Medmänniskan
Högmässa i Stensjökyrkan
13:onde eft. tref. 2008
Stefan Risenfors
<<Föregående  >>Nästa
Texter
GT Jer 38:7-13
Epistel Rom 12:16-21
Evangelium Matt 7:12

Beredelsetal

Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda.

Om vi drar ut till strid mot det onda med samma vapen som vi har blivit angripna med, ja, då är vi redan besegrade! Det är ju det Paulus säger i den här uppmaningen till församlingen i Rom i dagens episteltext. Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda!

Lika lite som mörker kan utplånas av mörker, lika lite kan ondska besegras av ondska. Ändå verkar vi människor ständigt på nytt tro på det! Som när USA:s regering började bomba Afghanistan som svar på 11 september­attentaten. Som när Ryssland för ett par veckor sedan gick in med pansar och bombflyg i Georgien som ett svar på den georgiska regimens våld mot utbrytarregionen Sydossetien. Våld mot våld, övergrepp mot övergrepp, terror mot terror. Det märkliga i sammanhanget är ju att de flesta krig­förande arméer ser sig som försvarare, båda sidor ser sig som försvarare och ingen ser sig som angripare. Fast vi behöver inte gå till stormakts­politiken, det räcker med att se på våra egna liv. Hur lätt har vi inte för att svara med samma mynt! Att ge igen, öga för öga och tand för tand, vedergällningens djävulska reflex! Och då är vi redan besegrade för då har ondskan fått dig dit den vill. Kanske blir det lättare att identifiera motståndaren om vi just personaliserar ondskan som en djävul. Då har jag och min motståndare plötsligt en gemensam yttre fiende – det var djävulen som fick honom eller henne att angripa mig och det är samme djävul som vill få mig att slå tillbaks. Vi är båda angripna av någon som vill få oss att slåss på hans planhalva, med hans vapen! Han vill få oss förblindade av hat så att vi inte längre ser vår verklige fiende utan tar varandra för fiender, så där som man kan göra när dimman ligger tät eller mörkret lagt sig över slagfältet.

Men vi som vill följa Jesus har en Herre som faktiskt har uppmanat oss att älska våra fiender och be för dem som förföljer oss! Inte bara stå ut med dem eller uthärda, utan faktiskt älska våra fiender. Att älska är inte passivitet utan aktivitet, att älska betyder att man inte står ut med att någon enda människa lånar sig till att vara djävulens redskap. Här kan vi lära av Jesus som själv konfronterade ondskan utan att hemfalla till att använda samma vapen. Så låt då vår syndabekännelse idag få bli en bön om att du och jag ska kunna bryta ondskans spiral genom att bekämpa mörkret inte med mörker utan med ljus! Låt oss be och bekänna…

Predikan

Den Gyllene Regeln, den kallas ju så – den här korta uppmaningen som i en eller annan form återfinns i alla världsreligionerna. Den är ju så självklar och om alla människor verkligen levde efter den så skulle nästan alla världens problem vara lösta. Jordbävningar och andra naturkatastrofer skulle finnas kvar, men också de skulle bli mindre katastrofala om alla människor verkligen följde den Gyllene Regeln. Efter varje katastrof skulle ju i så fall varje drabbad vara omgiven av en hel värld som brydde sig och som tog ansvar. Fängelserna skulle vi kunna lägga ner, polisväsendet skulle kunna avskaffas, säkerhetsföretagen skulle gå i konkurs och militären skulle kunna byta ut sina vapen mot sandsäckar och spadar – för i den världen skulle naturkatastroferna vara det enda som hotade oss. Så totalt annorlunda skulle världen te sig om vi alla verkligen levde efter den här korta regeln som i stort sett alla människor redan är överens om: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.

Det är vad lagen och profeterna säger, berättar Jesus – det är samman­fattningen av Guds vilja och så kort är alltså bruksanvisningen för att skapa ett paradis på jorden!

