Julbön 2005

Predikan
För några dagar sedan satt jag och svettades över julevangeliet för att försöka hitta något nytt, en ny infallsvinkel, ett nytt budskap dolt i de gamla nednötta orden om Maria, Josef och barnet, om stallet och herdarna – allt det där välbekanta som vi hört så många gånger. När jag satt där och försökte samla tankarna så kände jag mig uppgiven – tyckte att jag redan sagt allt jag hade att säga om julbudskapet. Men då upptäckte jag plötsligt något i texten i mitt ordbehandlingsprogram – det lilla ordet linda som förekommer två gånger i julevangeliet:

Hon lindade honom och lade honom i en krubba, och sedan när ängeln talar till herdarna:

Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.
Båda gångerna var bokstäverna L, I, N, D, A understrukna i Word-dokumentet – understrukna med en knappt synlig streckad röd rand. När jag flyttade muspekaren till de här ställena så dök det upp något som kallas smart etikett. Det här visade sig vara en automatisk funktion i ordbehandlingsprogrammet som reagerade på bokstavskombinationen LINDA eftersom Linda också är ett egennamn – man kan ju heta Linda. Jag började ana att jag fått eller skickat ett e-postmeddelande till någon som heter Linda, därför fanns namnet registrerat i datorn och därför reagerade dataprogrammet på den här bokstavskombinationen och föreslog att jag t.ex. skulle skicka ett e-postmeddelande till henne. Men när jag försökte göra det så visar det sig att jag inte har någon e-postadress till henne. Alla uppgifter om Linda verkade vara borta – det enda som finns kvar av henne i min dator var själva namnet linda – stavat med liten begynnelsebokstav.

Men då blev jag nyfiken och började använda alla sökfunktioner jag kunde hitta i e-postprogrammet och till sist hittade jag en Linda – i ett ännu inte raderat e-postmeddelande från i somras. Hon ville köpa en gammal taklampa som jag hade annonserat ut, men hörde aldrig av sig sedan – inget efternamn, en enda kontakt på två rader för ett halvår sedan, men hennes namn spökade fortfarande i min dator – t.o.m. i självaste julevangeliet!

Men varför tar jag upp något så godtyckligt och betydelselöst i en predikan på Julafton – i kanske den enda predikan en del av er hör under det här året?! Borde inte prästen ha något mer betydelsefullt att komma med när ni nu gjort er besväret att gå hit på självaste Julafton!? Något mer betydelsefullt än en oseriös taklampsspekulant som ligger och skräpar i en dator! Vad har detta med Julen att göra? Vad har detta med Jesusbarnet att göra?

Ja, nu kommer själva språnget – det osannolika språnget från Linda till Jesus:
Min dator skapade en osannolik bro mellan julevangeliet och ett gammalt e-postmeddelande. Ibland fungerar vi människor på samma sätt – associationer kan skapas till synes helt godtyckligt. Ett enda lösryckt ord i en predikan kan leda tankarna åt ett helt annat håll än predikanten hade tänkt sig. En doft kan leda hela vägen tillbaks till barndomen. En situation eller en miljö kan föra mig någon helt annanstans bara för att den väcker ett slumrande minne till liv. Våra associationer kan vi inte styra mer än under korta stunder av hög koncentration som t.ex. i vissa former av meditation.

Men vanligen handlar associationer om helt autonoma processer och där skiljer sig våra associationer från datorns. I datorn sker ju associationerna utifrån vissa förprogrammerade vägar men i hjärnan handlar det om en oändligt mycket mer komplicerad process. Anledningen är att vårt mänskliga minne är att likna vid en väntsal medan dataminnet kan liknas vid ett förråd. Förrådet rymmer ju döda föremål medan väntsalen rymmer levande människor som är i stånd att kommunicera med varandra. Datorns minnen står staplade som kartonger i ett förråd medan våra mänskliga minnen pratar med varandra i en ständigt pågående dialog. Dina personliga minnen är alltså levande och föränderliga medan datorns minnen är döda. Det mänskliga minnet är inte en frysbox som bevarar allt i sin ursprungliga form, utan snarare en kompost där minnena ändrar skepnad genom att sönderdelas och blandas med andra. Därför är de mänskliga associationerna omöjliga att kontrollera och förutsäga – det handlar ju om att ett levande nu möter ett fortfarande levande och föränderligt förflutet!

Och nu ska jag äntligen förklara vad taklampsspekulanten Linda har att göra i en julpredikan. Det som julen handlar om är ju att Gud blir människa, det som vi med ett fint ord kallar INKARNATION. Min tolkning av inkarnationen är att Gud genom den blir närvarande inte bara i barnet i krubban, utan dessutom i hela den värld som är människans värld. Gud möter oss i våra egna högst vardagliga liv och i alla de vardagliga människor vi har runt omkring oss. Ja, Gud möter oss i själva skeendet – i det som händer. Framförallt i det som bara råkar hända, som inte var planerat och genomtänkt utan bara drabbar oss som en störning, ett avbrott eller en... association!

Jag tror alltså att Gud talar till oss också genom våra spontana associationer. Det innebär att också om du inte uppfattat ett ord av den här predikan utan suttit och tänkt på annat, så har du ändå befunnit dig inom hörhåll för Gud. Gud talar till dig oavbrutet och det märkliga är att om vi slutar avfärda de kringirrande tankarna som meningslösa störningar och istället försöker betrakta dem som meningsfulla tilltal från Gud, då kan de öppna sig på ett helt nytt sätt. Då kan vi se hur också de mest futtiga och ofromma associationer börjar meddela väsentligheter, och då blir hela livet som att vandra genom en pågående predikan. En predikan som är full av oavslutade meningar och antydda riktningar, och som just därför blir så spännande eftersom du hela tiden inbjuds till att medverka genom att spekulera, improvisera och leka dig fram till det du tror att Gud vill med dig och ditt liv.

Det här innebär inte att jag avfärdar slumpen och tror att allting är förutbestämt och planerat av Gud. Men däremot tror jag att slumpen är en av de kanaler som Gud ofta använder för att meddela sig med oss. Gud tillverkar inte allt som kommer i vår väg men Gud på nåt sätt impregnerar det som drabbar oss, impregnerar det med sin Närvaro.

Det finns inte en mening med allt som sker, men däremot går det att utvinna en mening av allt som sker – ungefär så menar jag. Och det är detta som julevangeliet pekar på – att Gud kommer hit, att Gud inte skyr det materiella och låga, utan gör sig till en del av denna låga jordiska verklighet. Julnatten med sina sjungande änglahärar i skyn påminner oss om att våra liv inte utspelas på någon neutral plan utan vi lever i Guds värld. Omgivna av en Gud som ständigt pockar på vår uppmärksamhet. Oftast inte genom änglahärar i skyn utan genom det låga, vardagliga och konventionella som kommer i vår väg.