Guds härlighet i Kristus

Högmässa i Stensjökyrkan
Trettondedag Jul 2016
Stefan Risenfors
Texter
 GT-text Jes 49:5-7 
Epistel 2 Kor 4:3-6
Evangelium Matt 2:1-12
<<Föregående  >>Nästa

Beredelsetal Evangelium: Matt 2:1-12

Astrologi – att tolka olika stjärnkonstellationer som budskap till oss människor från himlen. Inte särskilt rumsrent i kyrkan nu för tiden men just idag berättas det i evangeliet om att Gud faktiskt talade genom en stjärnas rörelser över himlavalvet. Jag ser inte dagens evangelium som någon uppmaning till oss att vända oss till vår tids astrologer men däremot anar jag ett tilltal som handlar om att hela universum tillhör Gud. Och då står det Gud fritt att använda vilka kanaler som helst för att kommunicera med oss människor. Så låt oss då ställa oss frågan om vi verkligen har lyssnat efter Guds tilltal på alla kanaler? Om orden är stumma talar kanske musiken? Om musiken är stum talar kanske skönheten i naturen eller litteraturen eller de där helt vardagliga tilltalen från människor runt omkring oss? Och om allt detta bara känns distraherande så kan Gud höras i själva tystnaden! Vi kan jämföra med mikrofoner där det finns två huvudtyper – de riktade som bara tar upp ljud från en smal vinkel och de rundupptagande som tar upp allt ljud oavsett från vilket håll det kommer. Vårt lyssnande efter Guds röst bör vara av den rundupptagande sorten, först när vi anar ett tilltal kan det vara läge att övergå till det där mer riktade lyssnandet åt just det håll där vi anade ett Tilltal. Så låt oss då ta med oss frågan om vårt lyssnande till syndabekännelsen – låt oss be och bekänna…

Predikan

När kung Herodes hörde detta blev han oroad, och hela Jerusalem med honom.

Att kung Herodes blev oroad av buskapet om en nyfödd kung var kanske inte så konstigt. Det hotade ju hans egen ätt där han förmodligen hoppades att någon av hans egna söner skulle efterträda honom. Men det står också att ”hela Jerusalem” blev oroat av de österländska stjärntydarnas budskap. Nu kan man ju på goda grunder ifrågasätta om ”hela Jerusalem” verkligen fick reda på stjärntydarnas budskap men även om det bara skulle handla om kretsen kring kungen eller det översta etablissemanget i Jerusalem så tror jag att det här har något att säga oss. En ny kung kunde ju innebära förändringar och att många privilegierade kunde mista sina privilegier och då är det klart att man blir oroad. Kanske kan vi jämföra med den senaste höstens flyktingström till Sverige. Plötsligt ramlar det in över 10 000 flyktingar varje vecka i landet! Vem ska försörja dem innan de lärt sig språket och blivit anställningsbara? Sverigedemokraterna lyfter gång på gång fram siffror över hur mycket den okontrollerade invandringen kommer att kosta och alltfler blir rädda: räcker välståndet till oss eller kommer det att drabba åldringsvård, sjukvård och skola?  Och vad händer med vårt kulturarv när det strömmar in muslimer med helt andra värde­ringar och levnadssätt. Och plötsligt börjar också folk som gått ur kyrkan och aldrig besöker några gudstjänster att identifiera sig som kristna. Plötsligt blir det kriserna kulturarv som man tidigare struntat i eller rent av spottat på, plötsligt blir det arvet något värdefullt och något hotat!

Förändring är hotfullt och ju närmare den kommer desto mer hotfull är den och så var det förmodligen också i Jerusalem när Jesus föddes. Visst var han en tyrann, Herodes, men även om jag inte hörde till de särskilt gynnade så stod han ändå för något slags stabilitet – man vet vad man har men inte vad man får! Därför skrämmer förändring, det finns alltid en naturlig rädsla för förändring!

Men vilka var då de österländska stjärntydarna? I den grekiska grundtexten används ordet ”mager” om dem och det var en beteckning för det persiska prästerskap som var känt för att ägna sig åt astrologi och drömtydning. Astrologin hade uppstått just i Persien i det nuvarande Iran ungefär 1000 år före Kristus. Men vi vet i princip ingenting om dem. Vi vet inte om de var kungar även om det är en tradition som fanns så tidigt som på 200-talet e Kr. Vi vet inte hur många de var och vi vet inte vad de hette. Men just de här kunskapsluckorna har skapat ett fantastiskt utrymme för mänsklig fantasi. Det faktum att det nämns att de har med sig tre olika gåvor, guld, rökelse och myrra, har då skapat traditionen att det handlade om tre personer och traditionen har också gett dem namnen Caspar, Melchior och Balthasar. Och tidigt blev de också en symbol för att hela den då kända världen kom och hyllade Jesus och därför påstods det att de kom från var sin världsdel: Afrika, Asien och Europa. Med tiden blev de också ett slags skyddshelgon för alla långväga resande och då är vi plötsligt tillbaka i dagens flyktingsituation i Europa, särskilt som flyktingarna också kommer från öster och många från just det område där stjärntydarna förmodligen påbörjade sin resa.