Men det som ser så enkelt ut och borde vara så självklart verkar samtidigt vara så ouppnåeligt! Varför är det så? Det räcker ju med att vi ser på våra egna liv så ser vi hur långt vi har till att leva efter den här till synes enkla regeln. Varför ska det vara så svårt? Det korta svaret på den frågan har den kristne i ett enda begrepp: syndafallet. Ni vet – människans uppror mot Gud, upproret som drev oss ut från Paradiset. Vad vi än tror om Skapelse­berättelsen och historien om Eva, ormen och den förbjudna frukten från kunskapens träd, så tror jag att vi alla kan vara överens om att den ger en sann bild av människans situation på jorden. Ondskan finns verkligen, den är inte bara lite biokemiskt skräp i hjärnbarkens skarvar som snart är bortstädat av den moderna gentekniken. Nej, antingen vi kallar den djävul eller något mer diffust och opersonligt så finns den ändå där, fastnaglad i vårt innersta. Som en felprogrammering i själva moderprogrammet, som en bug eller ett virus som inte går att utrota utan att utrota människan själv. Vi bär vår skugga med oss och därför är det som Paulus säger i samma Romarbrev som vi lyssnade till tidigare:

            Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag… i mitt inre bejakar jag ju Guds lag. Men jag ser en annan lag i mina lemmar... (Rom 7:19-23)

Eftersom Paulus är präglad av sin tids gnostiska föreställning om den onda materien och den goda anden så förlägger han denna andra fientliga lag till kroppen. Men oavsett var man placerar den så tror jag att varje människa kan känna igen sig i detta att vi inom oss har den här ambivalensen som ständigt får oss att göra och säga också det vi vet är fel, också det vi egent­ligen inte vill göra eller säga.

Ett vanligt misstag inte minst bland oss lutherska kristna är att vi nöjer oss med det här – vi nöjer oss med att konstatera att vi är ofullkomliga syndare som alltid kommer att vara ofullkomliga och därför är det tur att vi har Jesus som frälser och förlåter oss syndare. Och så blir vårt hat, vår avundsjuka, vår missunnsamhet, vår egoism och allt det där andra Guds problem och inte längre vårt. Eller som en katolsk präst en gång uttryckte det: ”Problemet med er lutheraner är att ni ser era goda gärningar som en konkurrent till Guds nåd!”

Som att nåden skulle förminskas om vi blev bättre människor eftersom det då fanns mindre att förlåta. Som att vi skulle kunna lägga ner hela det där projektet som vi kallar helgelse och bättring eftersom vi ändå inte kommer att kunna nå hela vägen fram. Om det är så att sådana resonemang på ett medvetet eller omedvetet plan skulle ha gjort lutheraner och andra mindre intresserade av att göra sig själva och världen en liten gnutta bättre, så är det ett vansinnigt resonemang som står rakt i motsats till det Jesus lärt oss. Sanningen är ju den att när vi gör goda gärningar och när vi lyckas med att följa Gyllene Regeln så är det Gud som verkar i oss. Våra goda gärningar gör inte oss större, utan de gör Gud större – den Gud som verkar i oss!

Hur verklig och nödvändig förlåtelsen än är för oss kristna så är det ändå vårt problem att vi inte lyckas leva efter den enkla livsprincip som Jesus gett oss i den Gyllene regeln. Vi kan inte bara ge upp och hänvisa till att vi är förlåtna syndare, förlåtelsen måste få göra något med oss, något konstruktivt!

Men en predikan som bara utmynnar i ett konstaterande av problemet är lika fel som det här lutherska misstaget. Jag skulle alltså vilja säga något som får praktiska konsekvenser i ditt och mitt liv. Jag är trött på predikningar, mina och andras, som bara blir prat, som aldrig tar gestalt i praktisk verklighet. Vi sitter ju här i kyrkan för att förändras, för att bli bättre människor – om inte det är vårt mål så kan vi lika gärna stanna hemma!

Här kommer alltså äntligen mitt försök att åstadkomma praktisk, påtaglig, verklig förändring i ditt och mitt liv.

Först ett konstaterande. Vilka är det som gör goda gärningar? Finns det något gemensamt drag hos de människor som mer än oss andra lyckas leva efter den Gyllene Regeln? Som svar på det vill jag hänvisa till något Jesus säger bara några verser efter Gyllene Regeln i Matteus 7:e kapitel:

                      På deras frukt skall ni känna igen dem. Plockar man kanske druvor på törnen eller fikon på tistlar? Så bär varje gott träd bra frukt, men ett uselt träd bär dålig frukt.

Vi kan inte bära fram något vi inte har! En törnbuske kan inte bära druvor hur mycket den än skulle vilja det. Vi kan alltså inte krampa fram medmänsklig kärlek på ren vilja. Kärleken har en annan källa än mig och det bästa som kan ske med mig är att jag förvandlas till att bli en kanal för den kärleken. Och då måste jag förvandlas inifrån, det är något genom­gripande som måste ske med mig för att Guds kärlek ska kunna flyta fram genom mig.

