Annandag Påsk 2012   NÄSTA>
Högmässogudstjänst i Stensjökyrkan kl 10

 GT-text Hes 37:1-10

Herrens hand rörde vid mig, och med sin ande förde han mig bort och satte ner mig i dalen. Den var full av benknotor. Han ledde mig runt, och jag såg dem ligga överallt i dalen, helt förtorkade. Han frågade mig: "Människa, kan dessa ben få liv igen?" Jag svarade: "Herre, min Gud, det vet bara du." Han sade: "Profetera och säg till dessa ben: Förtorkade ben, hör Herrens ord! Så säger Herren Gud: Jag skall fylla er med ande och ge er liv. Jag skall fästa senor på er, bädda in er i kött och dra hud över er, jag skall fylla er med ande och ge er liv. Då skall ni inse att jag är Herren."
Jag profeterade som jag hade blivit befalld. Medan jag profeterade hördes ett rasslande - det var ben som sattes till ben och fogades samman. Jag såg att de fick senor och bäddades in i kött och att hud drogs över dem. Men det fanns ingen ande i dem.
Han sade till mig: "Profetera, människa, profetera och säg till anden: Så säger Herren Gud: Kom, ande, från de fyra väderstrecken! Blås på dessa dräpta och ge dem liv!"
Jag profeterade som han hade befallt mig. Då fylldes de av anden, de fick liv och reste sig upp, en väldig här.

 Epistel Apg 10:34-43

Petrus tog till orda: "Nu förstår jag verkligen att Gud inte gör skillnad på människor utan tar emot var och en som fruktar honom och som gör vad som är rättfärdigt, vilket folk han än tillhör. Detta var ordet som Gud sände till israeliterna med budskapet om fred genom Jesus Kristus - han är allas herre. Ni känner till det som har skett i hela Judeen, med början i Galileen efter det dop som Johannes predikade: hur Jesus från Nasaret blev smord av Gud med helig ande och kraft och hur han vandrade omkring och gjorde gott och botade alla som var i djävulens våld; Gud var med honom. Vi kan vittna om allt han gjorde både på den judeiska landsbygden och i Jerusalem. Honom hängde de upp på en träpåle och dödade. Men Gud uppväckte honom på tredje dagen och lät honom visa sig, inte för hela folket utan för vittnen som Gud i förväg hade utvalt, nämligen för oss som åt och drack med honom efter hans uppståndelse från de döda. Han gav oss uppdraget att förkunna för folket och vittna om att han är den som Gud har bestämt till att döma levande och döda. Om honom vittnar alla profeterna att var och en som tror på honom får syndernas förlåtelse genom hans namn

Evangelium Luk 24:13-35

Dagen efter sabbaten var två lärjungar på väg till en by som ligger en mil från Jerusalem och som heter Emmaus. De talade med varandra om allt det som hade hänt. Medan de gick där och samtalade och diskuterade kom Jesus själv och slog följe med dem. Men deras ögon var förblindade och de kände inte igen honom. Han frågade: "Vad är det ni går här och talar med varandra om?" De stannade och såg sorgsna ut, och den ene, som hette Kleopas, svarade: "Du måste vara den ende som har varit i Jerusalem och inte vet vad som har hänt där under dessa dagar." - "Vad har hänt?" frågade han. De svarade: "Detta med Jesus från Nasaret, han som var en profet, mäktig i ord och gärning inför Gud och hela folket. Han blev utlämnad av våra överstepräster och rådsherrar, och de fick honom dömd till döden och korsfäst, medan vi hoppades att han var den som skall befria Israel. Men till allt detta kommer att det är tredje dagen sedan det här hände, och nu har några kvinnor bland oss gjort oss uppskakade. De var vid graven tidigt i morse men fann inte hans kropp, och då kom de tillbaka och berättade att de i en syn hade sett änglar som sade att han lever. Några av de våra gick ut till graven, och de fann att det var så som kvinnorna hade sagt. Honom själv såg de inte." Då sade han: "Förstår ni så lite, är ni så tröga till att tro på det som profeterna har sagt? Skulle inte Messias lida detta och gå in i sin härlighet?" Och med början hos Mose och alla profeterna förklarade han för dem vad som står om honom överallt i skrifterna.

