Påskens vittnen

Högmässa i Stensjökyrkan
2:a i Påsktiden 2007
Stefan Risenfors
Texter
Jer 18:1-6
Epistel  1 Joh 5:1-5
Evangelium Joh 21:15-19
<<Föregående  >>Nästa

Beredelsetal
I dagens GT-liga text hör vi om krukmakaren som ibland misslyckas med det lerkärl han försöker forma på drejskivan, men som då ändrar sina planer och försöker forma ett annat kärl av leran. Förutsättningen är givetvis att leran fortfarande är mjuk och för att lera ska förbli mjuk krävs två saker: Dels att den fortfarande är fuktig, dels att den hela tiden knådas. Om vi översätter bilden och tänker oss att Gud är krukmakaren och människan lerklumpen på drejskivan, så skulle det mjukgörande vattnet kunna vara Guds Ord. Vi människor behöver möta Guds Ord regelbundet för att förbli formbara. Men på samma sätt som leran också behöver knådas så behöver människan brottas med Gud i bön – bönen är Guds knådande, men bara om det är en bön som också innebär lyssnande och eftertanke.

Krukmakaren hade en bild av vad han ville göra av lerklumpen men när leran var motsträvig och inte ville formas enligt krukmakarens planer så anpassade sig krukmakaren och gjorde något annat som också var bra. Om Gud är beredd att släppa sin ursprungliga bild av hur ditt liv skulle gestaltas – är du i så fall lika beredd att överge dina bilder för att anpassa dig till en verklighet som är en annan än dina bilder? Är du beredd att ständigt låta dig vätas av Guds ord och ständigt låta dig knådas i samtalet med Gud? Är du beredd att hålla dig så mjuk så att Gud kan forma dig efter sin vilja? Eller är du som lera som stelnat och krakelerat – en människa som inte ville släppa sin bild till förmån för den verklighet där Gud väntar: För Gud väntar inte i bilderna och idealen, utan Gud väntar i verkligheten, Gud väntar i ditt liv precis så som det nu blev – bortom bilderna. Låt oss be och bekänna…

Predikan
Tre gånger frågar Jesus efter Petrus kärlek – älskar du mig? Tre gånger samma fråga – lika många gånger som Petrus förnekat honom några dagar tidigare – där på översteprästens gård där det var förenat med livsfara att erkänna att man var en lärjunge till den arresterade och snart avrättade Jesus. Det nämns ingenstans i Bibeln att Jesus tillrättavisade Petrus för de där tre förnekelserna, men däremot får Petrus alltså finna sig i att Jesus upprepar den där frågan tre gånger – älskar du mig?

Bibelvetenskapligt finns det en hela massa frågor till den här berättelsen. T.ex. när Jesus frågar efter Petrus kärlek så använder han tre något olika formuleringar

• ”älskar du mig mer än de andra gör?"
• ” älskar du mig?"
• "Har du mig kär?" Bibelforskarna är oeniga i frågan om de här variationerna har någon särskild betydelse eller om det bara handlar om en språklig strävan att försöka undvika upprepning. Men om vi ser närmare på Jesu tre frågor så kan man åtminstone lägga märke till att den första frågan är lite speciell eftersom de andra lärjungarna där dras in i sammanhanget: Älskar du mig mer än de andra gör? Det är inte orimligt att anta att Jesus här syftar på att Petrus var den lärjunge som hade ansett sig vara starkare och mer hängiven Jesus än de andra. Hör bara hur Petrus skryter i Matteusevangeliets 26:e kapitel "Även om alla andra kommer på fall för din skull, så skall då jag aldrig komma på fall ... Om jag så måste dö med dig, skall jag aldrig förneka dig."

Han var alltså stor i orden, men rätt liten på jorden visade sig när han sattes på prov. Han var precis lika rädd som alla de andra! Det är inte orimligt att Jesus påminner Petrus om det här när han inte bara frågar: Älskar du mig utan också lägger till: mer än de andra gör. Och Petrus visar att han lärt sig något – han svarar inte att han älskar Jesus mer än de andra, han svarar bara: "Ja, herre, du vet att jag har dig kär."

I det här korta samtalet blir alltså Petrus rejält tilltufsad av Jesus – han blir påmind inte bara om sina tre förnekelser utan också om att han hade trott sig vara mer trogen Jesus än de andra lärjungarna. Men ändå är det här samtalet mellan Jesus och Petrus något så mycket mer än en tillrättavisning och en påminnelse om tidigare svek. Det makalösa är ju det uppdrag som Jesus ger Petrus – också det upprepat tre gånger:

• För mina lamm på bete
• Var en herde för mina får
• För mina får på bete Visserligen hade Jesus tidigare sagt att han ville ge Petrus en ledarroll när han själv var borta. Så här sa Jesus till Petrus i Matt 16: ”Och jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den. Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen."

