudstjänst i Stensjökyrkan
Sexagesima 2006           
Stefan Risenfors
Texter
Gt Jes 55:8-11
Epistel 1 Kor 1:18-25
Evangelium Luk 8:4-15
<<Föregående  >>Nästa

Predikan

Jag hoppas att ni märkte att texten vi hörde förklarade sig själv. Jesus förklarade själv i berättelsen sin liknelse och därför ska jag i min predikan gå utanför texten och tala om det som är söndagens tema: ”Det levande ordet”.

Min ämbetstitel som präst är VDM, Verbi Divini Minister – det gudomliga ORDETS tjänare. I motsats till Linus med sin gitarr och Birgitta med sin orgel, så är jag som präst hänvisad till enbart språket, det skrivna och det talade. Språket är mitt instrument, mitt verktyg, mitt redskap, mitt vapen. Jag kan uppleva det som en oerhörd utmaning i en tid som är så ordtrött som vår tid. Ord har blivit så enkla att producera och så billiga att mångfal¬diga att de numera översvämmar jorden. Om vi använder evangeliets bild av orden som ett utsäde så kan man konstatera att det utsädet vräks ut över jorden i osannolika mängder. Det räcker att du tittar i din brevlåda eller kommer inom hörhåll för en smattrande radiopratare – ord, ord, överallt ord. Men nästan bara lättviktiga ord, ord som aldrig varit avsedda att sätta märken i din själ utan som bara vill fånga din uppmärksamhet i några sekunder. Fånga din uppmärksamhet för att kunna distrahera dig, för att få dig att konsumera eller för att fördriva den farliga tystnaden – tystnaden som är farlig för att den kan få dig att genomskåda alla bedrägerierna. Med detta vill jag ha sagt att i vår tid är kanske de många orden det allra största hotet mot det Levande Ordet. Det viktiga dränks bland allt det oviktiga.

Men mitt i allt detta är jag som präst hänvisad till orden som ett medel för att människor att upptäcka Det levande Ordet – Ordet som kan förvandla liv! För en kristen är Det levande Ordet framförallt Bibeln – vi tror att Gud valt att meddela sig med oss genom ord. Men ändå har orden inget egenvärde, inte ens Bibeln har ett egenvärde utan den har ett värde enbart om den förmår upprätta eller understödja en levande relation med Gud.

Det är relationen som står i centrum för tron – relationen till Gud i just det gränssnitt som Gud valde gentemot mänskligheten – Jesus. Det Levande Ordet är alltså i grund och botten inte bokstäver utan en person – Jesus. Allra tydligast klargörs detta i den ska Johannesprologen – de första verserna i Johannesevangeliet där Johannes skriver:

I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.... och några verser senare fortsätter han:

Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.

Men om människan Jesus står i centrum för tron så återstår problemet att i kristendomen så är Jesus inbäddad i så många ord. Ordens uppgift är att berätta något sant om Jesus, att få folk att förstå vem Jesus är och vad som är Hans ärende till oss. Men ofta har orden fått en motsatt effekt – de har fjärmat människor från Gud, de har byggt en barriär mot det de skulle förklara! Olof Hartman låter en av sina kyrkospelsfigurer säga:
”Någon läste om en samaritisk sköka - och om Kristus som talade med henne. Och jag tänkte: måtte det vara sant! Sedan kom det andra och det var tiotusen ord. Jag drog den slutsatsen att om Kristus var verklighet, så var kyrkan ett försök att oskadliggöra honom.”

Nu kan det här låta ganska uppgivet och det kan låta som att jag verkligen sågar på den gren där själv sitter som predikant. Samtidigt kan det ju verka lite motsägelsefullt att jag i och med förra meningen hade använt 603 ord för att förklara hur hopplösa orden är. Jag tror alltså ändå på orden, mitt i denna ordtrötta tid vill jag ändå d

Men jag tror kanske ännu mer på mellanrummen mellan orden – mellanrummet där orden ges tid att tränga in, ges tid att förvandlas från information till kunskap, från fakta till insikt, från ord till handling. På något sätt har ordbruk därför en likhet med jordbruk. Åtminstone i den mån jordbruket handlar om skogsbruk – att sköta och förvalta levande skog. I skogsbruket ingår ju gallring – man tvingas plocka bort en del träd och en massa sly för att de viktiga, livskraftiga trädplantorna ska få det utrymme och det solljus de behöver. Också när det gäller ord behövs gallring – vi behöver isolera orden från varandra så att de blir tydliga och livskraftiga. Utan mellanrum blir det bara en flod av prat – som en misskött skog där slyet har brett ut sig och inga träd fått det utrymme de behöver.