De var nästan framme vid byn dit de skulle, och han såg ut att vilja gå vidare, men de höll kvar honom och sade: "Stanna hos oss. Det börjar bli kväll och dagen är snart slut." Då följde han med in och stannade hos dem. När han sedan låg till bords med dem tog han brödet, läste tackbönen, bröt det och gav åt dem. Då öppnades deras ögon och de kände igen honom, men han försvann ur deras åsyn. Och de sade till varandra: "Brann inte våra hjärtan när han talade till oss på vägen och utlade skrifterna för oss?"

De bröt genast upp och återvände till Jerusalem, där de fann de elva och alla de andra församlade, och dessa sade: "Herren har verkligen blivit uppväckt och han har visat sig för Simon." Själva berättade de då vad som hade hänt dem på vägen och hur han hade gett sig till känna för dem genom att bryta brödet.

 Predikan

Det finns en sak som är slående med flera av de tillfällen då människor möter Jesus efter hans uppståndelse, och det är att hans nära vänner inte känner igen honom. Så är det t ex i Johannesevangeliets skildring av påskmorgonen vid den tomma graven där Maria från Magdala inte känner igen Jesus utan tror att det är trädgårdsmästaren som tilltalar henne. Och ännu mer påfallande i dagens evangelium när två av lärjungarna vandrar en hel mil med Jesus innan de känner igen honom.

 Rent psykologiskt är det kanske inte så konstigt eftersom vår varseblivning är så styrd av våra förväntningar, och vem väntar sig att möta en nyligen avliden fullt levande!? Alla våra sinnesintryck sorteras ju helt automatiskt in i de kategorier som vi själva skapat utifrån vår erfarenhetsvärld. Och de människor som vi vet är döda bildar en alldeles egen kategori – så om vi möter någon som liknar en av dem så avfärdar hjärnan automatiskt den tolkningen som orimlig och tolkar den andres gestalt som en helt ny bekantskap. Men givetvis finns det en gräns där hjärnan tvingas konstatera att det omöjliga är sant. För Maria vid graven inträffade det när Jesus sa hennes namn – då förstod hon att det inte var någon trädgårdsmästare hon hade framför sig utan Jesus. Kanske hade hon någon gång tidigare hört honom säga Maria på samma sätt, kanske fanns det en alldeles unik värme i hans röst? Kanske tilltalade han henne på ett sätt som ingen annan gjorde?

 Lite annorlunda är det för de båda lärjungarna på väg till Emmaus. De samtalar med Jesus flera timmar utan att märka att det är han. Men i deras fall är det en alldeles särskild handling som skapar igenkännandet – det var när de låg till bords på kvällen efter vandringen. När han läste tackbönen, bröt brödet och gav åt dem – DÅ förstod de att det var Jesus! Detta ställer en fråga till oss idag och det är om vi känner igen den Uppståndne Jesus? Om inte ens hans nära vänner kände igen honom så skulle det ju kunna vara så att också vi står öga mot öga med Jesus eller vandrar långa sträckor med honom utan att känna igen honom.

 I slutet av maj ska kyrkokören framföra Hjalmar Gullbergs dikt Förklädd Gud här i kyrkan och där lyder den kanske mest berömda strofen:

Än vandrar gudar över denna jord. En av dem sitter kanske vid ditt bord.
Tro ej att någonsin en gud kan dö. Han går förbi dig, men din blick är slö.
Han bär ej spira eller purpurskrud. Blott av hans verkan känner man en gud.
Den regeln har ej blivit överträdd: är Gud på jorden, vandrar han förklädd.

Det är rätt uppenbart att det är just Emmausberättelsen som Hjalmar Gullberg syftar på här och han upphöjer den alltså till ett slags mönster för alla möten med Gud – Gud vandrar alltid förklädd på jorden!

 Men samtidigt skänker oss påskmorgonen och Emmausvandringen två tolkningsnycklar som gör att vi kan genomskåda Guds förklädnader. På påskmorgonen var det hans personliga tilltal till Maria som avslöjade Jesus. Om vi söker Jesus i ett eget personligt tilltal så kommer han också, förr eller senare, att svara oss med ett personligt tilltal. Att tilltala Jesus på ett personligt sätt har ett namn – det kallas bön.

