Kristus är uppstånden

Webbsänd gudstjänst i Stensjökyrkan
Påskdagen  2021
Stefan Risenfors
Texter
GT 2 Mos 15:1-11
Epistel 1 Kor 15:12-21
Evangelium Matt 16:1-14
<<Föregående  >>Nästa

Beredelsetal

Det här är fartyget med det lite speciella namnet Ever Given. Det är ett av värl­dens största container­fartyg och för en vecka sedan satt det fast på tvären i Suez­kanalen,. 400 meter långt, 60 meter brett och lastat med 18300 containrar.

Skulle det där fartyget kunna vara en bild för dig och mig. Containrarna får då vara en bild av allt vi bär på. Inte bara alla prylar som överlastat våra hem och våra liv med utan också alla våra erfarenheter. All denna konsum­tion av saker och upplevelser. En del lättare att bära på, fina minnen och positiva upplevelser. Men en del av containrarna är tunga som bly – sår, spruckna relationer, kränkningar och svek, misslyckanden, konflikter och sorger. Det är mycket vi bär på.

Vi kan titta på nästa bild…

På de här bilderna ser ni samma fartyg men återgivet i en gratisapp som jag har i min mobiltelefon. Den åter­ger med ett par minuters fördröjning var fartyg i hela världen befinner sig och man kan också så vilken rutt de har tagit de senaste dagarna.

Till höger ser ni spåren efter Ever Given i Suezkanalden och här har det bara gått några minuter efter att fartyget har kommit loss. Ni ser det på väg norrut genom kanalen. Längst ner på den bilden ser ni en svart klump i spåret och den klumpen är förstorad på bilden till vänster. Där ser ni alla små rörelser som 

satellitnavigeringssystemet registrerade medan skeppet låg fast i kanalen. Man ser hur det drogs fram och tillbaka och de kortaste strecken handlar om rörelser på bara några få decimeter.

Skulle den lilla bilden också kunna vara en bild för ditt liv just nu? Du har liksom fastnat i livets Suezkanal. Allt du gör blir bara små vanmäktiga försök än hit och än dit. Alla dessa hänsyn som måste tas, alla dessa bind­ningar, alla distraktioner, alla rädslor som håller dig fast. Du kommer lik­som inte vidare i din utveckling som människa.

Det Påskdagen handlar om är i det läget The Greatest Gift Ever Given! Påskdagen erbjuder helt enkelt befrielse. Det som fick fartyget loss förra måndagen var förmodligen främst tidvattnet och med Påskdagen kommer ett tidvatten som förmår lyfta dig till att flyta fritt. Det handlar inte om positivt tänkande, det handlar inte om flykt från verkligheten, utan det handlar om en insikt om att vad som än händer så vilar du trygg i händerna på Någon som besegrat döden. Våra små rädslor får sina rätta proportioner när vi inser att det allra största hotet är undanröjt. Den öppna graven på påskmorgonen är verkligen The Greatest Gift Ever Given! Så låt oss då ta emot den i form av nåd; förlåtelse och upprättelse för allt det vi nu lägger fram inför Gud. Låt oss be och bekänna…

Predikan

Det finns alltid en annan berättelse

Faraos vagnar, hela hans här, kastades i havet, hans tappraste män dränktes i Sävhavet.

En liten flicka sa: Pappa skulle kommit hem igår, men han kom aldrig. Och mamma säger att han aldrig mer kommer att komma hem igen till mig för han har drunknat i havet tillsammans med en massa andra soldater…

Vattnen slog samman över dem, de sjönk i djupet som stenar. Din högra hand, Herre, härlig i makt, din högra hand, Herre, krossade fienden.

Det finns alltid en annan berättelse. En annan sida av saken. Kanske sällan så tydligt som i berättelsen om hur Gud enligt 2 Moseboken utplånade den egyptiska hären. Den där Exodus-triumfen som burit det judiska folket i drygt 3000 år. De som dränktes enligt den berättelsen var ju också männi­skor, människor skapade till Guds avbild, med familjer som sörjde som alla andra sörjer sina döda. Samtidigt som det judiska folket trium­ferande prisade Gud. Det finns alltid en annan berättelse, en annan sida av saken.

Men hur är det då med Påskdagens stora berättelse? Berättelsen om den tomma graven. Finns där också en annan berättelse? Ja, det finns det men det är en berättelse som ekar av tomhet. En berättelse som också handlar om en kämpande profet, men det är en berättelse som slutar i graven. Som slutar i död och uppgivenhet eller möjligen i ett föraktfullt konstaterande av att miljarder människor i 2000 år låtit sig luras av en uppblåst judisk bedragare. Den berättelsen läste jag senast på Långfredagen i en kulturartikel i Aftonbladet. Och jag funderar fortfarande på varför den publicerades just på Långfredagen. Beror det på att den aktuella kulturredaktionen fortfarande befinner sig i nåt slags pubertalt tonårsuppror mot den gamla överhets­kyrkan – titta – vi vågar t o m på Långfredagen säga att det inte finns nån Gud!  Det har gått 212 år sedan kyrkogångs­plikten avskaffades och statskyrkan är ett minne blott men uppenbarligen provocerar det fortfarande att några människor tror på Gud!

Men det gemensamma med de alternativa berättelserna till Påskdagens berättelse är att de, trots att de emellanåt bedyrar motsatsen, är återvänds­gränder. Eller det i sammanhanget mer passande engelska begreppet Dead End. För i de berättelserna är döden den ende allsmäktige spelaren på planen. I de berättelserna är vi alla på väg mot en gigantisk massaker där ingenting finns på andra sidan döden.