Men även om Jesus redan tidigare utpekat Petrus som ledare så är det ändå anmärkningsvärt att han bekräftar detta samtidigt som han påminner Petrus om hans svek. Och det är precis här jag tror att vi finner det allra viktigaste som den här berättelsen har att säga: Petrus trodde sig vara den starkaste bland lärjungarna, den som inte skulle svika ens om alla andra svek. Och när Jesus utpekade Petrus som klippan på vilken han skulle bygga sin kyrka så tyckte kanske Petrus att det var ett ganska rimligt val av Jesus: - Ja, just det! Det är klart att du ska bygga din kyrkan på mig – jag är ju ändå den starkaste, den trognaste och den mest hängivne. Ett bra val, Jesus – du valde mig och du vet vad du gjorde – du kan lita på mig precis lika mycket som jag litar på mig själv.

Ja, kanske gör jag en karikatyr av Petrus när jag lägger de orden i hans mun, men det är ändå det intryck jag får av honom. Han var en tydlig ledarfigur, han var stark, men han var inte så stark som han själv trodde.

Jesus såg tidigt en ledarfigur i Petrus, men han såg ett ledarämne som behövde komma ner på jorden. Visst kan det vara bra med stark självkänsla, inte minst för en ledare, men självtilliten måste vara förenad med ödmjukhet och realism. Ledaren måste ha en realistisk bild av sig själv och sin egen förmåga, och framförallt måste han läras inse att i Guds händer så är inte bara en människas styrka ett användbart redskap utan människans svaghet kan vara precis lika användbar, kanske mer användbar. För det som händer när man tvingas upptäcka sin egen svaghet, det är att det plötsligt blir plats för en annan styrka, en styrka som kommer utifrån som en gåva – Guds styrka!

Petrus gjorde en inre Påskresa därute på översteprästens gård – det var en Påskresa som startade när tuppen gol och den resan beskrivs så här i Matt 26: Då kom Petrus ihåg vad Jesus hade sagt: "Innan tuppen gal skall du ha förnekat mig tre gånger", och han gick ut och grät bittert.

Fast det där var ju bara början på Petrus resa – och den delen av resan färdades han tillsammans med Judas Iskariot – också han insåg ju sitt svek och ångrade sig efter att han hade förrått Jesus. Men sen skiljs vägarna åt – medan Judas i förtvivlan går bort och hänger sig så återgår Petrus till gemenskapen. Det är lätt att tänka sig vilken frestelse det var för Petrus att bara försvinna från Jerusalem och lämna de andra lärjungarna – det var ju så förnedrande för honom att möta dem igen. Han visste ju att de andra lärjungarna såg upp till honom och räknade med honom, men han hade svikit inte bara Jesus utan också dem! Men han utsätter sig för förnedringen att möta dem igen, och det är kanske där hans verkliga styrka skiner igenom. För den starkaste – det är den som vågar se och erkänna också sin svaghet! Och genom att Petrus efter sitt svek återvänder till gemenskapen så får han också möta Jesus igen och så sker den upprättelse som vi hörde om i dagens evangelium. Petrus blir bekräftad som ledaren för kyrkan, men nu är det en ledarroll som inkluderar hans svaghet och som därigenom ger rum för Guds styrka.

Men vad kan vi då lära av det här? Jo, vi kan lära oss precis det som Petrus fick lära sig – att för Gud behöver inte vår svaghet vara ett problem när han vill använda oss. Nej det enda Gud har problem med är inbillad svaghet och inbillad styrka. Den inbillat svage kan liknas vid en som hungrar men som inte ens bryr sig om att sträcka fram sin tomma skål mot den som vill ge honom mat. Den inbillat svage ser bara sin svaghet, inte den styrka som Gud också gett honom. Den här människan tror att Gud med automatik blir större genom att han själv blir mindre men han ser inte att han förnekar Gud själv genom att förneka den styrka han faktiskt har fått.

Men sedan har vi det motsatta problemet – det problem som Petrus representerar. Där har vi problemet med inbillad styrka, vår överskattade styrka som samtidigt innebär vår förträngda svaghet. Om man bortser från den inbillade svagheten så har mänsklig svaghet aldrig varit något problem för Gud, tvärtom! Att komma med sin verkliga svaghet, sin erkända och sörjda svaghet, det är som att räcka fram en skål mot Gud och be honom fylla den – en skål som vare sig är tom eller full – en skål som rymmer den styrka du faktiskt har men också den svaghet du faktiskt har. Där finns fortfarande plats för den styrka som Gud vill ge oss, men som han vill ge oss först när vi inser att vi behöver den!

Detta kan vi lära oss av dagens evangelium – att den Uppståndne längtar efter att få ge oss av sitt liv och sin styrka. Men för att kunna ta emot måste vi först erkänna såväl vår styrka som vår svaghet.

AMEN