Samhällsansvar
Högmässa i Stensjökyrkan

21:a eft. Tref. 2015
Stefan Risenfors
<<Föregående  >>Nästa
Texter
GT Jeremia 29:4-7
Epistel Rom 13:7-10
Evangelium Matt 22:15-22

Beredelsetal

I dagens GT-liga text talar profeten Jeremia till de judar som är deporterade till Babylonien: Gör allt för att den stad jag har deporterat er till skall blomstra, och be till Herren för den. Ty dess välgång är er välgång.

Man skulle kunna s dess välgång är er välgång.e det som att vi kristna erkänner ett annat hemland än den här jorden, nämligen himlen. Jorden är alltså vårt Babylonien. På samma sätt som Adam och Eva kastades ut ur Edens Lustgård så är vi deporterade till den här jorden. Och precis som judarna i Babylonien så drömmer vi om att en gång få komma hem till vårt verkliga hemland, himlen. Den risk som judarna löpte under sin landsflykt var att anpassa sig alltför mycket till Babyloniens seder och bruk och därmed förlora sin egenart, sin unika identitet i att vara Guds eget folk. På samma sätt löper vi risken att omärkligt färgas utifrån och in av den materialistiska kultur som vi lever i. Det är lätt att bli lite för hemmastadd här på jorden och glömma bort det himmelska hemlandet. Men det finns också ett annat dike och det är det som Jeremia varnar oss för när han också till oss säger de här orden: Gör allt för att den stad jag har deporterat er till skall blomstra, och be till Herren för den. 

Vi kristna kan ibland bli alltför världsfrånvända och då har vi här en påminnelse om att vårt uppdrag är att vara ansvariga samhälls­med­borgare, om att så långt vårt samvete bjuder oss tjäna den sekulära staten så gott vi kan. Ibland kan vårt samvete tvinga oss att begå t o m olagliga hand­lingar i kärlekens tjänst, men i ett samhälle som det svenska är det för det mesta fullt möjligt att samtidigt vara både trovärdig kristen och lojal sam­hällsmedborgare. Lever vi i den balansen? Låt oss be och bekänna

Predikan

”Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud.”

De där orden av Jesus är precis vad den här dagen handlar om men sedan återstår det viktigaste: vad är det som tillhör kejsaren och vad är det som tillhör Gud? Den där denaren som Jesus ber dem plocka fram hade alltså en bild av kejsaren på ena sidan. När Jesus levde handlade det om kejsar Tiberius och det är hans bild ni ser på bilden bakom mig för det där är just en denar från den här tiden. Som ni möjligen ser bär Tiberius en lagerkrans på huvudet och lagerkransen var en symbol för seger och odödlighet. Att använda dessa mynt skulle alltså kunna uppfattas som ett man gav något slags legitimitet åt den romerska ockupationsmakten och erkände kejsaren.

Det som var särskilt känsligt var att romarna hade ålagt det judiska folket att betala en särskild skatt åt kejsaren, en skatt som betalades just med det här myntet. Inte nog med att romarna hade berövat judarna deras själv­ständighet och frihet, dessutom måste man alltså finansiera den gigantiska romerska militärapparaten. Och det som gjorde det ännu mer provocerande för en rättrogen jude var att det på det här myntet kunde finnas texter som upphöjde kejsaren till en gud. Så både värdet av myntet och myntet i sig självt var som slag i ansiktet på en jude och de mest radikala vägrade helt enkelt att befatta sig med det här myntet ö h t.

Men Jesus hänvisar till vems bild det är på myntet och säger att man bör ge kejsaren det som tillhör kejsaren. Och det här borde rimligen ses som en uppmaning liknande den vi fick i dagens GT-liga text. Även om judarna där befann sig i Babylonien så var situationen ungefär densamma eftersom Israel var ockuperat av romarna så handlade det i båda fallen om ett slags lojalitet mot en statsmakt som definierat sig som en fiende till det egna folket. När vi hör Jesu ord om att ge kejsaren det som tillhör kejsaren så hör vi alltså ett eko av profeten Jeremia när han 600 år tidigare säger: Gör allt för att den stad jag har deporterat er till skall blomstra, och be till Herren för den. Ty dess välgång är er välgång.

Men det viktigaste som Jesus säger till de som försöker snärja honom, det kommer i det andra ledet om att ge Gud det som tillhör Gud. För om myntet har en prägling med kejsarens bild så har också du en prägling. När du döptes präglades du med bilden av Jesus. Du bär den som en vatten­stämpel i ditt inre, den stämpeln, den präglingen visar vem du djupast sett tillhör. Så att betala sin skatt och att lojalt utföra sina samhällsplikter är helt i sin ordning så länge de inte står i uppenbar strid mot den Herre som du själv tillhör. Så att ge Gud det som tillhör Gud, det är att ge hela dig åt Gud.

