Julbön 2016

Predikan

Verklighetsflykt – är det vad det handlar om? När vi ännu en gång försöker frammana den förljugna bilden av en renskurad krubba med snälla djur och milda människor i den allra djupaste harmoni. Den heliga familjen som sitter där och myser i det mjuka höet helt utan spår av koskit och oxdynga -  som på vilken svensk förlossningsavdelning som helst. Verklighetsflykt – är det vad det handlar om när vi flyr till Betlehemsromantiken? Flyr från det dagliga bombardemanget av nyheter om nya terrordåd, ännu fler drunknade flyktingar i Medelhavet, nya mord bland gängen i förorterna, nya bombmattor i Syrien och en upplevd hotbild mot Sverige som sägs motivera det där förhöjda säkerhetsläget av 3 på den 5-gradiga skalan. Är det en verklighetsflykt när vi då kurar ihop oss i kyrkvärmen och lyssnar till fantastiska berättelser om sjungande änglaskaror i skyn?

Eller är det precis tvärtom? Är det rent av den allra SANNASTE bilden av att vara människa som vi får där i stallet i Betlehem? En scen som krubban här framme som visar oss det mest magiska ögonblick som en människa kan vara med om – ett barns födelse – kanske är det DET som är den mest sanningsenliga bilden av att vara människa på jorden!? Och då blir det vi kallar verkligheten – det kalla, hårda, obarmhärtiga som just vi privile­gierade mest möter i nyhetsflödet – då blir DET en falsk bild av verklig­heten.

Det är som med ljus och mörker. Om vi bortser från ett antal mystiska svarta hål så är det ju ljus forskarna brukar registrera, när de betraktar världsrymden. Och det fantastiska är ju att ju längre ut vi kan se i univer­sum desto mer ljus ser vi i det som verkade vara ett kompakt mörker – redan för fem år sedan kunde Hubbleteleskopet registrera ljus från en extremt avlägsen galax, ljus som färdats i över 13 miljarder år innan det nådde teleskopet! Ju längre ut vi ser desto mer ljus ser vi och det är ljuset vi fokuserar.

Men med nyheterna är det tvärtom – nyheterna rapporterar framförallt mörker. Fast det beror ju på att det som nyheterna skildrar är undantagen. Det normala, det vardagliga, det positiva, det barmhärtiga, det kärleksfulla hamnar vanligen inte på nyheterna – för det normala är ju inga nyheter. Samtidigt riskerar vi att få en förvänd bild av verkligheten när vi sitter mitt i det här nyhetsflödet – vi får det om vi tror att nyheterna ger en rättvis beskrivning av tillståndet i världen.

Därför behöver vi inte ha dåligt samvete när vi dras till Betlehemsstallet, för även om vi har romantiserat bilden av att föda i ett smutsigt stall, så anar jag att Josef och Maria var precis lika lyckliga som varje föräldrapar som tar emot sitt första barn antingen det är på BB eller på ett adoptions­kontor någonstans i världen. Varje nyfött barn är ju en påminnelse om hur stort det är att vara människa och när vi ser bilden av den nyfödde Jesus så är det som att vi får en chans att genomskåda mörkret i tillvaron. För varje barns födelse är som ett spjut av ljus rakt in i mörkrets hjärta! Varje barns födelse är en livets egen dementi av dödens påstådda herravälde. Så det vi firar idag och imorgon är själva livet, det mänskliga livet – detta makalösa underverk som ingen av oss kan förstå! Vi firar att vi får vara med i detta biokemiska och existentiella mysterium, som är så mycket större än allt annat universum lyckats frambringa.

Men det fantastiska är att Julens budskap än ännu större än så! Ännu mer omvälvande än konstaterandet av att vi bara genom att vara levande människor är deltagare i tillvarons största mirakel! Det ännu större underverket är det som Julevangeliet låter en ängel berätta för några herdar utanför Betlehem: ”I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren.”

