Med öppna dörrar, låga trösklar och ett klimat som tillåter både tvivel , tvekan och otro
vill vi hälsa dig varmt välkommen hem till våra kyrkor.
Högmässa i Stensjökyrkan
Första söndagen i advent 2007
Stefan Risenfors
<<Föregående >>Nästa
Texter
GT-text Sak 9:9-10
Epistel Upp 5:1-5
Evangelium Matt 21:1-9
Predikan - Vart tog fölet vägen?
Jag vet inte om ni har tänkt på det varje gång ni har hört den här texten, men jag måste erkänna att jag inte har tänkt på att det är två åsnor som lärjungarna leder till Jesus. Det var ju inte bara ett åsnesto, det var ett föl också! Så nu ska jag predika om fölet, det bortglömda fölet!
1. Grundläggande perceptionspsykologi
Vad beror det på att jag år efter år läst den här berättelsen om Jesus och åsnorna utan att lägga märke till att det är två åsnor? Jo, jag tror att jag vet varför och orsaken tror jag finns i detta som jag kallar grundläggande perceptionspsykologi. När vi ser något eller läser något första gången så är det alltid någon eller några saker som särskilt fångar vår uppmärksamhet. I den här berättelsen är det förmodligen åsnan, alltså den vuxna åsnan, som särskilt fångat min uppmärksamhet. Kanske såg jag till en början också att det hela tiden fanns ett föl bredvid åsnan men på något sätt hamnade det där fölet utanför fokus. Det fanns ju så mycket annat som också pockade på min uppmärksamhet – Jesus, folkmassan som lägger kläder och palmkvis¬tar på vägen där Jesus rider fram och så det där Hosiannaropet. Ja, det är en oerhört intensiv bild som evangelisten Matteus målar upp för oss. Och med så mycket intensivt lysande detaljer så har det till slut blivit så att jag inte ens ser det lilla tysta åsnefölet som bara går med.
Perception kallas det när vi tar emot något med något av våra sinnen – när vi hör något med våra öron, när vi ser något med våra ögon, när vi känner något med våra fingrar, när vi smakar något med våra smaklökar på tungan eller när vi med näsan känner en lukt. Allt det där är exempel på perception men perceptionen handlar också om något som sker i vår hjärna. Det är hjärnan som tolkar sinnesintrycket, så varje gång vi ser något så samarbetar ögonen med hjärnan. Och i hjärnan sker det hela tiden en jättesnabb sortering av olika synintryck, det mesta som ögat ser sållar hjärnan omedelbart bort som oviktigt. Det är därför som du inte kan säga vad det var för färg på den tredje brevlådan som du passerade på vägen hit. Fastän du säkert såg den så la du inte märke till den eftersom din hjärna uppfattade den som betydelselös. Och precis samma sak drabbade alltså det lilla åsnefölet i min hjärna. Jag har varje år läst den här berättelsen minst två gånger och fastän åsnefölet nämns flera gånger så har jag inte lagt märke till det eftersom jag varit så upptagen av allt det andra i berättelsen.
Nu skulle jag vilja ställa en fråga till dig: Den där tredje brevlådan kommer kanske aldrig att bli särskilt betydelsefull för dig i ditt liv men tror du att det finns något viktigt i ditt liv som du kan ha sett en massa gånger utan att lägga märke till det? Det kan vara en egenskap hos någon som du aldrig lagt märke till, det kan vara en hel människa som funnits länge i ditt liv men som du aldrig riktigt har sett! Han eller hon har varit så självklar men ändå så osynlig. Ungefär som åsnefölet. Det kan också vara en berättelse som du har hört en massa gånger, en berättelse t ex från Bibeln, en berättelse med en detalj som kanske har något väldigt viktigt att säga till dig men den där detaljen har du aldrig sett eftersom det varje gång varit något annat som fångat din uppmärksamhet i den där berättelsen.
Det första som åsnefölet får lära oss blir då: Försök att tvätta dina ögon så att du ser nya saker i det gamla välbekanta som omger dig. Öppna ögonen så att du inte ser samma sak varje gång. Om du gör det blir världen på något sätt helt ny varje dag!
2. Åsnan var bunden men inte fölet!
Så här läste jag ur Matteusevangeliet för en stund sedan: ”…Gå bort till byn där framme, så hittar ni genast ett åsnesto som står bundet med ett föl bredvid sig.” Det står att åsnestoet var bundet men det står inte att fölet var bundet och jag gissar att man inte behövde binda fölet eftersom det ändå går sin väg från mamman som det kanske fortfarande diade. Men egentli¬gen var ju fölet i så fall fritt att gå vart det ville. Nu var det ju bra att fölet höll sig nära mamman utan att man behövde binda fast det i mamman eftersom fölet behövde sin mamma hela tiden för att få mat. Nu kan man säga att det ändå fanns ett slags band mellan mamman och fölet, ett osynligt band, ett psykologiskt band, ett band som satt i hjärnan på fölet och inte runt halsen.
Sådana där psykologiska band är vanliga också hos oss människor. Från början är vi osynligt knutna till våra föräldrar, kanske framför allt med våra mammor. Visserligen klippte de en gång av den där navelsträngen mellan dig och din mamma men den osynliga strängen kunde de inte klippa av, det där osynliga bandet som går mellan din hjärna och henne. Men som vuxna går vi också omkring med en massa andra sådana där osynliga band som knyter oss till människor eller grupper eller traditioner eller sammanhang eller beteenden. Precis som det åsnefölet trodde sig vara fritt där det stod obundet bredvid sin mamma, på samma sätt inbillar vi oss att vi är fria. Men det är vi inte! Vi har en massa osynliga bindningar som gör att vi är allt annat än fria. Många av de där banden är bra men alla är inte bra. En del band skulle vi behöva klippa av, andra som gått av skulle vi behöva knyta ihop.
Den totala friheten är en utopi för människan, den totala friheten är omöjlig att uppnå eftersom vi hela tiden styrs av impulser som vi inte är medvetna om – vi styrs av minnen, undermedvetna minnen och vi styrs av rädslor, undermedvetna rädslor som förmodligen har rötter långt tillbaks i barndo¬men. Den kanske viktigaste och farligaste rädslan i våra liv är rädslan för att inte duga, den där rädslan som gör att vi hela tiden hungrar efter bekräftelse. Den där hungern efter bekräftelse är kanske det som mer än något annat förgiftar våra liv eftersom den förvandlar andra människor till medtävlare och hot. Men mot den rädslan finns det en bot! Det finns något som kan befria oss från den och den medicinen kommer oss till mötes just idag på kyrkoårets första dag. Den här dagen har nämligen rubriken Ett Nådens År. Du får idag ännu en påminnelse om att du redan är älskad och accepterad av honom som kommer ridande på åsnan, så låt oss då gå in i detta nya kyrkoår med en liten kort bön till Honom: Herre, mätta mig med din nåd var morgon så jag slipper möta människor hungrig.