Att lägga hela sitt liv i tjänst inför Gud kan alltså innebära konflikter med världsliga makthavare för ibland kräver samhället en sorts total underkas­telse som bara kan vara förbehållen Gud. Och då kan det vara en kristen plikt att vägra lyda. Som vi påpekade i samtalet med Göran Lambertz för några veckor sedan så är det ju faktiskt så att den mänskliga lydnaden har gett upphov till betydligt större katastrofer än den mänskliga olydnaden. Utan denna obrottsliga lydnad hade Adolf Hitler varit ännu en liten sprattlande galning i samhällets utkant men lydnaden gjorde honom till en av världshistoriens största katastrofer.

Att ge Gud som det som tillhör Gud innebär därmed att man bär med sig ett ständigt förbehåll i sin lydnad mot mänskliga makthavare:

- Du kan få mina pengar men mitt hjärta tillhör en annan! Du kan inte begära det jag redan har gett till en annan – till Gud!

Men hur vet vi då när samhällets krav på oss strider mot dopets vattenstämpel? Ja, där har vi fått det instrument vi kallar samvete men ett samvete går vilse om det inte får ständig näring genom Guds ord och genom bön. Men också då hamnar vi kristna i olika uppfattningar om värnpliktstjänstgöring, om dödshjälp, om aborter, om invandring och tusen politiska och privatmoraliska ställningstaganden. Och då måste grund­regeln vara att ditt samvete talar till dig och mitt samvete talar till mig. Att försöka tvinga någon att handla om sitt samvete är att göra våld på den där vattenstämpeln vi döpta bär på – samveten ska vi vara rädda om.

Men om vi återvänder till den här söndagens tema Samhällsansvar – detta ansvar för samhället omkring oss – var slutar det? Samhällssolidaritetens gränser alltså – den frågan är plågsamt aktuell i dessa dagar. Den minsta cirkeln begränsar sig till dig själv – jag har bara ansvar för mig själv! Den sortens totala individualism är det knappast någon som öppet erkänner men likväl kan våra handlingar skvallra om att det är den princip som vägleder oss: Om vi alltid ställer våra egna behov i första rummet så är det i den trånga cirkeln vi befinner oss – instängda i oss själva. Nästa cirkel är familjen: mitt ansvar är min egen familj, inga andra! Och sedan cirkeln som omfattar oss infödda svenskar, cirkeln som tar med alla som invandrat till vårt land eller flytt till vårt land. Cirkeln som bara omfattar oss européer och cirkeln som bara omfattar oss kristna. Här råkar vi leva i ett land som spelat sina kort väl och på ett ansvarigt sätt inte bråkat med sina grannar eller lånat för mycket pengar utan under några generationer byggt upp ett fungerande välfärdssystem. Andra nationer har inte förmått skapa ett lika välfungerande samhälle och när deras invånare då flyr till oss, när rumänska romer och syriska flyktingar i tusental och åter tusental kommer hit. Är de då vårt ansvar?

Jesus berättade en gång en liknelse om en samarier som råkade gå förbi en misshandlad judisk man som låg i vägkanten. Den barmhärtige samariern kallas han för att han kände ett ansvar också för den människa som inte tillhörde hans egen folkgrupp. Om vi ska följa Jesus finns det därmed inga gränser för vårt samhällsansvar. De där cirklarna kring dig och din familj, din nation och din religion – alla de cirklarna sprängs för i Jesu ögon är vi bara människor. Människor som behöver varandra! Ingen enda människa kan då bortdefinieras. En som har uttryckt detta på ett bra sätt är Ylva Eggehorn och hennes dikt Ett folk ska få avsluta den här predikan:

Ett folk:
… men ett folk ska inta landet
där var och en vet vem han är
och har lagt det framför de andras
fötter
 
… ingen bär sitt ansvar ensam
ingen lämnas ensam med sin skuld
brödet som delas vid borden är fyllt
av tårar
 
… någon sjunger en sång som ska föras vidare
hemligheten fördjupas ju mer den delas
glädjen i allas ögon växer på väg till
den som behövde den
 
… ingen blir hel utan att ha speglat
sina dagar och nätter i allas hjärtan
givna till varandra för alltid vi som
förut inte var ett folk
 
… fångar i våra egna kroppar och minnen
blir vi aldrig mer efter det som hänt oss
ingen kan vika undan med blicken och säga:
du hör inte till mig
 
… brödet som delas vid borden sammanfattar
att vi har tagit emot varandra som gåvor
utrustade med varandra dricker vi vinet
så som han givit sitt liv
för att församla oss
 
… och när vi vet att vi kommer och går till Fadern
när vi har rest oss tyst i en lugn förvissning
om att förlåtelsen verkligen är vår egendom
genom hans seger
 
… då ska vi böja oss ner vid syskonens smutsiga fötter
och vi ska sjunga en ny sång om Fadern och Sonen
och Anden de tre som är ett och som ger sina liv
till varandra: Gud är en evig gemenskap
 
… ett folk ska inta landet
ska återerövra skapelsen
och lämna den i Faderns händer
att dela ut till fler