Förlorad och återfunen
Högmässa i Stensjökyrkan
3:e eft. tref. 2009
Stefan Risenfors

<<Föregående >>Nästa

Texter
MIka 7:18-20
Epistel Rom 5:6-11
Evangelium Luk 15:1-7

Beredelsetal

I dagens episteltext skriver aposteln Paulus till församlingen i Rom:

Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.

Så varför inte göra djävulen schack och matt, varför inte beröva djävulen den enda valuta han räknat med – varför inte släppa in Gud i ditt och mitt mörker!? Låt oss be och bekänna…

Predikan

”… lämnar han då inte de nittionio i öknen och går och letar efter det borttappade tills han hittar det?”

Men kanske är mitt sätt att tänka alltför ekonomiskt – som att varje får representerar ett värde på 1000 kronor och jag riskerar inte 99 000 kronor för att möjligen få tillbaks ett får värt 1000 kronor. Men om jag översätter får med människor så blir det för mig helt annorlunda matematik för då rör vi oss över till ett helt annat ekonomiskt system – ett system där man tvingas räkna med oändliga tal. Och då är jag plötsligt tillbaks till 1970-talet då jag vägrade värnplikt och precis som alla andra vapenvägrare blev utsatt för en utredare som ställde hopplösa hypotetiska frågor för att om möjligt visa att jag inte var konsekvent i min pacifism för då hade jag inte rätt till den vapenfria tjänst som jag sökte. En sådan där fråga var frågan: Om du vet att en galning står i begrepp att meja ner en hel skolklass med kulsprutepistol – är det då inte rätt att skjuta honom för att förhindra massmordet?

Det spontana svaret är väl ungefär som med de 99 fåren i öknen – självklart skjuter jag galningen för att rädda skolklassen. Vill man sedan motivera valet kan man lägga in argument som att inte nog med att skolbarnen är fler än galningen och därmed värda mer, dessutom är de oskyldiga medan han är skyldig och dessutom kan man börja räkna med att de är yngre än honom och ett yngre liv är mer värt än ett äldre eftersom ett barn rent statistiskt har längre liv kvar att leva o s v.

Men vet ni vad jag svarade på frågan? Jag började med att avvisa hela frågeställningen eftersom jag inte tyckte att den hade med krig att göra  - som soldat har du inte alltid rätt att fatta sådana beslut på egen hand utan du måste överlämna ansvaret åt ett befäl som bestämmer när du har rätt att döda. Men sedan fortsatte jag med att svara nej på den hypotetiska frågan. Nej, det är inte rätt att döda någon som man tror står i begrepp att mörda en hel skolklass eftersom man inte kan multiplicera med oändlighet. Så pass mycket hade jag vid det laget snappat upp av de där fem veckotimmarna matte på Naturvetenskaplig linje – man kan inte multiplicera oändliga tal. Och för mig representerar ett enda människoliv ett oändligt värde och då havererar hela den där ekvationen om att 30 skolbarn självklart skulle vara mer värda än en ensam galning. För även om man skulle ge sig på den där förbjudna matematiska övningen att multiplicera oändliga tal så skulle 30 gånger oändligheten fortfarande vara oändlighet.

Om jag minns rätt så kom jag fram till att det mest moraliska i det där påhittade sammanhanget hade varit att kasta sig framför kulsprutepistolen och ta kulkärven i sin egen kropp för det enda liv jag har rätt att hantera på det sättet är mitt eget, men bara om det kan rädda andras liv. Fast det är lätt att vara martyr i teorin men kanske inte lika lätt att vara det i praktiken. I vilket fall fick jag min vapenfria tjänst och blev en lycklig flygplats­brand­man på Skellefteå flygplats året 1978.

Så om vi översätter 99 + 1 får med 99 + 1 människa så hamnar jag alltså i en omöjlig matematik eftersom ett människoliv representerar oändligt värde och det verkar som att jag där räknar på samma sätt som Jesus för liknelsen handlade ju egentligen inte om en herde och några får utan om Gud och ett vilsegånget människobarn.