De människor ibland oss som är allra bäst på det här med gallring när det gäller ord – det är nog poeterna. En poets samlade livsverk kan ju ibland utgöras av färre ord än i en enda ordinär predikan – så glest mellan orden är det ibland i lyrikens värld. Glesa rader, korta rader och enskilda ord som plötsligt blivit synliga till hela sitt innehåll när allt det som skymmer har gallrats bort. Men också mer ordrika författare kan ibland ha den här säregna förmågan att öppna upp orden och avslöja deras inre rikedomar. En sådan författare var Harry Martinson som vi ska ägna oss åt här ikväll i en musikgudstjänst. Hittills har jag talat om orden som ett problem just för att de är för många och därför döljer varandra. Men orden kan vara problematiska också när de möter oss et och ett. För att försöka visa detta ska jag låna ett av Harry Martinsons mest berömda verk - rymdeposet Aniara. Diktverket handlar ju om en skara människor som är instängda i ett rymdskepp som är på väg ut i tomma rymden – på en resa in i oändligheten.

Jag vill använda det här rymdskeppet som en bild för mötet mellan tankar och språkliga begrepp. Ett problem är nämligen att språkliga begrepp bär på något slags gravitationskraft. Om vi tänker oss att Harry Martinssons rymdskepp Aniara hade kommit för nära en planet på sin resa genom rymden, då hade den inte kunnat fortsätta sin färd utan den hade genom planetens gravitationskraft ohjälpligt dragits in i ett kretslopp runt planeten – som en planetens evigt cirkulerande fånge.

På liknande sätt förhåller det sig med språkliga begrepp. Vår tanke är som ett rymdskepp som skjuts rakt ut i rymden - i likhet med raketmotorn så kan tanken till en början ha en kraft som är större än varje gravitation. Men förr eller senare tar tankens eget bränsle slut och den fortsätter enbart pga den rörelseenergi som den bär på, den fortsätter ut i de fria tankerymderna.

Men därute kommer den förr eller senare att hamna i gravitationsfältet kring ett språkligt begrepp och då avbryts dess fria flykt, den tvingas in i ett evigt kretslopp runt begreppet och på så vis blir tanken språkets fånge – dömd att för evigt cirkla kring redan definierade begrepp som kärlek, frihet, försoning, Gud, tro, död och liv. Och de här språkliga begreppen är så självklara att vi inte märker hur de begränsar oss, hur de stoppar den fria tankens fria flykt ut i ry

I vanliga fall är de här bristerna i språket inget större problem men just när det gäller tro, livsåskådning och kyrka så blir det mer komplicerat. För då har vi hamnat i språkets utmarker – marginalerna ut mot det översinnliga och ordlösa. Problemet blir allra störst när vi inte erkänner detta utan beter oss som om det faktiskt fanns någon självklar och alldeles entydig överensstämmelse mellan beteckningen och det betecknade.

Somliga skulle kanske säga att lösningen på problemet är att vända sig till poesins öppna språk så snart man talar om Gud, ett språk som inte stänger inne som en definition utan öppnar upp som en bild. Och visst är det sant att poesins språk på ett annat sätt än det dogmatiska språket rymmer den enda verkligt sanna dogmen om Gud – SEMPER MAJOR, alltid större!

En annan väg skulle kunna vara att behålla det dogmatiska språket och behålla otidsenliga och otympligt fyrkantiga ord som nåd, arvsynd, jungfrufödelse och uppståndelse, men inte se dem som innestängande definitioner utan mer som avstampsbrädan i en längdhoppsgrop. Då blir begreppens fasthet och tyngd inte ett hinder utan en möjlighet för då duger dom till att ta avstamp ifrån i ett erkännande av att själva det äventyr som vi kallar tro väntar bortom begreppen, i själva språnget. Låt oss bedja: Herre, välsigna vårt tvivel med tillräckligt mycket tro och välsigna vår tvärsäkra tro med tillräckligt mycket tvivel så att vi tvingas ut på den resa ut ur oföränderligheten där Du själv väntar på oss. Ja, Herre, gör orden så levande så att de förmår göra oss levande Hjälp oss att känna igen dig varhelst du möter oss och gör orden om dig så genomskinliga att vi kan skönja dig bortom begreppen, komma dig nära och så få del av ditt Liv i våra liv.

AMEN