Pingstdagen 2011  NÄSTA>
Högmässa i Stensjökyrkan kl 10
Tema: Den helige Ande
 

GT-text Jes 12:1-6

Den dagen skall du säga: Jag tackar dig, Herre. Du var vred på mig, men din vrede lade sig och du gav mig tröst. Ja, Gud är min räddning, jag är trygg och utan fruktan. Min kraft och mitt värn är Herren, han räddade mig.
Jublande skall ni ösa vatten ur räddningens källor. Den dagen skall ni säga:
Tacka Herren, åkalla honom, berätta för folken om hans verk, förkunna hans upphöjda namn! Lovsjung Herren för hans väldiga gärningar, gör dem kända över hela jorden! Höj jubelrop, ni som bor på Sion, ty stor är han mitt ibland er, Israels Helige.

Epistel Apg 2:1-11

När pingstdagen kom var alla apostlarna församlade. Då hördes plötsligt från himlen ett dån som av en stormvind, och det fyllde hela huset där de satt. De såg hur tungor som av eld fördelade sig och stannade på var och en av dem. Alla fylldes av helig ande och började tala andra tungomål, med de ord som Anden ingav dem.
I Jerusalem bodde fromma judar från alla länder under himlen. När dånet ljöd samlades hela skaran, och förvirringen blev stor när var och en hörde just sitt språk talas. Utom sig av förvåning sade de: "Men är de inte galileer allesammans, dessa som talar? Hur kan då var och en av oss höra sitt eget modersmål talas? Vi är parther, meder, elamiter, vi kommer från Mesopotamien, Judeen och Kappadokien, från Pontos och Asien, från Frygien och Pamfylien, från Egypten och trakten kring Kyrene i Libyen, vi har kommit hit från Rom, både judar och proselyter, vi är kretensare och araber - ändå hör vi dem tala på vårt eget språk om Guds stora gärningar."

Evangelium Joh 7:37-39

På högtidens sista och största dag ställde sig Jesus och ropade: "Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten, som skriften säger." Detta sade han om Anden, som de som trodde på honom skulle få. Ty ännu hade Anden inte kommit, eftersom Jesus ännu inte hade blivit förhärligad.

Beredelsetal
”…vi är kretensare och araber - ändå hör vi dem tala på vårt eget språk om Guds stora gärningar."

De här orden utgör avslutningen på dagens episteltext som handlar om hur lärjungarna på den första Pingstdagen i Jerusalem plötsligt kan förkunna evangeliet på främmande språk så att alla de utländska pilgrimer som är på plats kan höra sina egna språk talas: ”vi är kretensare och araber - ändå hör vi dem tala på vårt eget språk om Guds stora gärningar."

Vi har kanske alla upplevt hur det är att inte förstå ett främmande språk – det blir som ett ovidkommande brus någon stans ute i marginalen av min uppmärksamhet. Man känner sig inte tilltalad och därför blir det där obegripliga pladdrandet helt ointressant. De som pratar kan utbyta hur viktig och omstörtande information som helst – men du märker inget.

Tänk om det är på samma sätt med Gud i våra liv – att Gud talar ett för oss främmande språk som vi inte förmår tyda. Tänk om Gud hela tiden tilltalar oss och ger oss det allra mest viktiga vi behöver höra, men det sker på ett språk vi inte förstår? Vilken tragedi om det skulle vara på det viset. Och omvänt – vad skulle kunna vara viktigare än att lära sig det språket så man förstår vad Gud vill säga!?

Tänk om Guds hemspråk är ditt liv – tänk om de alldeles vanliga dagarna är fyllda av tusen små detaljer som var och en rymmer ett tilltal till dig! Låt oss i syndabekännelsen be om att få förmågan att tyda några av alla de Gudomliga tilltal som våra liv kanske redan rymmer …

Predikan

Förra söndagen predikade jag om nödvändigheten av att inom sig tillåta en känsla av tillitsfull förvirring eftersom den helige Ande ur vårt perspektiv kan upplevas precis lika oförutsägbar som lärjungarna upplevde Jesus – han som ständigt bröt mönster, överträdde gränser och provocerade traditionens och anständighetens väktare. Så här slutade predikan förra söndagen:

Så låt oss då öva oss under den här veckan fram till Pingst – öva oss i att inte veta, att inte ha kontroll och att inte ha svar på alla frågor. Sedan vet du ju redan att det inte blir mer kontroll från din sida efter Pingst. För direkt­sändningen fortsätter med Den helige Ande i kontrollrummet. Du kan ändå vara lugn, du kan vara förtröstansfull i din förvirring, för den kontroll du saknar den vilar i händerna på den Gud som älskar dig och vill dig väl!