”… lämnar han då inte de nittionio i öknen och går och letar efter det borttappade tills han hittar det? Här får vi ytterligare en påminnelse om det oändliga värdet som en enda människa representerar i Guds ögon. För en herde finns det givetvis en gräns där han slutar leta efter ett försvunnet får, men för Gud finns det inte någon sådan gräns när det gäller oss människor. Gud slutar aldrig söka oss, Gud ger aldrig upp hoppet om oss – så länge du lever är du sökt av Gud!

 Du kanske trodde att det var tvärtom att det främst var vi människor som sökte Gud och inte tvärtom. Och det bortsprungna fåret i öknen söker förmodligen sin flock och sin herde men på egen hand hade det varit chanslöst. Om inte herden samtidigt hade sökt fåret så hade det aldrig kunnat bli återfunnet. Så för att vårt sökande efter Gud ska kunna bli framgångsrikt så är alltså förutsättningen att Gud först söker oss. Vi lyfte fram detta Guds sökande på en av konfirmationerna igår när vi gjorde en travesti på TV-programmet ”Bonde söker fru” och förvandlade det till ”Gud söker konfirmand”

 Men hur ska man då bete sig om man vet att någon är ute och söker efter mig? Ja, hur är det man lär dagisbarnen – att om de går vilse i skogen ska de ställa sig och krama ett träd för att inte ytterligare förirra sig in i skogen och bli ännu svårare att finna. Att krama ett träd, alltså. Om Gud söker oss vad skulle då vara motsvarigheten till att krama ett träd?

 Jag vill sluta med att ge förslag på tre träd som kan vara värda att krama för att Gud ska kunna hitta dig när han är ute och söker:

 Det första trädet vill jag presentera i form av ett ordspråk som finns med i vår konfirmandlärobok – det fanns med i båda konfirmationerna igår: Fråga inte efter vad världen behöver. Fråga istället efter vad som får ditt hjärta att sjunga. Ty vad världen behöver är människor med hjärtan som sjunger. Det träd du behöver krama är kanske ditt hjärta – att krama sitt hjärta – att stå där med örat tryckt mot sitt hjärta (nu talar jag bildigt - annars får ni nackspärr). Om du lyssnar noga till dina känslor så tror jag att du närmar dig en plats där jag vet att Gud letar efter dig – för var skulle han leta om inte i ditt centrum – i din allra djupaste längtan! Det här kan kräva viss praktiska hjälpmedel – man behöver kanske skriva ner vad man känner för att göra det tydligt. En dagbok som fokuserar det inre lika mycket som det yttre kan vara ett sätt att krama det här trädet – ditt eget hjärta! Fråga alltså ditt hjärta vad som får det att sjunga!

 Det andra trädet jag vill rekommendera därute i tillvarons storskog, det är faktiskt kyrkan. Vi behöver kyrkkramare just för att kyrkan inte alltid är det som den borde vara. Kyrkan är vi och om vi blir många som kramar den framförallt genom att samlas till gudstjänst, ja, då blir den mer av vad den borde vara. Och enligt Bibeln så har Gud lovat att möta oss i sin kyrka – räkna inte med att bli funnen i varje gudstjänst men räkna med att det händer förr eller senare!

 Det tredje trädet som du behöver krama … fast här spricker liknelsen för man kan ju bara krama ett träd åt gången … och alla tre träden jag föreslår är lika nödvändiga tror jag och kanske handlar alla mina tre förslag om ett och samma träd. Men det tredje trädet är Jesus – om du ska bli funnen av Gud och hans skallgångskedja med tusentals änglar så ska du framförallt krama Jesus. Håll dig i närheten av Jesus – läs en enda bibelvers ur evangelierna varje dag – det kan räcka för att hålla kontakten vid liv. Och be en kort bön om att Han ska komma nära och nära kommer han i Bibelordet, om vi ger det tid i bön och eftertanke. AMEN