Men vad är då nyckeln till det här låset? Vad är nyckeln till den Gyllene Regeln? Finns det något som kan förvandla mig från törnbuske som andra sticker sig på, till vinranka som ger frukt till andras glädje? Det finns ett svar på det som är det ständigt korrekta svaret här i kyrkan och det är givetvis Jesus. Men samtidigt är det i det här sammanhanget ett mer eller mindre värdelöst svar eftersom det är så allmänt, det tenderar att bara bli till intet förpliktande fromt prat. Jag är på jakt efter ett mer praktiskt och konkret svar och det svaret tycker jag mig ha funnit i ett enda litet ord – Tacksamhet! Kan tacksamhet vara nyckeln till Gyllene Regeln?

Låt mig förklara vad jag menar med att hänvisa till en gammal gospelsång – Wade in the water. Den bild jag får framför mig när jag hör den sången är bilden av Israels folk som vadar fram genom de återstående vattenpölarna i Röda havet sedan Gud sänt en vind som sopat undan vattnet så att folket kan tåga nästan torrskodda över den frilagda havsbottnen. Bakom dem närmar sig den egyptiske kung Faraos soldater, nyss hade de varit fångade mellan det ogenomträngliga havet och soldaterna, men nu har Gud öppnat en väg rakt igenom havet! Fast lite vatten ligger kvar i små pölar på bottnen, lite blöta om sandalerna blir de trots allt.

Det där kan vara en bild för ditt och mitt liv här på jorden. Vi står inför ett val av perspektiv. Antingen kan vi ta det för självklart att Gud håller vattenmassorna borta och istället fokusera de där små störande pölarna som vi ständigt måste gå runt eller vada igenom. Vi kan gnälla över att vi blir smutsiga och blöta. Översatt till våra liv blir det att vi inte lägger märke till att vi är en del av ett pågående mirakel där Gud inte håller undan vatten­massor men däremot håller undan själva döden och ickeexisterandet.

Om Israels folk hade vänt blicken åt sidan skulle de se de där vattenmas­sorna som står som en mur på båda sidor om dem. Om de hade gjort det skulle de inte gnälla över de återstående vattenpölarna utan vara uppfyllda av tacksamhet över att Gud öppnat en väg för dem genom havet.

Du och jag kan välja att fokusera allt det vi saknar. Vi kan jämföra oss med andra och bli bittra och frustrerade över att vi inte lyckas lika bra eller blir lika uppskattade. Vi kan gnälla över de sjukdomar och motgångar som drabbar oss och vi kan klaga över att andra beter sig illa mot oss. Allt det där kan jämföras med de kvarvarande vattenpölarna på havsbottnen där folket drar fram. På det sättet blir en törnbuske till – en bitter människa som tycker att hon inte uppskattas efter förtjänst och att hon inte fått vad hon förtjänar. På den busken växer inga druvor, däremot sticker sig omgivningen ständigt på dess vassa taggar.

Men du och jag kan också välja att fokusera på det större undret, det ofattbara Undret att vi får leva. Att vi ö h t får finnas till, att vi får uppleva det mirakel som vi kallar mänskligt liv och som är det mest fantastiska som existerar i universum. Vi kan fokusera på denna grundläggande gåva och på allt annat som ständigt ges oss utan att vi har förtjänat det. Ingen av oss har ju förtjänat att få leva. Det här livet på jorden kom inte som nåt slags belöning för lång och trogen tjänst utan vi bara fick det, helt oförtjänt. På samma sätt som Gud höll undan vattenmassorna i Röda Havet så håller Gud varje sekund undan allt det som hotar mitt liv och för detta borde jag vara så oändligt tacksam i varje ögonblick av mitt liv.

Tacksamhet alltså, förundran och tacksamhet – där tror jag att vi har nyckeln till att kunna leva lite mer efter den Gyllene Regeln om att ”allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem”

Och det förunderliga är att när vi då börjar behandla andra så som vi själv vill bli behandlade – då vänder godheten tillbaks mot oss själva.

Ja, vad tror ni – blev det där tillräckligt konkret och användbart? Tacksamhet – att spana efter allt som man har anledning att vara tacksam för. Att vara mer uppmärksam på det man fått än på det man inte fått. Går det att använda som en praktisk princip när du kommer hem idag, eller blir det bara ännu en predikan som går in genom ena örat och ut genom andra? Jag tror att du och jag står där med ett val som inte kan uppskjutas – väljer vi inte så har vi valt passivitet. Fast du ska få ytterligare två konkreta verktyg för att förändra ditt liv i enlighet med Gyllene regeln: Det finns en bok av Stefan Einhorn som heter Konsten att vara snäll. Och det finns en film som heter Pay it forward – jag tror att båda de kan ge ytterligare inspiration på den här vandringen.

AMEN