Jämför vi texterna för de här båda söndagarna får vi ytterligare ett exempel på oförutsägbarheten i Guds handlande: Förra söndagen hörde vi om profe­ten Elia som mötte Gud i en stilla susning på berget Horeb – den gången fanns Gud varken i stormen, elden eller jordbävningen. Idag hörde vi om lärjungarna i Jerusalem och där uppenbarar sig Gud just i form av eld och genom ett dån och en stormvind. Ja, vi befinner oss långt från den stilla susningen när lärjungarna plötsligt börjar tala främmande språk – den heli­ge Ande inte bara sipprar ut där i Jerusalem utan formligen väller ut i täm­ligen okontrollerade former. Lukas skriver också att förvirringen blev stor.

Här i Svenska kyrkan har vi kanske mest koncentrerat oss på stilla susningar i våra stillsamma högmässor medan Sionförsamlingen i Mölndal, Smyrnakyrkan i Göteborg och andra pingstförsamlingar mer fokuserat på former som ligger närmare den första Pingstdagen i Jerusalem. Och för dem som tyckte att det ändå blev för stillsamt i Pingstkyrkan så har det religiösa Sverige också erbjudit ännu livligare sammanhang som Maranatarörelsen och Livets Ord.

Denna kyrkliga splittring är ett problem när kyrkor inte respekterar varandra men däremot borde inte våra olikheter vara ett problem, för olikheterna speglar en Gud som inte går en väg utan som går många olika vägar samtidigt. Dessutom är vi människor olika och då är det bra om våra kyrkor tillåts spegla olikheterna – så tacka Gud för att dom inte är som oss och för att vi inte är som dom! Men det är inte bara mellan samfunden det måste finnas olikheter, utan också inom varje församling. Det finns alltså anledning att tacka Gud för att du inte är som jag, och för att jag inte är som du eftersom våra olikheter är till för att uttrycka att vi var och en är en liten del av en oändligt stor skimrande, underbar Gudomlig mosaik. Och det finns mosaiker som är vackrare än ett rum med 14 000 kritvita rätlinjiga kakelplattor – så tack Gode Gud för våra olikheter!

I församlingen försöker vi bejaka dessa våra olikheter genom att ha en så bred verksamhet som möjligt – för att alla ska kunna hitta någon ingång i evangeliet som passar just dem. Det här är också anledningen till att vi har definierat Fågelbergskyrkan som en barnkyrka medan Stensjökyrkan har ett mer utpräglat vuxentilltal. Barn och vuxna är olika, ska vara olika och då måste också församlingen kunna rymma båda dessa tilltal. Men det finns en grupp som vi inte gjort tillräckligt för, en stor grupp som har svårt för att sitta stilla fastän de inte är barn. Framförallt har de svårt att sitta stilla inne i en kyrka under en tid då naturen förkunnar oändligt mycket starkare om skapelsens Gud. Därför börjar vi i sommar med pilgrimsgudstjänster varje söndag under 9 veckor. Vandringsgudstjänster där somliga av er inte kommer att kunna delta eftersom vi kommer att gå flera kilometer och delvis kommer vi att vandra i ganska kuperad terräng i Gunneboparken. Visst kan ni då känna er exkluderade eftersom det är fysiskt omöjligt för er att delta, men då vill jag att ni samtidigt tänker på alla de människor som varje söndag känner ett motstånd mot att gå och sätta sig i ett kyrkorum när hela deras kropp ropar efter att få röra sig. Jag tror därför att pilgrimsguds­tjänsterna har kommit för att stanna – inte som en ersättning för högmässan men som ett komplement, ett nödvändigt komplement eftersom vi människor är så olika och har så olika behov.