 Vill du möta den uppståndne i ditt eget liv så kan alltså bönen, den person­liga bönen, den innerliga bönen, den bön som är på liv och död – den bönen kan skapa mötet med den Uppståndne i ditt liv. Och efter att du mött honom där, när han säger ditt namn som bara han kan säga det – därefter blir han kanske igenkännbar i alla möjliga sammanhang. För då har du lärt dig känna igen hans röst och då kan du höra den ur alla möjliga munnar och i alla möjliga sammanhang. För han finns där, hela tiden omger han dig med sin närvaro. Det är bara det att våra ögon behöver öppnas och det kan ske genom bön!

 Den andra tolkningsnyckeln för att känna igen den Uppståndne får vi i dagens evangelium när Jesus bryter brödet och delar ut det till de båda lärjungarna. (Powerpointbild – Caravaggio-målning)  Det är inte svårt att då associera till gudstjänsten och nattvardsbordet.

 För mig betyder det att gudstjänsten med nattvardsbordet blir det andra hjälpmedlet jag fått för att känna igen den uppståndne. Och då kan vi samtidigt ställa oss frågan: Vad är en gudstjänst? Visst kan man säga att det handlar om ett möte med Jesus genom att lyssna till bibeltexter och ta emot honom i nattvarden. Men om jag ska vara ärlig mot mig själv så måste jag erkänna att mina känslomässigt starkaste gudsmöten inte har ägt rum i någon kyrka utan i naturen. Ja, vid ett tillfälle så satt jag utanför en kyrka och hörde sången sippra ut genom de öppna dörrarna, men jag befann mig faktiskt utanför kyrkan också den gången.

 Det kanske låter uppseendeväckande att en präst inte haft sina starkaste gudsmöten i kyrkan men det kan också bero på att jag just är präst. Kanske hamnar jag i något slags professionell distans i kyrkorummet, en distans som jag helt saknar när jag inte alls är på min vakt ute i naturen. Jag vet ju samtidigt att för många människor är kyrkorummet och gudstjänsten just de sammanhang där man tydligast mött den Uppståndne.

 Men om du nu skulle höra till samma grupp som jag och ha lättare att rent känslomässigt erfara Gud utanför kyrkan – vad har du och jag då för glädje av gudstjänsten? Jo, för mig handlar det om att gudstjänsten blir miljön där mina möten med Gud blir tolkade. Söndagens gudstjänst blir en miljö för reflektion över det som hänt alla de andra dagarna i veckan och då skulle man rent av kunna definiera gudstjänst så här: (Powerpoint-bild)

Gudstjänst är
ett möte med den Helige
där vi reflekterar över och reagerar på
den helighet
eller brist på helighet
som vi främst mött någon annanstans
nämligen i det vanliga livet.

 Du behöver alltså inte bli frustrerad  om du inte skulle få några starka känslomässiga upplevelser här i kyrkan. För då kan ditt kyrkobesök ge något annat – ge dig tillfälle att reflektera över och reagera på de upplevelser av helighet som du kanske har i litteraturen, på bussen, på havet, i skogen, i musiken, i samtal med vänner eller någon annanstans.

 Så om du och jag i likhet med Maria vid den tomma graven och i likhet med lärjungarna på väg till Emmaus – om vi i likhet med dem har svårt att känna igen den uppståndne, så har vi fått två särskild hjälpmedel: bönen och gudstjänsten. Där kan våra ögon öppnas, där kan en förklädd Gud plötsligt bli uppenbar och där kan vi fyllas av vissheten om att döden verkligen är besegrad och att Jesus verkligen lever! AMEN

Senaste kommentaren

01.08 | 21:22

Kära läsare av sidans predikningar. Jag vill bara göra er uppmärksam på att numera är det Anna Sophia Bonde som står för predikoskrivandet.

04.01 | 07:58

OK, då är jag med Dig.

03.01 | 21:35

... vi avvisar varje rörelse utanför den aktuella och allt trängre åsiktskorridoren. Eller med bilden från predikan: jag vill hellre vara en fri ren än en inlåst ko!

03.01 | 21:33

Hej Georg
Kul att du läst predikan! Nu handlade ju den aktuella passagen om den största fara som kyrkan är utsatt för och jag menar att det är att vi blir så rädda för att tappa kontrollen så att ....

Dela den här sidan