Jag är medveten om att Julevangeliet bär nästan samtliga spår av typisk uppdiktad födelselegend. Änglar som sjunger i skyn, mystiska män från österlandet som kommer med gåvor och så en märklig stjärna som fört dessa mystiska män hela vägen fram till stallet i Betlehem. Det där är ju den typen av berättelser som genom historien har berättats om mängder av mäktiga kungar och kejsare. Hör inte Julevangeliet ändå till samma litterära genre som de fantastiska historier vi kan läsa Nordkoreas ledare? Alltså påhitt! Bara påhitt!

Jag vet att det är många som tänker på det viset, också många av alla dem som idag besöker våra kyrkor. Det man söker i julgudstjänsten är då inte något slags bekräftelse av ett historiskt faktum, utan mer en vacker saga som väcker barndomsminnen till liv och skapar lite högtid och magi.

Jag delar dessa skeptikers hållning till en viss del, för jag kan också tänka mig att berättelsen om Jesu födelse har smyckats ut i efterhand av fromma krönikeförfattare som vill göra vad de kan för att legitimera och förstärka Jesu anspråk på att vara Guds Son! Men även om också jag har svårt att tro bokstavligt på allt det där legendartade i Julevangeliet, så menar jag att berättelsen tillhör en annan genre än sagorna. Based on a true story brukar det ibland heta i förtexterna till en spelfilm som grundas på något som faktiskt har hänt. Så tror jag att det är med Julevangeliet – där finns en kärna av sanning i mitten av alla legenderna.

Det finns ett annat tydligt bibliskt exempel på det här och det är Exodus­berättelsen, alltså berättelsen om hur Gud genom Mose befriar Israels folk ur fångenskapen i Egypten. Ingen annan berättelse har påverkat det judiska folket så mycket som just denna berättelsen men idag är många forskare tveksamma till det historiska faktainnehållet i Exodus. Kanske var det en mindre skara judiska slavar som lyckades fly och som i efterhand har broderat ut historien? Men oavsett hur det var så har själva berättelsen levt ett alldeles eget liv och burit ett helt folk genom historiens alla pogromer. Det är berättelser som Exodus som har format den judiska självbilden – berättelsen har alltså blivit långt viktigare än själva den historiska händelsen för flera tusen år sedan. Och samma berättelse förmedlad genom fromma bibliska sånger formade ett mönster av möjlig befrielse som gjorde att de amerikanske slavarna reste sig upp och skakade av sig förtrycket. Återigen är det alltså själva berättelsen som lever ett eget liv, berättelsen befriar, berättelsen skapar nya horisonter för det tänkbara, nya möjligheter!

Och i den processen, i den extremt potenta processen av återberättande och upprepning, så är inte utbroderingarna mindre viktiga än den historiska kärnan. Så när det gäller Julevangeliet – ta till dig rubbet! Gräv inte ner dig i några källkritiska tvetydigheter utan låt dig omfamnas av tron på att Gud faktiskt kom hit och blev en av oss. Du är inte bara med i ett biokemiskt mirakel genom att vara människa – du är också medlem i den kosmiska heliga familjen – en familj som är större än alla geografiska, religiösa och etniska gränser, en familj med ett löfte som överskrider dödens gränser. AMEN

Bön (Bönboken Tro och liv sid 448: 841)

Gud, vi ber om ett nyfödelsens under mitt i den mörkaste tid.
Vi ber om hopp och tillit till ljusets seger.
när mörkret tycks triumfera.

Vi ber om mod att pröva fredens vägar
med det gemensamma bästa för ögonen.

Vi ber om hjälp att tro på den vapenlösa kärlekens seger,
när frihet och rättvisa råder.

Vi ber om öppna sinnen för julens under
- att du möter i ett nyfött människobarn,
som i sin utlämnade maktlöshet
är Fredsfursten och hoppets tecken i den värld du älskar.
Gud, gör oss till ambassadörer för julens rike i tro, hopp och kärlek.
AMEN