I dagens evangelium säger Jesus: Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten…

Förra söndagen talade jag om hur svårt det är för oss att föreställa oss lärjungarnas förvirring eftersom vi på nåt sätt läser Jesusberättelserna med facit i hand. På liknande sätt tror jag det är när det gäller vår förmåga att förstå laddningen i den bild som Jesus ger här. Bilden av ”strömmar av levande vatten”. För oss svenskar är ju normalt vatten ingen bristvara – färskt sötvatten är vi mer bortskämda med än nästan alla andra folk på jordklotet. Jämför vi med Israel är skillnaden enorm, så när Jesus i detta stekheta, steniga, torra ökenlandskap talar om ”strömmar av levande vatten” så är det en oerhört stark bild. Att tänka sig ett överflöd av just det som man saknar allra mest!

När Pingstdagen talar om den helige Ande, så är det precis detta det handlar om: Att Gud vill ge dig ett överflöd av just det som du saknar allra mest. Men samtidigt kan du och jag ha en felaktig bild av vad det är som vi allra mest saknar. D v s vi kan mycket väl känna oss tvärsäkra på vad det är vi behöver och längtar efter, men hur många gånger har det inte inträffat att när du fått just precis det du längtat efter så visar det sig att tomheten finns kvar. Det du trodde du saknade, det du trodde skulle fylla din längtan visade sig vara ganska ointressant när du väl fick det. Därför kommer inte Anden att ge dig allt du pekar på bara för att du tror att det är just det du saknar. Nej, den helige Ande vill föra dig rakt igenom all denna ytliga längtan ner till din allra djupaste längtan och då kan det hända som Jesus beskriver så här för en samarisk kvinna:

"Den som dricker av det här vattnet blir törstig igen. Men den som dricker av det vatten jag ger honom blir aldrig mer törstig. Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv." (Joh 4:13-14)

När vi döptes fick vi del av den helige Ande. Därför har vi en slumrande källa inom oss. För att finna den källan behöver vi ett slags slagruta.

Man kan ha olika uppfattningar när det gäller om det går att hitta vatten­ådror i marken med hjälp av slagrutor – det finns inga säkra vetenskapliga bevis på att det fungerar. Men en tes rörande slagrutor är att själva gren­klykan bara har en enda effekt och det är att genom sin längd förstärka effekten av små, små rörelser i bärarens händer. Tanken är alltså att vi människor har en naturlig känsla för var det finns vatten i marken, kanske ett slags magnetism eftersom våra kroppar till 70%  utgörs av vatten.

Men hur det än är med den saken så tror jag att det går att översätta den här tesen till att gälla den inre strömmar av levande vatten som Jesus talar om. Ni kanske minns kyrkofadern Augustinus berömda bön: Gud, du har skapat mig till dig och mitt hjärta är oroligt till dess det finner ro hos dig!

Om det är så att något inom oss har ett minne av hur det var att leva i Paradiset, att leva i direkt kontakt med Gud. Om det är så att det finns en längtan, en dragning inom oss där det gudomliga inom oss är attraheras av det gudomliga utanför oss. Då borde det vara möjligt att precis som slagrutemannen söka av våra inre marker och försöka upptäcka var instrumentet ger utslag, för att gräva djupare just där.

Det här är inget nytt utan bara en bild för klassisk kristen själavård t ex hos Ignatius av Loyola som ständigt manade sina efterföljare att lyssna till sitt hjärta, lyssna till de inre rörelserna. Så våga då försöket – våga tro att Gud talar genom dina känslor och aningar och stanna just där, håll ut där i bön och eftertanke precis som lärjungarna höll ut under de tio dagarnas väntan mellan Kristi Himmelsfärd och Pingstdagen. De fick lön för sin uthållighet – kanske dina inre strömmar av levande vatten ser ut på ett annat sätt, men de finns där och de väntar på dig! För Gud har ännu mycket mer att ge dig – ännu mycket mer än det du redan fått. Det löftet ger oss Pingstdagens budskap om den helige Ande! AMEN

Senaste kommentaren

01.08 | 21:22

Kära läsare av sidans predikningar. Jag vill bara göra er uppmärksam på att numera är det Anna Sophia Bonde som står för predikoskrivandet.

04.01 | 07:58

OK, då är jag med Dig.

03.01 | 21:35

... vi avvisar varje rörelse utanför den aktuella och allt trängre åsiktskorridoren. Eller med bilden från predikan: jag vill hellre vara en fri ren än en inlåst ko!

03.01 | 21:33

Hej Georg
Kul att du läst predikan! Nu handlade ju den aktuella passagen om den största fara som kyrkan är utsatt för och jag menar att det är att vi blir så rädda för att tappa kontrollen så att ....

Dela den här sidan