Men att människor inte tror är inget konstigt. Se bara på dagens evange­lium: Maria från Magdala blir ju inte trodd när hon berättar att graven är tom, inte ens Jesu lärjungar tror henne! Och de två lärjungarna som mötte den uppståndne Jesus på väg till Betania blir inte heller trodda. Nej, otro är inget konstigt. Tvivel är inget konstigt. Det enda konstiga är att tron verkar väcka så mycket ilska.

Eller också är det inte vår tro som provocerar, utan vi kristna. Vårt sätt att hantera och presentera vår tro och vår oförmåga att genomskåda otron och i den se glimtar av tro. För ofta finns den där, kanske alltid. Som en bort­glömd och kanske förnekad glänta av tro i den mörka granskogen av otro. Och jag tror att vi kristna behöver bli bättre på att känna igen dessa öpp­ningar och gå i dialog med dem. Låta vår glänta möta den andres glänta och kanske också låta vårt tvivel möta den andres tvivel!

Ibland är den omedvetna tron rätt uppenbar. Som i samtalet med föräld­rarna till det nyfödda barnet inför dopet. Hur ofta har jag inte hört orden Vi är ju inte själva direkt troende … eller religiösa … eller kyrkliga eller vilka ord man nu använder. Men så när vi talar om upplevelsen där på BB så blir det plötsligt möjligt för dem att beskriva den upplevelsen också i något slags religiösa termer. Eller standardfrasen på begravningssamtal: Ja, nånting måste det ju ändå finnas efter det här livet… också där en öppning. Andra tillfällen där glimtar av tro kan anas också hos människor som påstår sig sakna tro är i deras starka indignation över världens orättvisor och deras upplevelser av natur eller musik eller något annat som berör dem på djupet.

Det gemensamma för alla dessa gläntor av tro är att de alla är förknippade med starka känslor. Känslorna visar vägen på något sätt. Men det är när vi ska beskriva våra känslor med ord som språket ofta ställer sig i vägen, kan­ske framförallt det religiösa språket som alltför ofta skapar klyftor istället för att bygga broar mellan människor.

Men om jag då tar med mig detta med känslor som vägvisare och språket som problem och återvänder till den där kulturartikeln i Aftonbladet som provocerade mig så i fredags. Vad händer då, om jag läser med de glasögonen? Jag citerar skribenten Jenny Maria Nilsson:

Orsaken till att jag ogärna pratar om händelsen, tills nu (tydligen) på Sveriges mest lästa kultursida, är att jag inte står ut med att få den vanställd och min tradition kategoriserad som religion eller new age. Den är motsatsen, den åder som springer upp i mig vid Hyby backars högsta punkt är profan och om något hypervärldslig… Och lite längre fram i texten: Min andlighet är inte bara motsatsen till det överjordiska i till exempel bokreligionerna utan i opposition mot det.

Det hon har beskrivit är med mina ord en omskakande mystik upplevelse som hon hade i 12-årsåldern på en plats i naturen som visade sig ha starka historiska kopplingar till hennes släkt. Och när hon berättar vidare förstår man också varför hon inte vill associera sin upplevelse till kyrka och reli­gion. Hon berättar hur hennes mormors mormor fick sitta fem år i fängelse för att hon hjälpt en ogift piga göra abort. En annan släkting blev faderslös och blev utackorderad till ett prästpar där hon fick slita ont och plågades av en obarmhärtig moralism. Det är klart att Jenny Maria Nilsson förknippar etablerad religion och dess prästerskap med den allra värsta sortens dubbel­moral och det är klart att hon inte vill skita ner sin rena andliga upplevelse med några som helst kopplingar till denna kyrka. Hon vill hålla fientlig distans ungefär som Jesus höll kritisk distans till sin tids etablerade religion! Se, där! Mer behövdes inte för att skapa något slags bro mellan otro och tro!

Och jag erinrar mig en händelse i Fågelbergskyrkan för kanske 20 år sedan. Vi hade författarinnan Marianne Fredriksson på besök och hon berättade något som i kristna ögon lät lite new age-präglat varvid en av de närvaran­de fromma tanterna från en annan församling sa till henne något i stil med att om du bara fann Jesus så skulle du få frid. Marianne Fredriksson fräste till och sa något om att jag kanske känner Jesus bättre än du gör! Och kanske hade hon rätt för så går det alltför ofta när vi menar oss ha något slags facit och avvisar andra som har andra ord för sin andlighet. Kom ihåg Jesusorden från Matt 7: Inte alla som säger 'Herre, Herre' till mig ska komma in i himmelriket, utan den som gör min himmelske Fars vilja.

Möjligen var detta en märklig påskpredikan för den handlade ju inte om den tomma graven. Eller också gjorde den det! För graven var ju inte riktigt tom enligt Markus berättelse. Där satt en ung man i lång vit dräkt, står det. Han var inte Jesus men han vittnade om Jesus och berättade var han fanns. Kanske kan t o m Jenny Maria Nilsson på Aftonbladets kultursida, trots avsaknad av lång vit dräkt och trots att hon aldrig skulle erkänna det, vara ett liknande vittne om den uppståndne. Hon visar var vi inte ska söka honom – den uppståndne finns inte i dömande moralism. Nej, han är uppstånden. Uppstånden också ur den fromma dogmatikens alla slutna sarkofager och han rör sig i riktning mot Galliléen. Bort från maktens centrum i världens alla Jerusalem och ut i det vilda, okontrollerade bortom allmän väg. Där låter han sig finnas också av oss om vi törs släppa alla låtsastryggheterna och vågar följa honom ut i det äventyr som heter: Kristus är uppstånden! …. AMEN