De österländska stjärntydarna hade gåvor med sig. Den bild av flyktingarna som vi får är motsatsen – att de vill ha av oss. Men tänk om det på ett djupare plan faktiskt är så att de i likhet med stjärntydarna kommer med gåvor till oss!?  Det kanske inte är vi som ger utan det är kanske vi som tar emot. På samma sätt som invandring alltid har berikat varje kultur så har alla dessa flyktingar med sig något till oss. Det handlar inte bara om mat och musik utan det handlar också om att deras drömmar kan berika våra drömmar, deras livsvilja, den livsvilja som fick dem att korsa livsfarliga vattenvägar och vandra över en hel kontinent, den livsviljan kan bli en verklig injektion till alla tappade sugar som finns i det här landet.

Så kanske är det så att de där 162 877 inkomna asylansökningarna i Sverige år 2015 är den största gåva vårt land fått på väldigt länge. Vi fick inte guld, rökelse och myrra men vi fick något så mycket större: 162 877 människor med drömmar, förhoppningar, talanger och färdigheter.

Människor som kommer utifrån har också en alldeles särskild förmåga att se det som vi andra inte ser. Vi blir ju så snabbt hemmablinda, blinda både för det dåliga och för det värdefulla som har blivit självklart för oss när vi befunnit oss länge i samma miljö. De österländska stjärntydarna såg vem han var, den lille i krubban. Betlehemsborna i allmänhet såg förmodligen bara ännu en bäbis med för dem okända föräldrar.  Kanske inte ens Josef och Maria riktigt hade förstått men när de här främlingarna kommer med sina gåvor så öppnas också deras ögon så att de verkligen förstår att det är Gud själv som tagit gestalt i ett litet människobarn.

Om vi vrider och vänder ytterligare ett kvarts varv på den här berättelsen om stjärntydarna så är det vi som blir de. Vi blir de som kommer med våra gåvor till Jesusbarnet. Och vad är det då som han vill ha av oss? Rökelse och myrra tror jag inte han är så intresserad av för det har han redan fått. Vårt guld vill han förmodligen att vi ger till våra fattiga, t ex i dagens kollekt. Men det är något ännu viktigare som han vill ha av oss. Han vill ha vår fulla närvaro! Han vill att vi ska leva våra liv i hans omedelbara närhet så att vi ser världen med hans ögon, så att vi ser det han ser och känner det han känner.

Men visst, vår närvaro och vår uppmärksamhet är det fler som vill ha. Ja, det är så många som pockar på vår uppmärksamhet – titta hit! Nej, titta hit! Det speciella med Jesus är att han också vill ha något från oss som ingen annan vill ha. Han vill ha vår andliga smutstvätt! Han vill ha allt det nersolkade och smutsiga i våra liv! Våra misslyckanden, våra svek, vår otillräcklighet, vår feghet, vår passivitet, vårt självförakt, vår avundsjuka, vår loja obeslutsamhet och alla de onda tankar som vi emellanåt fylls av. All denna skit får vi liksom hälla ner över barnet i krubban. Det känns lite konstigt när andra bär fram guld, rökelse och myrra, ungefär som att tömma soppåsen bland alla klapparna under julgranen. Och den där julkrubban som var så städad och fin, där allt var så romanistiskt och skimrande! Inte ska vi väl då komma dragande med allt smutsigt i våra liv!?

Ändå är det precis det han vill – han vill ha det ingen annan vill ha, han vill ha allt det vi blundar för och försöker att inte låtsas om! Just det vill han ha för han vet att de där såren och sprickorna är ingångar i oss, ingångar till något sannare och verkligare än det där präktiga och putsade som vi gärna visar upp för omgivningen. Inte så att allt detta smutsiga och ofullgångna skulle vara hela sanningen om oss. Inte alls, för vi är också fulla av guld, rökelse och myrra, av talanger och förmågor, av kärlek och hängivenhet – allt det finns också i oss och det vill Jesus också att vi lägger ner som gåvor där vid krubban. Han känner bättre än vi själva våra slumrande förmågor och outnyttjade rikedomar men så länge vi inte ger honom också allt det där såriga och trasiga så är det något som skiljer oss från varandra.

Så låt oss då denna Trettondedag bestämma oss för att liksom flytta in i det där stallet med hela vårt bohag, också smutstvätten. Att bosätta oss hos honom som ligger där i krubban, att bosätta oss med allt det som är vi i förtröstan på att han faktisk kan förvandla grus till guld och smuts till ädelstenar. AMEN