Guds härlighet i Kristus

Högmässa i Stensjökyrkan
Trettondedag Jul 2014
Högmässa i Stensjökyrkan
Stefan Risenfors

Texter
1 Kung 10:1-7
Epistel Ef 2:17-19
Evangelium Matt 2:1-12
<<Föregående  >>Nästa

Beredelsetal:
Igår kväll fick Sverige stryk av Finland i finalen på junior-VM i ishockey och samma dag hade bäste svensk i längdskidåkningens världscup fem norrmän före sig i mål. Det här med jämförelser är inte alltid så roligt och samtidigt är det ju precis det som all idrott handlar om. Samtidigt ska ju idrott vara lek. Men tävlings­leken blir aldrig riktigt rolig om man inte samtidigt känner att det är lite allvar också. I idrott har man konstruerat regler som gör att man verkligen kan jämföra prestationer men så är det inte i livet. I ditt liv är du ensam tävlande och därför kan vi aldrig jämföra våra liv med andra. I livet liksom i idrotten finns det egentligen bara en synd och det är att man inte gör sitt bästa så låt oss då i synda­bekännelsen fråga oss om vi verkligen gjort vårt bästa…

Predikan

Dagens evangelium börjar med att de österländska stjärntydarna kommer till Jerusalem. Men hur hamnade de där? Hur hamnade de hos kung Herodes när de var på väg till Betlehem? Visserligen är det inte mer än någon halvmil mellan Jerusalem och Betlehem men Betlehem ligger söder om Jerusalem och om man kommer från öster borde man inte ens behöva passera Jerusalem! Så, vad hade de där att göra?

En sak hade ju varit om den där stjärnan de upptäckt bara hade berättat att en ny kung var född. Då hade det varit rimligt att besöka inte bara kung Herodes utan vartenda kungapalats i regionen. Söker man efter en kung kan det ju vara lämpligt att börja leta i kungapalatsen. Men enligt Matteus­evan­geliets berättelse så gick ju stjärnan framför dem – den visade vägen. Vi har ju t o m fått ett ord i svenska efter den egenskapen hos Betlehems­stjärnan – ledstjärna! Så hur kunde de då hamna i Jerusalem?

Jo, anledningen var att de använde sin egen slutledningsförmåga och den grundade de i sin tur på sin erfarenhet. Det här var ju inte vilka kamelryt­tare som helst utan det handlade om stjärntydare, eller ”vise män” som det hette i den gamla bibelöversättningen. De var inte dumma, förmodligen hörde de till sitt lands intellektuella elit. De hade alltså anledning att lita till sin slutledningsförmåga, hittills i livet hade den lett dem så de hade hittat rätt i alla möjliga avseenden. Och nu var det ju en kung som hade fötts och kungar brukar som sagt födas i kungapalatsen, alltså går vi till Jerusalem, tänkte de. Kanske märkte de inte ens att stjärnan gjorde motstånd, kanske märkte de inte ens att stjärnan visade åt ett annat håll?! Eller också gjorde de det för de var ju ändå stjärntydare så stjärnan var viktig för dem. I så fall hamnade de i en konflikt – vad skulle de följa – stjärnan eller den bepröva­de erfarenheten? I den konflikten segrade erfarenheten och förmodligen hade vi alla gjort samma val. För det är så vi fungerar – vi går i våra upp­trampade spår, vi gör som vi brukar göra och som de rationella människor vi tror oss vara så grundar vi våra val i livet på de erfarenheter som livet gett oss.

Kanske några av er såg Roy Anderssons film ”Sånger från andra våningen” men eftersom den kom vid millennieskiftet så har ni förmodligen hunnit glömma det mesta av innehållet. Jag vill påminna er om en scen som jag faktisk har visat en gång här i kyrkan i en predikan – det är en skrämmande scen från en modern ättestupa. Alltså en sån där brant bergssida där man innan kristendomen kom till vårt land kunde knuffa ner gamla som inte längre kunde göra nytta. I filmen sitter hela samhällsetablissemanget uppradat medan man för en liten flicka fram till det där stupet i en makaber avrättningsscen. Den scenen har föregåtts av ett slags domstolsscen där hela vuxenvärlden försöker övertyga samma lilla flicka om att när man är gammal så vet man så mycket mer än ett barn. En av de äldre högtids­klädda dignitärerna upprepar hela tiden begreppet ”erfarenheten” – erfarenheten, erfarenheten …

I filmen ledde vuxenvärldens samlade erfarenhet rakt ut i galenskapen och i Matteusevangeliets berättelse leder erfarenheten de österländska stjärntydarna rakt i händerna på den despotiske kung Herodes. Ändå är ju erfarenhet för det mesta bättre än ingen erfarenhet. Unga människor gör förmodligen fler misstag än gamla människor, just för att de saknar erfarenhet. Men vad är då problemet med erfarenhet – varför för den oss ibland så vilse?

Jo, problemet uppstår när erfarenheten har förlorat sin allra viktigaste ingrediens, nämligen ödmjukhet! Ödmjukheten är så viktig eftersom det är den som skapar ny erfarenhet – ödmjukheten öppnar upp den gamla erfarenheten så att den släpper in nya erfarenheter. Ödmjukheten är därför det enda som kan hålla oss levande, för levande är bara den som kan vara mottagande, som kan ta emot något av allt det nya som livet ständigt vill presentera för oss.

Och jag tror att detta är något av Trettondedagens budskap – att vara öppen för att nya stjärnor kan gå upp också i ditt liv. Kanske kommer du inte att se dem på himlavalvet, men kanske kommer de att visa sig i form av en oro eller en vag känsla. En aning om att något behöver förändras, en vag känsla av att något nytt vill bryta in i ditt liv och ifrågasätta gamla beprövade självklarheter. Kanske är det därför Jesus framhåller att ingen kan ta emot Guds rike utan att först bli som ett barn. För det barn saknar är just erfaren­het och erfarenhet kan vara det material du använder för att bygga in dig i ett fängelse där inget längre kan förändras, där du inte längre är mottaglig för nya impulser, där du inte längre är levande. Med sin brist på erfarenhet kan barnet vara skyddslöst och sårbart men just denna öppna sårbarhet gör också barnet öppet på ett helt annat sätt än hos oss vuxna. Vi som alltför ofta är inmurade bakom vår innestängande erfarenhet.

De där österländska stjärntydarna hade visserligen ett återfall när de lät erfarenheten lura dem till Jerusalem. Men annars är de ett föredöme för oss i sin öppenhet mot livet. De som vågade bryta upp och ge sig ut på äventyr, de som vågade lämna bekvämligheten för att följa en stjärna och de som vågade låta en dröm leda dem på en annan väg tillbaka till sitt land.

Frågan till dig och mig idag är: I vilken mån har vi parkerat oss inmurade bakom våra beprövade erfarenheter som hindrar oss att se allt det som livet vill överraska oss med? Är vi beredda att ifrågasätta också våra mest grundläggande självklarheter och våga byta riktning i livet vägledda av en stjärna som kanske inte är mer än en vag aning, en diffus känsla eller en lätt oro?

Uppmaningen till dig och mig idag är att vi ska våga slå ut en sten i den där muren av vår samlade erfarenhet, slå ut en sten så vi ser himlavalvet för där kan fortfarande nya stjärnor gå upp, nya stjärnor som kan leda oss hela vägen till barnet i Betlehem. AMEN